PS4

Wasteland 2 släpptes till PC i fjol, och förutom att den uppgraderade Director’s Cut-versionen blir gratis för alla som köpte originalet, har det postapokalyptiska strategirollspelet även lanserats till Playstation 4 och Xbox One. Det kommer visserligen väldigt många strategiska rollspel till konsol, inte minst nysläppta Disgaea 5: Alliance of Vengeance, men den västerländska tolkningen har lyst med sin frånvaro. Därför är undertecknad väldigt tacksam för att inXile och Deep Silver har tagit deras djupa och avancerade äventyr till Sonys och Microsofts senaste konsoler.

När Wasteland 2 dundrar igång presenteras en hel del olika aspekter för spelaren för bland annat den öppna världskartan – där vi behöver söka upp oaser för att fylla på vattenflaskor – och vi får även veta hur kamerakontrollen kan förändras medan vi får en kort förklaring kring att vi måste ringa högkvarteret när någon av karaktärerna stiger i level. Många av spelets aspekter beskrivs väl, men inledningen är trots detta ganska hård mot spelaren – speciellt för oss konsolspelare som inte har speciellt stor erfarenhet av genren.

Efter fem, sex timmar in i äventyret förstår jag att mina första stapplande steg i ödemarken inte ledde mig in på rätt spår. Istället för att söka mig mot huvuduppdraget går jag i vanlig ordning runt och undersöker världen och letar efter sidosysslor, och när ett par nödanrop skriks ut över radion ger jag mig istället på betydligt svårare uppgifter. När ammunitionen tar slut och förbandslådorna gapar tomma samtidigt som färdighetspoängen har lagts på fel saker, bestämmer jag mig istället för att börja om – och när jag är några erfarenheter rikare blir det istället bra mycket enklare att skapa sina karaktärer och bege sig ut på äventyret som heter Wasteland 2.

Innan Fallout-serien bytte mark i och med den tredje delen handlade det om strategiskt rollspelande. Originalet sågs som en spirituell uppföljare till Wasteland som släpptes under 1988, och därför skulle vi kunna tolka Wasteland 2 som en spirituell uppföljare till Fallout 2. Spelaren kan röra sig fritt i världen, desarmera fällor, plocka prylar från den smärre ödelagda världen där en katastrofs överlevare gör allt för att ta sig genom en ytterligare dag. När vi sedan stöter på monster och mänskliga fiender rullas ett rutnät ut där den öppna världen förvandlas till ett taktiskt schackbräde.

Utvecklarstudion inXile ger striderna extra krydda när de låter oss placera ut våra soldater en och en – så länge inte fienden upptäcker oss. En prickskytt placeras såklart med fördel längst bak samtidigt som en karaktär med närstridsvapen bör ta sig så nära monstren eller de mänskliga motståndarna som det bara är möjligt. Samtidigt finns det flera olika färdigheter som gör livet lättare på stridsfältet – så länge de används på rätt sätt. Exempelvis ger en karaktär med hög ledarskapsnivå alla spelarens soldater högre träffsäkerhet om de befinner sig i närheten, vilket gör att en ledare bör befinna sig på den plats där hen gör mest nytta.

Då och då stöter vi också på andra karaktärer som har en eller annan anledning att följa med en bit på resan. De erbjuder ofta en stor fördel i striderna, men spelaren kan inte förlita sig på dem helt och hållet. Ibland agerar de på eget bevåg, och de kan springa loss från ett skydd för att attackera i rent vredesmod. Därför bör de först och främst ses som en extra hjälpande hand, istället för att se de som övriga lagmedlemmar.

Wasteland 2 bjuder på ett djupt och utmanande äventyr där det gäller att komplettera sitt team genom att låta lagmedlemmarna specialisera sig på olika områden. Det är exempelvis onödigt att göra två karaktärer till bombexperter, så länge inte någon dör på vägen. Någon av soldaterna bör ”utbilda” sig till provisorisk kirurg, för om någon biter i gräset kan de försvinna permanent om de inte får rätt vård. Problemen uppstår dock om det just är sjukvårdaren som faller.

Samtidigt som huvudhandlingen bjuder på en engagerande upplevelse, är det själva äventyret och upptäcktsglädjen av allt runt omkring som ger den riktigt starka känslan som sitter kvar även efter att spelet tagit slut. Ibland tvingas vi ta svåra beslut där exempelvis civila dör för att vi tvingas spara på förbandslådorna – som finns i sparsamma mängder, liksom tillgången på ammunition – till lagmedlemmarna. Ibland blir det också omöjligt att slutföra ett sidouppdrag eftersom att det inte alltid är möjligt att återvända vid ett senare tillfälle, och det ger ett taktiskt djup. Det finns dock några solfläckar som svärtar ned upplevelsen, och trots att vi får ett alldeles fantastiskt äventyr är det inte en helt smärtfri konvertering.

De största problemen hittar vi hos användargränssnittet och kameran. Vi tvingas till att växla mellan olika kameralägen för att kunna få en godkänd överblick, och tyvärr infinner sig inte riktigt det flytet jag hade velat se. Dessutom är användargränssnittet inte speciellt bra anpassat för konsol, och det märks att Wasteland 2 är utvecklat med mus och tangentbord i åtanke. Enkla sysslor som att öppna dörrar kan bli omständliga då vi måste vänta på att rätt föremål markeras innan de går att interagera med, och när vi kommer till stridsfältet utförs inte händelserna helt smärtfritt. Då och då har jag dessutom råkat gå till fel plats på rutnätet, och det finns inte någon ångerknapp att tillgå, även om det känns som en ganska självklar ingrediens.

Trots skavankerna är Wasteland 2 ett avancerat, utmanande och underhållande äventyr som ger spelaren möjlighet att grotta ned sig ordentligt i karaktärernas förmågor både på stridsfältet och i den öppna världen som är väldigt spännande att utforska. Vi må tvingas leva med ett omständligt användargränssnitt, en kamera som lämnar lite att önska och en något för liten skärmtext (blir jobbigt för ögonen på min 46-tummare, medan min 55″ känns lagom) men vi får en riktigt trevlig upplevelse som är tämligen unik för oss konsolspelare.

: