recension – Sida 23 – X PLAY! ZINE

Tearaway Unfolded

Publicerad den 2015-09-192015-09-24 av Tommy

Media Molecules härliga papperssaga Tearaway har tagit sig till Playstation 4 och fått undertiteln Unfolded. Skaparglädje blandas med ett charmigt skruvat äventyr som berör.

Tearaway bjöd på en kraftfull resa när det släpptes till Playstation Vita under 2013, och vi blev bjudna på en mysig och stämningsfull saga om den lilla budbäraren Iota där ett speciellt band med spelaren byggdes upp. Skamligt få har upplevt det härliga originalet, och nu har Little Big Planet-skaparna tagit sagan till Playstation 4 – en konsol med en betydligt större kundbas.

Tearaway var skräddarsytt för Playstation Vita, och Media Molecule har fått tänka om med Unfolded för att anpassa spelet till det nya formatet. Och precis som med originalet utnyttjas kontrollens alla tillgängliga finesser för att ge spelaren känslan av att inte bara se och styra, utan även känna på världen med fingrarna. Ljusskenet som kommer från Dualshock 4 används som ficklampa när vi behöver lysa upp vår omgivning, ge liv åt växter samt andra inventarier och med hjälp av den touch-känsliga plattan kan vi styra vinden och vika pappersflygplan som Iota kan använda för att flyga fram genom skyn.

Världen är byggd av papper, och Media Molecule har verkligen använt sig av fantasin när de skapat det lilla paradiset som invaderats av elaka lappisar. Äventyret är fyllt av speciella karaktärer, och många sekvenser lockar lika mycket till skratt som andra förgyller den speciella myskänslan som tar några extra kliv tack vare den härliga musiken. Det bästa är emellertid att vi själva får vara med och sätta färg på världen.

Vi kan ta kort med spelets ingame-kamera och sedan redigera bilderna.

Tearaway Unfolded innehåller mycket nytt material som gör sagan större, och vi får ett stort smörgåsbord att smaka av. Spelaren kan slänga in prylar och varelser rakt in i handkontrollen, och sedan kan vi kasta tillbaka dem in i den originella spelvärlden för att träffa fiender eller lösa pussel. Utmaningen blir aldrig påtaglig, men det är lätt att beundra den finurlighet som lagts på många av de uppgifter som vi ställs inför. Enkla små knep som ger riktigt trevliga upplevelser.

Den allra bästa ingrediensen i originalet var emellertid inte den speciella världen som målades upp, utan att vi fick vara med och påverka det mesta som visades på skärmen. Vi kan fortfarande klippa och klistra papperslappar som skärs med hjälp av touch-plattan, men den ger långt ifrån lika stor precision som PS Vita-skärmen. Detta blir klart redan i början när vi ska rita en krona till en ekorre som ska delta i en pjäs, och en liten sak som ovala objekt – så som ögon – blir väldigt svåra att få till. Något som var väldigt lätt och flöt på smärtfritt i originalet blir tidskrävande och detaljerna är smått omöjliga att få till.

Jag lyckades aldrig riktigt med ansiktet.

Det finns emellertid en app som kan laddas ned till Android- och iOS-format för att skapa pappersmagi, men även om Media Molecule har gjort vad de kan så blir det alltid bökigt när fler prylar krävs för att vi ska få den fulla upplevelsen. Detsamma gäller verkliga bilder och dylikt som kunde tas direkt med Playstation Vitan i originalet, och nu krävs det (såklart) den officiella kameran till Playstation 4 för att det ska bli möjligt i Unfolded.

Det var något speciellt med att ha hela Iotas lilla värld i sin hand – bokstavligt talat – till Playstation Vita. Även om spelet är oerhört snyggt till Sonys senaste konsol känns det inte riktigt som om äventyret går att överföra till ett av dagens stationära format utan negativa konsekvenser. Tearaway Unfolded är fortfarande ett spel som lyckas beröra, men det når aldrig originalets förträfflighet.

Recension: Until Dawn

Publicerad den 2015-09-112017-08-30 av Tommy

Tio ungdomar åker till en enslig stuga i bergen för att festa, men efter ett elakt busstreck går något extremt fel. Någon smyger omkring i den mörklagda skogen medan snön fullkomligt öser ned, och två tjejer försvinner i ovädret.

Until Dawn är ett skräckfyllt äventyr där spelaren får vara med och påverka dialogerna, handlingen och det mesta som händer. Ni är säkert bekant med uttrycket fjärilseffekten – där en liten gärning kan få stora konsekvenser – och den har en central roll i äventyret. Det handlar alltså inte bara om små skillnader som i Telltales The Walking Dead-serie, utan rejäla förändringar som påverkar utgången.

