Air Conflicts släpptes under 2006, och under 2011 lanserades uppföljaren Air Conflicts: Secret Wars till PlayStation 3, Xbox 360 och PC. Nu har det sistnämnda flygactionäventyret fått sig en renovering och lanserats till PlayStation 4.
Titeln på nyutgivningen är Air Conflicts: Secret Wars – Ultimate Edition, och undertecknad har gjort en videorecension – redigerad av David Wiberg – som ni ser nedan.
Toys-to-life – leksaker som kommer till liv i spel. Genren tog fart i och med Skylanders: Spyro’s Adventure under 2011, och nu är Activision aktuella med Toys for Bobs Skylanders Imaginators.
Den här gången får spelaren möjlighet att skapa sina alldeles egna Skylanders kallade Imaginators, och ni ser vår videorecension nedan.
Undertecknad har hårdtestat Crystal Dynamics nya utgåva av Rise of the Tomb Raider – 20 Year Celebration. I fjol lanserades äventyret till Xbox One, och när denna fullpackade återutgivning släpps får även PlayStation 4-konsumenterna vara med och spela.
Det nya expansionen Blood Ties bjuder på en riktigt härlig upplevelse där vi får besöka Lara Crofts herrgård för att nysta upp den tjocka dimman av hemligheter som legat över hennes mor, Amelia Croft.
Ni ser vår videorecension av Rise of the Tomb Raider – 20 Year Celebration nedan.
Undertecknad besökte lanseringseventet för Call of Duty: Infinite Warfare under den förra veckan, och jag bjöd också på mina första intryck i en video. Nu har jag plöjt igenom kampanjen, och jag överraskas av dess kvalité som inte varit så här bra sedan Call of Duty: Modern Warfare 2.
Ni ser recensionen i videon nedan.
Call of Duty 4: Modern Warfare släpptes under 2007, och nu har Raven Software finputsat Infinity Wards kreation för att släppa en remastrad variant. Vi får återigen träffa på Soap och Captain Price, och undertecknad har tagit reda på om nyversionen håller måttet.
Ni ser vår videorecension nedan.
PlayZine är tillbaka, i Youtube-form precis som vi lovade. Vi drar igång med en videorecension av Square Enix charmiga rollspel World of Final Fantasy till PlayStation 4.
Det handlar om en ett äventyr som blandar klassiska delar från Final Fantasy-serien med en ny berättelse och ett vackert yttre som blandar en fantasysaga med söta karaktärer.
Ni ser vår recension i videon nedan.
Final Fantasy-äventyret Mystiq Quest släpptes till Game Boy under 1993 här i Europa, och tidigare i år släpptes en remake till Android och iOS. Nu finns det klassiska rollspelsäventyret även till Playstation Vita, och det är en extremt klassisk berättelse om en pojke och flicka som beger sig ut för att rädda världen.
Adventures of Mana är så klassiskt det bara kan bli, och i huvudrollen hittar vi en pojke (vilken spelaren får namnge) som är fången av Dark Lord. Protagonisten lyckas förstås rymma från fängelsehålan, och när han får reda på att mörkrets härskare är ute efter Mana-trädet, källan till allt liv, startar en berättelse där spelaren slår följe med en flicka för att rädda världen. Igenkänningsfaktorn för oss som var aktiva roll- och äventyrsspelare under det tidiga 90-talet känner garanterat igen sig.
Vi hittar också många likheter med Zelda-serien. Vår hjälte kan bara nå små delar av världskartan vid start, men när vi får tag på nya vapen och föremål öppnar sig nya platser upp – både hemliga gömställen och vägar som tar oss framåt längs den röda tråden. Spelaren får besöka städer med en och annan invånare, och mörka grottor som fylls av illasinnade monster. Dessa kan besegras genom traditionella vapen som yxor och svärd vilka hittas på vägen, eller genom en radda magiska attacker.
Stridssystemet är avskalat, och vi hittar en enda knapp för att slå ihjäl de monster vi möter. En liten dos tajming blandas med en liten dos strategi, och det sistnämnda blir lite extra tydligt under äventyrets bosstrider. Här växer spelet ett snäpp, men tyvärr faller varje fiende efter en kort fight. Det kan ha att göra med att jag har en fallenhet för att leta efter varenda liten hemlighet, och dödar monster på löpande band och stiger i level, men det hade inte skadat med en större utmaning här och där. De vanliga fienderna faller efter lite sedvanlig ‘button mashing,’ och spelaren utsätts aldrig för något riktigt hot. Däremot kan det vara lite klurigt att ta sig vidare stundtals, eftersom att jag som spelare missar en och annan detalj i omgivningarna som ska slås sönder, eller ett mindre pussel som inte fått någon riktig förklaring.
