Frogwares tar oss tillbaka till ett viktorianskt London där Arthur Conan Doyles mästerdetektiv Sherlock Holmes inte bara tampas med brottslingar från den undre världen.
Sherlock Holmes: The Devil’s Daughter låter oss frossa i ett antal olika brottsfall under slutet av 1800-talet där vi inte ser skymten av specialredskap som Ari-glasögonen från Heavy Rain eller alla möjliga prylar som vi hittar i tv-serier som CSI. Istället får vi förlita oss på mänsklig list, och innan ett förhör av ett vittne eller en misstänkt kan spelaren i lugn och ro syna den berörda personen. Vad säger egentligen kläderna om rollkaraktären, och hur kommer det sig att naglarna är gula? De små detaljerna kan leda till stora genombrott i utredningen, men om spelaren inte är tillräckligt uppmärksam kan även fel slutsatser dras. Är de röda ögonen ett tecken på sjukdom, eller har pojken precis gråtit? Oftast ligger ledtrådarna mitt framför näsan på oss, men det gäller att skilja på relevant och irrelevant information.
Äventyret innehåller en drös olika pussel, men till skillnad från spel i peka-och-klicka-genren behöver vi inte prova varenda tillgängligt föremål för att ta oss vidare. När vi väl har hittat en berörd nyckel kan vi ta oss in genom den låsta dörren utan att bläddra bland tillgängliga prylar. Istället ligger gåtorna och problemlösningen i att exempelvis få igång en apparat genom att placera ut kugghjul på rätt plats, och möblera om föremål för att ta sig till en tidigare oåtkomlig avsats. Ibland är lösningarna ganska uppenbara, men då och då får vi gnugga geniknölarna för att lyckas. Lyckligtvis är alla gåtor och pussel aldrig långsökta, och svaren till problemet finns alltid i närheten. Då och då ställs vi dock för gåtor som kräver en form utav ”trial & error” för att ta sig vidare, och detta gäller både mer filmiska sekvenser och rena spelmässiga bitar. Exempelvis får vi välja att slå omkull en barstol eller plocka upp den och använda den som ett vapen mot en attackerande fiende. Händelsen åtföljs av ett gäng olika scenarion, där bara en väg är den rätta, och på förhand är det omöjligt att veta vilket av valen som är korrekt, men efter ett antal försök är scenen igenomspelad.
Spelaren kan vrida och vända på vittnesmål och bevismaterial där saker och ting kan kombineras för att sedan bygga upp en trolig teori. Varje fall erbjuder en korrekt lösning, men vi får också ett moraliskt alternativ där vi exempelvis kan låta gärningsmannen gå fri om vi tycker att han eller hon utförde brottet för en god sak. Äventyret fortgår emellertid även om vi sätter en oskyldig person bakom galler.
Samtidigt som Sherlock Holmes löser gåtor och sätter dit bovar (och oskyldiga) förpackas allt i en härlig atmosfär. Stadens gator är fyllda av liv och rörelse, och den lilla krogen nere på hörnet spelar medryckande musik. Vi stöter också på ett gäng färgstarka karaktärer, så som den nya mystiska grannen, assistenten Watson som alltid står redo med en hjälpande hand och kommissarie Lestrade som kräver en och annan tackling för att hjälpa oss i vår utredning. Förutom att varje kapitel, eller rättare sagt fall, bjuder på sin dos av olika rollfigurer utgör också Holmes dotter Kate en stor del av berättelsen. Till en början är varje fall relativt fristående från varandra, och den enda genomsyrande röda tråden kretsar kring Kate och en stor hemlighet som mästerdetektiven har hållit från sitt barn. Det är först i det avslutande kapitlet som Frogwares knyter ihop handlingen, med ett varierat resultat.
Utöver att Sherlock Holmes: The Devil’s Daughter är ett äventyrsspel försöker det också närma sig actiongenren stundtals. Med ett begränsat kontrollschema blir detta aldrig särskilt underhållande, och vid ett par tillfällen lockas jag att trycka på ”skipp-knappen” som låter oss hoppa över ett visst scenario. Spelets smygmoment är oerhört sega, och flera gånger vet jag i förväg att fienden kommer att upptäcka Holmes – utan att jag har någon möjlighet att avvärja detta på grund av de bristfälliga ‘actionrörelserna.’
Frogwares äventyr lider också av en mängd trubbiga kanter. Bilduppdateringen går ned i lite väl låga nivåer mellan varven, och ‘screen tearing’ (där bilden delar sig) drabbar upplevelsen allt för ofta, trots att de visuella bitarna inte imponerar. Dessutom drar laddningstiderna ut alldeles för mycket på tiden, och detta blir extra uppenbart när vi måste bege oss fram och tillbaka mellan två olika områden bara för att hämta någon liten pryl. Dessutom har Frogwares inte riktigt haft någon fingertoppskänsla när de producerat filmsekvenserna som bryts av abrupt emellanåt.
Trots bristerna är Sherlock Holmes: The Devil’s Daughter en väldigt mysig upplevelse, och min förkärlek till tidsepoken gör knappast helhetsintrycket sämre. Frogwares må ha missat några primära ingredienser, men de har förgyllt äventyret med detaljer så som att vi får åka häst och vagn under laddningstiderna, och medan Holmes röker sin pipa kan vi passa på att gå igenom bevismaterial och måla upp en teori för händelseförloppet.
Sherlock Holmes: The Devil’s Daughter är som den lilla kvarterskrogen nere på hörnet. De levererar inte den bästa maten i stan, men det gott, mysigt och erbjuder en miljö där man helt enkelt vill stanna.
X PLAY! ZINE 