Flera av karaktärerna är stereotypiska för filmer med huvudkaraktärer i tonåren, med den typiska populära tjejen-och-killen-duon som mest är jobbig, men det betyder inte att de för den delen inte är intressanta. Dessutom gömmer sig några riktiga guldkorn bland ensemblen och skådespelarna har gjort ett fantastiskt jobba med att sätta liv i sina karaktärer. Vi hittar bland annat Samantha – som gestaltas av Hayden Panettiere – och Sveriges Peter Stormare gör ett fenomenalt jobb när han spelar en obehaglig psykolog som ställer mystiska frågor till spelaren.

De visuella bitarna är fenomenala, och det är svårt att hitta några spår från den Playstation 3-version som var under utveckling innan Until Dawn bytte format till Playstation 4 i fjol. De mörka, trånga och i många fall klaustrofobiska miljöerna bryts av med en ljussättning som jag inte har sett i ett spel tidigare. När vi letar oss fram i skogen eller en kall källare lyser ofta en ficklampa eller någon annan mindre ljuskälla upp en liten, liten bit av nattmörkret.

Atmosfären byggs inte bara upp av den välputsade grafiken, utan även musiken gör sitt till för att höja tempen. De audiovisuella bitarna höjer atmosfären tillsammans med den välskrivna skräckhistorien, och när spelet väl är igång är det svårt att lägga ifrån sig kontrollen. Min nyfikenhet vill hela tiden veta vad som kommer att hända härnäst, och även om den sista delen inte är lika bra som de första partierna, fann jag äventyret underhållande rakt igenom.

Jag blev dessvärre inte särskilt skrämd, trots att vi hittar både psykologisk skräck, och rena skrämselmoment. Det beror troligen på att jag är luttrad inom genren, men atmosfären är väldigt speciell och lockande. Istället dras jag till mystiken, karaktärernas relationer och även om de rena spelmomenten mestadels är begränsad till att förändra handlingen uppskattar jag upplägget.

Kameravinklarna är relativt låsta, och ibland kan det ge smärre kontrollproblem. I den här genren gör det mig emellertid inte särskilt mycket, och jag föredrar att kameran fokuserar på det som är viktigt för handlingen. Vid några få ska vi dock använda skjutvapen, och tyvärr finns det inte någon möjlighet att ändra Y-axeln till det omvända – det vill säga att kameran går uppåt när man trycker nedåt. Lyckligtvis är träffytan relativt stor, och vi får ganska lång tid på oss att sikta, men jag hade uppskattat möjligheten att använda mig av ett sådant sikte som passar mig.

Personligen föll jag pladask för Telltales spelifiering av The Walking Dead-serien, och Until Dawn tar konceptet steget längre. Här får vi chansen att påverka handlingen rejält samtidigt som jag nästan spricker av spänning för att ta reda på vad mina handlingar får för konsekvenser. Äventyret är runt nio, tio timmar långt, men jag måste spela om det för att ta reda på vad som händer om jag gör andra val.

Until Dawn är spänning och mystik – på riktigt.

Everybody’s gone to the Rapture

Publicerad den 2015-09-072015-09-12 av Tommy

Everybody’s Gone to the Rapture sätter spelaren i en lugn brittisk landsbygd fylld av en bitterljuv atmosfär. Vi blir presenterade inför den lantliga idyllen där en katastrof gömmer sig i ett levande ljus, och bit för bit uppdagas vad människorna har tvingats gå igenom.

När jag tar mina första klappande steg i Everybody’s Gone to the Rapture möts jag av en mystiskt tyst och lugn omgivning. När jag kliver in i den första byggnaden trycker jag igång en radioapparat som ger en vag bild av vad som hänt i det lilla samhället. Det råder inte någon tvekan om att det finns en anledning till den ödsliga stämningen, men samtidigt letar jag mig vidare efter fler ledtrådar.

En barncykel ligger övergiven på vägen, och husen gapar tomma precis som bilarna med sina öppna dörrar. Det är som om invånarna lämnat sina tillhörigheter rakt upp och ned, och det enda livstecknet är en brinnande cigarett som håller på att brinna ut i ett askfat. Jag tar några steg till – och ett svävande ljus visar upp ett minne av dialoger mellan några av byns färgstarka individer.