Adventures of Mana innehåller mycket klassiska ingredienser, men samtidigt som det retrodoftande upplägget kliar oss retrorävar på ryggen saknar äventyret den där extra udden. Samtidigt som dess simpla upplägg fungerar, blir stridssystemet aningen urholkat efter fyra, fem timmar, men atmosfären och dess musik rycker upp ribban ett snäpp medan den 3D-fierade världen aldrig vinner några priser för sin design. När jag går från rum till rum är det svårt att se någon skillnad, och det enda som gör att jag verkligen håller koll på var jag befinner mig är den lilla minikartan som fylls på för varje nytt område som besöks.
Trots allt är Adventures of Mana ett mysigt äventyr som riktar sig extra mycket åt oss som spelade roll- och äventyrsspel under 90-talet.
Mega Man rockade skjortan av oss under 90-talet, och efter att Keiji Inafune fick lämna Capcom skapade utvecklaren Comcept och skapade en spirituell uppföljare – Mighty No. 9.
Mighty No. 9 finansierades genom en Kickstarter-kamapnj där den efterfrågade summan samlades in på två dagar. Sedan gick utvecklingen knackigt, och samtidigt som projektet försenades gång på gång efterfrågade Comcept efter mer pengar för att införa nytt stoff till plattformsäventyret. Nu har det emellertid funnits på marknaden ett tag (även om vi fortfarande väntar på de bärbara funktionerna), och undertecknad har spelat som om det vore 1991.
För likheterna med Mega Man finns där. Protagonisten Beck är försedd med en kanonarm, och designen påminner rejält om sin förlaga. Det är emellertid inte någon tillfällighet, och Inafune har till och med varit beredd på att göra en direkt uppföljare till sin gamla klassiker, men Capcom avböjde.
Huvudkaraktären Beck är en cyborg som huserar i organisationen The Mighty Numbers, och helvetet brakar lös när åtta medlemmar blivit hackade och orsakar ordentlig kaos. Då samarbetar Beck med ett gäng forskare för att ställa allt till rätta – och det är här actionfesten och plattformsäventyret tar fart. Och det är en färgfylld blandning det handlar om, och efter en kortare introduktion kastas vi in i en värld packad med hinder, fiender och faror som käkar upp våra liv.
Fienderna består av en varierad skara, och de utnyttjar även detaljer på banorna till sin fördel. Några sätter exempelvis eld på kladdig olja, och gör så att skärmen fylls av ett rent inferno. En välkommen ingrediens är också svårighetsgraden som är relativt hög, speciellt i början innan tajmingen och spelets funktioner sitter som en smäck. Beck kan besegra fienderna på sedvanligt vis, med skotteld från armkanonen. Men, efter ett visst antal träffar kan de också förstöras med en dash-attack (som också används för de olika plattformselementen), vilken också ger olika sorters fördelar till Beck beroende på vilken typ fienden är av. Dessutom kan vi kedja ihop olika kombinationer, och när poängen rullar in kan vi även klättra på topplistorna.
Den absoluta höjdpunkten med Mighty No. 9 är de bossar som befinner sig på slutet av varje bana. Och dessa består förstås av de hackade karaktärerna från The Mighty Numbers. Vi stöter på karaktärer som besitter förmågor inom klassiska element så som eld och is, och andra utnyttjar elektricitet samt rå styrka. När de sedan är besegrade återställs de till sitt normala jag, och på vissa av banorna återkommer de även för att ge spelaren understöd. Banorna kan väljas i vilken ordning som helst, och detta gör att spelaren kan vänta med ett uppdrag som känns för svårt, för att sedan återvända med en hjälpande hand. Dessutom kan vi använda oss av bossarnas krafter efter att de är avklarade, och vi kan fritt välja och vraka bland förmågorna under varje bana. Favoriten är onekligen en dräkt som gör det möjligt för Beck att hoppa högre och sula iväg en rotorbladsliknande bumerang.