Stämningen är fridfull, men samtidigt ilar den tragedi som gömmer sig i varenda vrå när jag går runt i de inbjudande miljöerna som förgylls av vackra ängar, härliga små hus och den obligatoriska brittiska puben. Var jag än sätter min fot får jag se små återgivna samtal från de tidigare invånarna, och medan ett par tanter diskuterar sina släktingars kärleksaffärer försöker andra ta reda på vad som håller på att hända i det till synes lugna samhället.

Miljöerna lockar lika mycket till utforskning som de speciella berättelserna som uppenbarar sig genom telefoner, radioapparater och små återblickar av händelser som uppstått mellan olika karaktärer. Början blev dock extra seg på grund av att The Chinese Room glömt bort att presentera spelaren för fartökningsknappen (R2.) Farten ökas successivt efter några sekunder, och det tog sin tid att upptäcka funktionen eftersom att den inte är uppenbar vid den första anblicken.

Everybody’s Gone to the Rapture är en väldigt audiovisuell upplevelse där musiken framförs av en kör som ger en väldigt pampig och episk touch till den redan täta atmosfären. Spelaren har inte någon chans att påverka utgången, men det är vår nyfikenhet som avgör hur pass mycket av bybornas situation vi får ta del av. Rent tekniskt skulle vi kunna skynda oss (även om det går relativt långsamt även med R2 intryckt) igenom äventyret från början till slut, men i The Chinese Rooms äventyr är det verkligen resan som är målet. Dialogerna etsar sig fast även efter att äventyret är slut, och jag kommer garanterar att återvända för en ytterligare spelomgång. Inte idag, inte imorgon, men en dag i framtiden när jag vill tillbaka till den bitterljuva stämningen och återuppleva den fantastiska resa som jag nyss avslutat.

Steins Gate

Publicerad den 2015-08-262015-09-11 av Tommy

I Steins Gate får vi stifta bekantskap med den 18-årige Rintarou Okabe som dagdrömmer om att vara en fruktad, galen vetenskapsman. Han låtsas vara förföljd av en hemlig organisation och skapar till synes helt meningslösa ”uppfinningar” tillsammans med sina vänner. Men vad händer när dagdrömmarna blir verkligare än Okabe vill att de ska vara samtidigt som de lyckas förändra både tid och rum?

Steins Gate är en visuell novell som först lanserades till Xbox 360 i Japan under 2009. Det handlar om en väldigt japansk historia, och det förvånar mig inte att vi fått en västerländsk version först nu (rättare sagt 2014 då en engelsktextad PC-version släpptes.) Äventyret är fullt av uttryck som kan vara förvirrande för personer som inte är införstådda i delar av landets kultur, men tack vare ett smart lexikon förklaras många av de ord och knepigheter på ett enkelt och lättförståeligt sätt.

Historien börjar som en enkel och tämligen normal tillvaro för ett gäng japanska ungdomar där vi hittar färgstarka personligheter som hackern Daru, den lättsinniga Mayuri och Kurisu som studerat i Nordamerika. Dialogerna lockar ofta till skratt, och den riktiga grädden på moset är när Okabe försöker härma de amerikanska folkets uttryck.

Det som börjar som en lättillgänglig och gemytlig skrattfest blir snart seriösare när handlingen tar fart. Av en slump lyckas vännerna skicka sms bakåt i tiden, och när gänget lyckas förändra det förgångna finns det andra krafter i världen som vill komma åt den fantastiska tekniken.

Den visuella novellen är långt ifrån lika spelbar som Danganronpa (läs gärna recensionen av uppföljaren,) och förutom att klicka handlingen framåt är det enda momentet som vi kan påverka ett antal svar på olika sms som poppar upp i Okabes mobil med jämna mellanrum. Vi kan oftast välja om vi ska strunta i att svara, eller välja vilket ord vi ska ge en kommentar på, men själva meddelandena är redan förutbestämda. Det gör förstås att vi kan slappna av och följa händelserna i lugn och ro, men vi får aldrig någon känsla av kontroll.

Förutom att atmosfären är fantastisk med sin härliga musik, trevliga bakgrunder och härliga karaktärsdesign hittar vi också intressanta teorier gällande tidsresor. Det låter förstås som en alldeles omöjlig uppgift, men Steins Gate bjuder på många filosofiska tolkningar och ger oss en bild av olika händelser som skulle kunna bli ett rejält problem om det faktiskt blev möjligt. Det är få spel som fått mig att tänka efter lika mycket som Stein Gate, och det i sig är ett väldigt gott betyg för 5pb:s och Nitroplus fantastiska äventyr.

Den enda solfläcken som gömmer sig i själva storyn är att vissa översättningar kunde vara bättre. När jag ändrar bakgrunden på Okabes mobil står det exempelvis att ringtonen har blivit ändrad, och det får mig förstås att undra om lokaliseringen fått lida på fler ställen. Men även om det märks att allt inte blivit riktigt rätt här och var är det något som inte stör nämnvärt när vi kommer till en summering som väger upplevelsens helhet.

När drygt 20 timmar har passerat börjar eftertexterna rulla, och med hjälp av listan över troféer ser jag att det fortfarande finns flera slut att nå samt betydligt mer handling att hitta någonstans däremellan. Precis som med en god bok blir jag sugen på att återbesöka världen någon gång i framtiden för att hitta de vinklar som jag missade under den första resan.

Resident Evil: Revelations 2 – skivversionen

Publicerad den 2015-08-022015-09-11 av Tommy

Resident Evil: Revelations 2 tar avstickarserien till en ny nivå, och vi hittar ett äventyr som flirtar mer med varumärkets ursprung än de senaste spelen i originalserien. Till skillnad från föregångaren som först släpptes till Nintendo 3DS har Capcom utvecklat spelet till de stationära konsolerna i första hand (en Playstation Vita-version är emellertid under utveckling) och det märks på slutresultatet.

Resident Evil: Revelations 2 utspelar sig mellan Resident Evil 5 samt 6, och Claire Redfield och Barry Burton står för huvudrollerna. Antiterroristorganisationen Terra Save tar strid mot de kemiska terroristerna, men någonting går snett. Barrys dotter Moira samt Claire blir tillfångatagna av maskerade män, och de vaknar upp i ett fängelse – och där börjar deras skräckfyllda resa mot svar och frihet.

Designen påminner rejält om seriens original – zombie-inälvor har kladdats fast på övergivna bilar, och seriens fans lär känna igen många av de knep som Capcom använde sig av under 90-talet. Stämningen är tät, och skräcken ligger där som en tät dimma, men vi hittar också en mer actionbetonad tolkning där vi också får poäng baserade på vår prestation som sedan kan användas till att förbättra karaktärernas förmågor – så som starkare vapeneld i hukat läge och även snabbare och mer förödande slag med kniven.

Förutom att vi får ta kontrollen över både Barry och Claire – som båda har sin egna arsenal – får vi också kontrollera Moira som slår följe med Claire. Barrys dotter är dock inte bekväm med att använda skjutvapen, men hon har en kofot som vapen, och tar också hand om en ficklampa som blir en viktiga ljuskälla i de mörka miljöerna. Ljuset blir också ett viktigt vapen, då Moira kan lysa fienderna i ögonen för att sedan låta Claire ta hand om monstren.

Fiendedesignen var smått horribel i Resident Evil: Revelations, och även om uppföljaren inte riktigt når samma toppklass som de tidigare delarna i originalserien har monstren renoverats till det bättre. När vi stöter på de större och svårare fienderna är det inte alltid lätt att stå emot med den klassiska, om än svaga, kniven och fler än en gång har jag blivit skrämd av ett till synes omöjligt läge. Denna skräck förgylls självfallet av en mer gedigen fiendedesign, och lyckan är stor när jag hittar ett nytt vapen, eller lite ammunition i kniviga situationer.

Resident Evil: Revelations 2 är uppbyggt av fyra avsnitt som släppts var för sig digitalt, men som alla inkluderas i skivversionen. Under varje episod får vi spela både som Barry och Claire, och medan Redfield får hjälp av Moira får Barry hjälp av den lilla flickan Natalia. Hon har en förmåga som gör att hon kan se fiender genom väggar, och hon kan också smita igenom mindre öppningar som ingen av de andra karaktärerna kan ta sig genom.

Historierna mellan Barry och Claire flätas ihop, och när spelets klimax är nått har vi tagit oss igenom ett känslomässigt maratonlopp fyllt av skräck, action och atmosfär. De två extraepisoderna – som involverar Moira och Natalia – är dock ren dynga. Capcom har fyllt i två luckor i huvudstoryn, men de känns båda krystade och framtvingade varpå ingen av dessa tillför någon som helst spelunderhållning.

Utöver kampanjen – som du kan spela tillsammans med någon lokalt – hittar vi ett mycket intressant Raid-läge. Här kan vi ta en utav flera kända Resident Evil-personligheter – som har unika förmågor – för att möta vågor av zombies och muterade monster. Tillsammans med en vän – online eller offline – kan vi tävla om vem som skjuter flest fiender, och vi hittar både nya vapen och uppgraderingar. Dessa kan vi sedan tweaka som vi känner, och i takt med att karaktärernas level stiger kan vi ta på oss nya svårare uppdrag samtidigt som dagliga utmaningar både ger klirr i kassan och mycket erfarenhetspoäng.