Plattformsmomenten är underhållande, men det finns en del solfläckar som svärtar ned upplevelsen. Designen haltar ordentligt på sina håll, och bakgrunderna är långt ifrån de senaste Rayman-spelen som skämt bort oss med en störtskön atmosfär. Dessutom är röstskådespelarna under all kritik, vilket är en skymf mot de som faktiskt betalade extra för att Comcept skulle implementera riktiga röster.
Dessutom är banorna av varierad kvalité, och de pendlar mellan fantastiskt och ren tristess. Finurliga idéer har växlats med material som borde ha hamnat i papperskorgen, och när äventyret ändå är över efter drygt tre timmar undrar jag varför utvecklarna bad om mer pengar för att skapa ”extra många banor.”
Den största boven i dramat är dock att sparfilen blev korrupt och raderades under två tillfällen. Trots att jag självfallet laddade upp filen till molnet efter det första tillfället, försvann drygt en timmes spelande rakt åt helvete.
En intressant ingrediens är emellertid utmaningsläget som fungerar lite som VR-uppdragen från Metal Gear Solid-serien. Varje uppdrag låter spelaren ta sig igenom en bana på tid, samtidigt som spelaren får diverse begränsningar. Detta läge förlänger speltiden med ett antal extratimmar, trots att den färglösa designen inte bjuder upp till dans.
Mighty No. 9 är oslipat, och det är svårt att se vad all extra utvecklingstid gick till. Det känns ofärdigt, trots att en hel del spelunderhållning finns att hämta under ytan.
Ubisoft har samlat ihop resterna från det trasiga, och undermåliga Assassin’s Creed: Unity. Denna gång får vi besöka ett viktorianskt London förpackat med en blytung atmosfär.
Denna gång får vi följa med tvillingarna Jacob och Evie Fry på deras äventyr där de åtar sig uppgiften att stoppa tempelriddarna som försöker ta över Edens artefakter. Spelarna får hjälpa radarparet att förhindra deras planer som går ut på att kontrollera världen bakom kulisserna. Protagonisterna målas upp på ett spännande sätt, och de bjuder på en härlig syskonkärlek som bakas in i en berättelse som utspelar sig i slutet av den industriella revolutionen, 1868. Båda huvudkaraktärerna är spelbara, och de håller sig till sina egna roller, där Evie kämpar med att förhindra tempelriddarnas onda planer genom att hon själv vill ta kontrollen över delar av Eden. Jacob å sin sida vill rensa Londons gator, och gör allt i sin makt för att ta livet av orderns alla medlemmar, och grundar organisationen ”the Rooks” för kunna bekämpa elden med samma medicin.
Det är emellertid inte bara personligheterna och det primära tillvägagångssättet som skiljer syskonen åt. De har också sina egna exklusiva färdigheter. Jacob är brutalt när han ställer sig ansikte mot ansikte med fienden, medan Evie gömmer sig i skuggorna och förlitar sig på sina stealth-metoder när hon tar sig fram obemärkt likt ett spöke. Storyn lämnar dock en del att önska, men den håller sig på en helt klart godkänd nivå. Berättelsen saknar det lilla extra, även om jag är nöjd när eftertexterna börjar rulla.
Stridssystemet i Assassin’s Creed: Unity var trots allt riktigt bra, och Ubisoft har behållit kärnan från sin föregångare. Fienderna står för en härlig mix, och stridsupplägget är väldigt lätt att ta till sig, men samtidigt är det även svårt att bemästra. Precis som det ska vara med andra ord. Förutom de rena huvuduppdragen har Ubisoft förgyllt äventyret med en stor dos sidouppdrag, och vi hittar också fighting-klubbar där vi kan sätta våra färdigheter på prov. Dessutom kan vi tävla med häst och vagn, vilket är en välkommen ingrediens som gör upplevelsen mer varierad.
Vi hittar också nya tillvägagångssätt för att ta sig runt i staden utan att behöva använda benen. Vi har också nya sätt att ta dig runt du kan svinga dig mellan byggnad till byggnad med den nya zipline-funktionen. Dessutom kan spelaren använda sig av färdmedel som häst och vagn, och Ubisoft har implementerat ett gäng olika roliga och coola mål.