Det märks att Capcom ser Resident Evil: Revelations 2 som ett digitalt spel, och inte en fullt prissatt skivutgåva. Även om designen är lockande så är de grafiska kvalitéerna inte i klass med dagens senaste spel. Dessutom spelar monstrens animationer oss en hel del spratt, men atmosfären och spelkänslan är i toppform. Även när eftertexterna har rullat fortsätter jag att spela kampanjen – beroende på våra prestationer får vi nya vapen att tillgå, och nya utmaningar. Vi hittar en hel hög av små godisbitar och det blir en beroendeframkallande upplevelse som ett gammalt Resident Evil-fan som jag själv har svårt att slita mig ifrån – vare sig det gäller kampanjen eller det actionpackade Raid-läget som bäst upplevs i en god väns sällskap.

Battlefield: Hardline

Publicerad den 2015-06-112015-09-11 av Tommy

Visceral Games fick förtroendet att sätta en egen touch på Electronic Arts Battlefield-serie i och med Battlefield: Hardline. De har frångått det klassiska krigstemat och riktat in sig på en jakt mellan tjuv och polis samtidigt som kampanjen fått en rejäl omstrukturering.

Vi blir presenterade för den patrullerande polisen Nick Mendoza (spelad av Nicholas Gonzalez,) och samtidigt som en korrupt poliskår beblandar sig med andra kriminella är vår huvudperson en typisk helyllesnut. Berättelsen är indelad i olika avsnitt, och tankarna förs direkt till första bästa amerikanska deckare.

I tidigare Battlefield-titlar har vi fått blytung action med taktiska inslag, men i Hardline skruvas intensiteten ned och blir en mer stealth-inriktad historia. Spelaren blir belönad med poäng om hen tar ut fienderna utan att bli upptäckt, i synnerhet om den kriminella personen är efterlyst av polisen. Visceral Games väljer dock att ge spelaren tillgång till fler vapen med hjälp av poängen, och det blir en tvetydighet när vi hela tiden blir uppmuntrade att gå den tysta och vapenlösa vägen.

Det gömmer sig ändå en trevlig atmosfär under ytan där filmscener vrider och vänder på situationerna – även om resan är packad med klichéartade moment som vi sett alldeles för många gånger i de otaliga polisserierna från staterna i väst. Vi blir också serverade ett antal olösta fall där banorna är packade av ledtrådar som sedan leder till en möjlig arrestering, men resultaten är sällan särskilt intressanta. I slutändan är det ändå en ljummen upplevelse, och skådespelare som nämnda Gonzalez och Kelly Hu lyckas inte ge kriminaläventyret den rätta tyngden.

Flerspelarläget är emellertid matigt precis som vanligt när det kommer till Battlefield som serie. Vi har stora kartor att röra oss på, och även här är det tjuvar som möter poliser och vice versa. I grund och botten är det emellertid samma gamla koncept som tidigare, och det kan kännas väldigt rörigt utan några samarbetande kompisar. Spelaren blir emellertid indelad i en mindre trupp, men det är sällan som någon faktiskt bestämmer sig för att använda sitt headset och kommunicera. I goda vänners lag blir det ändå precis så roligt som man gör det till. Visceral Games bjuder emellertid på några nya spellägen, och min favorit är onekligen Heist. Här ska tjuvarna spränga sig in i olika kassavalv, medan polisernas uppgift givetvis blir att se till att förövarna går därifrån tomhänta – och oftast döda.

Battlefield: Hardline har en oslipad kampanj som skulle kunna ta serien till nya höjder, men tillställningen blir ganska grådaskig. Att vi känner igen själva flerspelardelen väl behöver emellertid inte vara något negativt.

Tales of Xillia 2

Publicerad den 2015-04-292015-10-12 av Tommy

Jude, som agerade protagonist i Tales of Xillia, har lämnat över huvudrollen till Ludger Kresnik. Tales of Xillia 2 tar upp handlingen där föregångaren slutade, och äventyret startar med en värld ur balans och en familjerelation sätts på prov när spruckna dimensioner drar in det karismatiska gänget i en kaotisk situation.

Ludger Kresnik lever med sin storebror Julius och den ständige följeslagaren Rollo – en härlig, knubbig katt. Förutom att Ludger är en fantastiskt stridskämpe med både svärd, pistoler och stav är han också en mycket duktig kock som – enligt lilla Elle som dras in i historian – dock använder lite väl mycket tomater i sina recept.

Ludger blir dock snart indragen i ett terroristdrama som hans bror får skulden för, och utan att han vet ordet av har han fått en mardrömsskuld på 20 000 000 gald. Lyckligtvis finns det mängder av sidouppdrag att utföra där vi får agera allt ifrån springpojke, till utplånare av en viss sorts fiende. Genom dessa får vi både pengar och föremål, samtidigt som vi stiger i rang och knyter åt oss bättre och bättre uppdrag.

Föregångaren var i princip tom på sidouppdrag, och det fanns väldigt få sysslor som inte hade med själva huvudtemat att göra. I Tales of Xillia 2 är det istället tvärtom, och även om spelet lutar sig mot en handling om storföretaget Spirius som ger Jude, Ludger och alla de andra i uppdrag att rensa spruckna dimensioner, finns den största behållningen i en mängd olika valbara kapitel som istället fokuserar helt på spelets härliga karaktärer.

Vi får veta mer om gudinnan Milla, kungen Gaius och Jude, samtidigt som vi bygger starkare relationer mellan karaktärerna. Ludger Kresnik är en väldigt tystlåten karaktär, men förutom något ”tack” här och ”okej” där är det spelaren själv som avgör vad han ska säga. Ibland får vi se diverse bonusscener – om vi utfört tillräckligt många kapitel för den berörda karaktären – och det känns ändå som att man kommer närmre spelets karaktärer.

Världen är dock brun och grådaskig samtidigt som det känns som att Bandai Namco Games endast bytt ut texturerna på vissa områden – och samtliga platser förutom något enstaka fanns med i originalet. Det blir snabbt repetitivt, i synnerhet när vi sedan får besöka de spruckna dimensionerna som är en sorts annan version av samma värld. Som tur är livar några animesekvenser upp färgskalan, och de är precis som vanligt – när det kommer till Tales of-serien – riktigt vackra.

Stridssystemet är riktigt actionfyllt, och vi kan länka ihop med andra karaktärer för att utnyttja deras styrkor, och när det verkligen hettar till kan Ludger transformera sig och göra betydligt mer skada.

Jag tilltalades aldrig av Tales of Xillia, förutom när det kom till karaktärerna. Världen är precis lika grå, och livlös som tidigare, men när det stora fokuset ligger på Alvin, Jude, Milla och inte minst Elle – en liten flicka som Ludger tar hand om då hennes pappa är försvunnen – blir det genast mer intressant. Jag bryr mig inte särskilt mycket om huvudtråden som fokuserar på det försvunna landet Canaan, och det är i det smala som vi hittar det stora i Tales of Xillia 2.

Sidouppdragen – som ändå har ett stort fokus – blir dock väldigt repetitiva, och musiken är blek. Det finns emellertid något som driver mig att vilja fortsätta, men Tales of-serien har haft betydligt ljuvare stunder än vad Bandai Namco Games kan leverera med Tales of Xillia 2.

Criminal Girls: Invite Only

Publicerad den 2015-04-112015-09-11 av Tommy

En grupp tjejer har hamnat i helvetet för sina synder, och det är upp till spelaren – som gestaltas av en identitetslös kille – att få dem på rätt spår så att de kan återvända till jordelivet. Tillsammans klättrar de upp för våning efter våning, och gör bot i klassiskt rollspelsupplägg och ett spännande stridssystem. NIS America har dock lindat in något rent av vidrigt i en annars trevlig upplevelse.

Tjejerna i Criminal Girls: Invite Only har en härlig humor, och flera av dem har mer skinn på näsan än många av de klassiska rollspelsikonerna vi hittar i historien. De lär sig dock förmågor efter att ”fått motivation” till att förbättra sin livsstil och vi hittar allt från klassiska karaktärer som behärskar läkekonsten, magi och starka attacker. De väljer emellertid vilken förmåga som de själva tycker passar situationen bäst, och samtidigt som det hela förenklar spelet ger det också ett nytt taktiskt upplägg.

Vi som har spelat rollspel sedan 2D-tiden känner igen oss i mycket, och det är otroligt tråkigt när ett trevligt spel – som främst lever på intressanta karaktärer framför en spännande huvudhandling – innehåller något så förkastligt som jag skulle vilja kalla för sexuella övergrepp mot minderåriga.

För att tjejerna ska lära sig nya attacker och förmågor måste de ”motiveras,” som jag tidigare berört. Detta görs dock genom diverse småspel som går ut på att de ligger extremt lättklädda samtidigt diverse ”frestelser” plockas bort en efter en genom att exempelvis hälla vatten på dem eller kittla dem med en fjäder. Vissa av tjejerna säger att de inte vill utsätta sig för detta, men i Criminal Girls: Invite Only är det enda sättet att råda bot för sina synder. Hur sjukt är inte det?