Ubisoft har verkligen lyckats att baka ihop ett fullpackat paket, och äventyret är så pass bra att det konkurrerar med Assassin’s Creed 2 – vilket är min personliga favorit i serien. En av få solfläckar är stealth-momenten, där spelaren kan göra ett och annat misstag utan några konsekvenser. Efter två genomspelningar av Assassin’s Creed: Syndicate kan jag med säkra ord säga yes, yes och yes. Spelserien är tillbaka, utan att vara fylld med buggar och haltande bilduppdatering och den här gången handlar det inte om en enkel ‘cash grab’ som Ubisoft levererade med sitt trasiga Assassin’s Creed: Unity.
Carmageddon är tillbaka, och återigen handlar det om tävlingar som går ut på att krascha sönder varandras bilar, ta sig först över mållinjen och köra ihjäl varenda människa som befinner sig i närheten. Rå humor står på schemat, och rejäl racingaction.
Carmageddon: Max Damage tar oss tillbaka till 90-talet där arkadspelen hade en marknad även här i väst. Karriärläget bjuder på rena spelsekvenser, och har strippat allt vad handling och dialog heter. Sex bilar ställs mot varandra i rena dödsrace, och när startskottet går rusar bilarna iväg.
En av bilarna siktar mot nästa checkpoint, och satsar på att vinna racet på det klassiska sättet – att ta sig förbi mållinjen först av alla. De andra siktar istället in sig på sina motståndare, och med ordentliga dödsbilar försedda med stora borrar, spetsar och andra förödande föremål försöker de istället mosa sönder sina motståndare. Vissa race erbjuder helt enkelt flera olika sätt att vinna, och den mest belönande vinsten sker när jag står som siste man efter att ha kraschat sönder opponenterna.
Andra tävlingar kan gå ut på att köra över vissa mål – som består av levande människor. Carmageddon: Max Damage bjuder på ett oerhört brutalt upplägg, och ibland fastnar kossor och människor ihjälspetsade på spjut som sticker ut längst fram på bilen. Fordonet kränger åt alla möjliga håll till den döda varelsen till slut lossnar, för att sedan låta spelaren återgå till den galna jakten efter vinst.
Karriärläget är relativt matigt, och det finns ett antal olika spellägen som erbjuds. Förutom racen där du har tre sätt att vinna på – genom att köra ihjäl ett visst antal människor (något som är lättare sagt än gjort efter att motståndarna också mosar fotgängare), köra igenom alla checkpoints eller krasha sönder motståndarna, hittar vi min personliga favorit – Fox ‘n’ Hounds som inte är något annat än våldsam kull. Upplägget är enkelt och galet, men likaså roligt. Carmageddon: Max Damage innehåller dock en hel del problem.
Den största missen är den bristande bilfysiken. Trots att fordonen är bastanta lämnar de ofta marken alldeles för lätt, och att styra bilarna är långt ifrån den enklaste syssla som gjorts genom åren. Fordonen rör sig sällan som jag vill, och även om det blir bättre när jag byter bil och uppgraderar den ett snäpp, får jag ändå problem. Den artificiella intelligensen är inte värdelös, men när jag är intryckt i en vägg av två eller tre bilar som stoppar mig från att röra på däcken, är det inte lika roligt. Bilen tar ingen skada, utan loppet stannar upp till jag väljer att återställa fordonet en bit därifrån – till en rejäl kostnad.
Dessutom är det inte bara arkadupplägget som doftar 90-tal. Grafiken är daterad, och byggs upp av detaljlösa blockiga byggnader. Samtidigt ser människorna som vandrar runt på gatorna horribla ut, och fordonen har varken en lockande design eller en detaljerad look.
Tyvärr fick jag aldrig någon rejäl chans att sätta tänderna i flerspelarläget, då lobbyn gapade tom på spelare. När loppet väl rullar igång är tävlingen långt ifrån välfylld på spelare, och efter några försök återvänder jag till karriärläget. Av någon outgrundlig anledning inkluderar inte Carmageddon: Max Damage något spel på delad skärm, och det hade varit en riktigt underhållande upplevelse att ge sig ut på tokiga race tillsammans med ett gäng kompisar.
Trots bristerna har jag ändå roligt med Carmageddon: Max Damage. Det har otroligt trubbiga kanter, men upplevelsen är underhållande, och jag kommer att fortsätta möta datorstyrda motståndare då och då ett bra tag till. Det har sin brutala charm som levereras med en dos konstig humor.
X PLAY! ZINE 