Tjejerna är unga, och när en av flickorna möter sin lillasyster – som också ska tuktas – brister det helt inom mig. NIS America plockar in många obskyra japanska spel till väst, och jag beundrar dem för det, men i det här fallet har de missat ett vidöppet mål. Jag kan skjuta soldater i Call of Duty, göra blodiga avslutningar i Mortal Kombat, men när det kommer till att utföra sexuella digitala övergrepp vrider det sig rejält i magen, och upplevelsen frambringar bara en illamående känsla som också är det enda som stannar kvar efter att skärmen slocknar.

Final Fantasy Type-0 HD

Publicerad den 2015-03-282015-09-11 av Tommy

Final Fantasy Type-0 HD handlar om seriens klassiska kristaller och fyra nationer som allt annat än kommer överens. Vi har en världskarta att besöka till tonerna av nostalgiska Final Fantasy-stycken och ett actionpackat gameplay som får mig att se fram emot stridssystemets förändringar inför seriens del 15 som lämnar de omgångsbaserade fighterna bakom sig.

Äventyret kretsar kring skolan Vermillion Peristylium i allmänhet och dess Class Zero i synnerhet. Den speciella klassen består av 14 elever som alla har unika förmågor, och det är även något som Square Enix har byggt Final Fantasy Type 0-HD kring. Det är emellertid lätt att finna några favoriter ganska snabbt, men spelets strider blir betydligt mer varierade för den som också växlar mellan karaktärsutbudet.

Bataljerna är actionfyllda, och spelet är fyllt av klassiska Final Fantasy-monster som dödas med hjälp av olika specialattacker eller magi som vi känner igen från serien. Den som lyckas undvika fiendernas attacker kan ta ut några av de svårare mer höglevlade monstren även vid en lägre nivå, och det är en härlig blandning mellan taktik, tajming och action. Vi kan också spela om tidigare uppdrag där vi kan levla upp våra karaktärer, förbättra slutbetyget och även ta oss ann dem i flera olika svårighetsgrader. Spelet bjuder på flera tillfällen där det är gynnsamt att ha levlat upp en större del av sin skolklass, och med tanke på att deras fighting-stilar skiljer sig från varandra är det också bra att kunna välja och vraka bland karaktärerna beroende på situation. Tyvärr gör kameran upplevelsen sämre med att svänga runt som en akrobat, och i trånga utrymmen blir det extra bökigt att få en klar bild över vad som försiggår.

Final Fantasy Type-0 HD innehåller en hel del godis för oss som varit med sen spelseriens tidigare år. Vi får föda upp chokobos som vi sedan kan rida omkring med på världskartan, och vi stöter på massor av igenkännbara ting från seriens historia. Det som sticker ut mest är emellertid den omarbetade musiken, och förutom att spelet innehåller lite få låtar så är det som erbjuds utav toppklass.

Vi får följa ett politiskt krig mellan det goda och onda i Orience, och i jämförelse med originalserien är Type-0 en betydligt mörkare historia. Spelet handlar om ett blodigt krig med många offer och få vinnare, där det finns individer som inte skyr några medel för att bli Agito – världens härskare. Handlingen tenderar dock att bli något rörig, och det är lite svårt att hålla reda på vad alla karaktärer och personligheter som fyller filmscenerna egentligen har för betydelse.

Final Fantasy Type-0 HD är uppdragsbaserat, och mellan varje stridstillfälle får vi oftast vandra omkring i skolans område. Vi kan trigga diverse filmscener och få veta mer om framförallt karaktärerna i klassen, eller bara få några ord från någon i parallellklasserna. Det är ett intressant koncept, men tyvärr går Square Enix inte hela vägen ut, och flera av de påbörjade sidospåren får aldrig någon riktig fortsättning. Vi får bara skrapa på ytan, och det känns som om studion glömmer bort några av personligheterna och istället väljer att fokusera på några enstaka karaktärer från klassen.

Square Enix har tyvärr varit lite lata med denna Playstation Portable-remaster. De har skrotat flerspelarläget och satt in ett alternativ där datorstyrda karaktärer kan äntra stridsfältet, och de tillför sällan något värdefullt till striderna förutom en viss poäng som ger oss tillgång till några av de bästa prylarna att utrusta våra karaktärer med.

HD-versionen av Type-0 är betydligt snyggare än sin PSP-förlaga, och själva ljusmotorn är imponerande. Det märks dock klart och tydligt att Square Enix var begränsade när de gjorde originalversionen, då många texturer återanvänds, och även om spelet är fyllt av olika städer ser många av dem likadana ut. Många av de mindre framhävande karaktärerna ser väldigt kantiga ut och är otroligt låga på detaljer, liksom en hel del av spelets bakgrundsrekvisita.

Final Fantasy Type-0 HD lever rejält på sitt stridssystem, men det skulle kunna ha varit så mycket bättre. Jag saknar en trollbindande historia, mer engagerande karaktärer och fler gömda hemligheter ute på världskartan. Det krävs flera genomspelningar för att kunna trigga alla extrascener, och flera olika slutsekvenser, men även om jag får behålla alla föremål och erfarenhetspoäng som jag samlat på mig under den första resan så känner jag mig väldigt nöjd när sluttexterna har rullat klart.

Ett kraftfullt slut, ett fantastiskt stridssystem och Square Enix goda idéer får mig emellertid att länga efter en helt ny del i Type-0-falangen.

Recension: The Order: 1886

Publicerad den 2015-03-162016-06-03 av Tommy

Vi blir presenterade för ett London i en alternativ Viktoriansk tid, där en tät smog täcker hemligheterna i de dunkla gränderna. Men vad gömmer sig egentligen under det välklädda texturerna, och bakom det enorma hype-tåget?

Året är 1886 och Londons gator är inte bara fyllda av rebeller som smider planer mot landets ledare, utan de mörka bakgatorna är också bebodda av otyg som varulvar och andra faror. Därför hittar vi en strikt riddarorder som ska hålla staden ren från det illvilliga hotet. Tyvärr stöter vi på ett problem som genomsyrar den största delen av The Order: 1886, och det är att vi inte riktigt lär känna karaktärerna, utan kastas in i ett kaotiskt drama utan att jag som spelare får några direkta känslor, förutom en växande tristess.

Sackboy – redan år 1886?

Den välsmorda ytan är tyvärr bara en kuliss, och det finns inte några möjligheter att utforska London utöver den röda tråd som Ready at Dawn har lagt framför våra fötter. Det blir extra tydligt när vi får se en scriptad sekvens där en stor vagn rullar in framför en passage och våra karaktärer vrålar att de måste ta en annan väg – trots att vem som helst hade kunnat välja att krypa istället.

Handlingen trummar på och vi får trycka på triangel om vart annat för att dra i en spak eller öppna en dörr allt medan filmsekvenserna avlöser varandra, och när det hettar till ordentligt ploppar diverse QTE-sekvenser upp på skärmen. Jag tyckte om fenomenet när Yu Suzuki implementerade dem i Shenmue, men Ready at Dawn lyckas inte skapa någon symbios mellan film och actionsekvenser.

När vi inte blir påtryckta en filmscen för att glida ned från ett tak, eller annan onödig scriptad situation, finns det tillfällen då vi får en dos tredjepersonsaction. Det känns som en blandning av Uncharted och Gears of War, men skådeplatserna blir sällan särskilt upphetsande. Skydd uppbyggda av trälådor blir bortsprängda, precis som vi är vana vid, och med ett enkelt knapptryck kan vi kasta oss ifrån granater och andra mindre trevliga saker att få i vårt ansikte.

Det finns några intressanta vapen, där man exempelvis kan skjuta ut antändlig rök för att sedan få det att explodera med hjälp av lite eld, men dessa tillfällen erbjuds på tog för sällan. Fokuset ligger istället på att klämma fram en fantastisk yta, och där har Ready at Dawn verkligen lyckats, men bakom den tunga ridån finns det sällan särskilt mycket att göra förutom att följa den utlagda röda tråden. Och då blir inte heller de tekniska bedrifterna särskilt imponerande.

The Order: 1886 växer emellertid vid varje spelsession, och jag kommer huvudkaraktären Galahad lite närmare. När jag väl fattar tycke för karaktärerna är det dock för sent, och även om jag hittar en väldigt underhållande timme någonstans bland trevande dialog och vändningar som kan ifrågasättas, så räcker det inte.

Ready at Dawn har emellertid byggt upp något intressant, men de har bakat in för lite spel och lagt för mycket tid på ytan. Jag vill gräva ned mig mer i universumet och inte bara titta på en ödelagd kuliss, och jag vill definitivt lära känna karaktärerna bättre. En uppföljare som faktiskt är mer ett spel, än ett grafiskt demo, kan bli riktigt bra om äventyret skulle behandlas på rätt sätt, men The Order: 1886 är årets hittills största besvikelse och vi får se om Sony ger serien en chans till.