Primal släpptes exklusivt till Playstation 2 under 2003, och nu är actionklassikern på väg till Playstation 4.
När den nordamerikanska, officiella Playstation-bloggen presenterar veckans kommande PS4-spel överraskar Sony med att presentera Primal bland titlarna. Sonys europeiska Playstation-blogg har inte bekräftat släppet för vår region, men med största sannolikhet släpps actionäventyret även här.
Naughty Dog har levererat en episk resa med mystiska hemligheter och färgstarka karaktärer. Vi beger oss av för att rota i piratvärldens gamla sägner, och det magnifika paketet levereras med en audiovisuell tyngd som jag aldrig tidigare upplevt. Men, är detta spelunderhållning?
Uncharted 4 är den avslutande delen för Naughty Dogs resa tillsammans med Nathan Drake, Elena Fisher (numera Drake) och Victor Sullivan. Sam Drake dyker upp från de döda och lyckas dra med sig sin lillebror tillbaka in i skattjägarbranschen – ett liv Nathan lämnat bakom sig för ett betydligt stillsammare familjeliv med fredagsmys, Crash Bandicoot och tjafs om disken.
Äventyret skyndar långsamt och efter en kort actionladdad sejour till havs får vi följa med Nathan och Sam till brödernas barn- och ungdomsår. Naughty Dog har vågat gå emot spelbranschens normer, och istället för att smälla på den stora trumman direkt, bygger studion upp en atmosfär som är så härlig och tjock att den nästan går att att ta på. Karaktärsgalleriet är oerhört starkt, och när Sam kommer in i bilden vänds Nathans liv upp och ned – han älskar sin bror som också kommer med en stor mängd problem som drabbar alla inblandade. Men, det är inte bara dialogerna som fördjupar upplevelsen, utan miljöerna som hela tiden överraskar med nya wow-moment. Världen ser oerhört levande ut, och de tekniska, visuella bitarna överträffar allt som pressats fram av en spelkonsol tidigare. Allt från animationer, till bergstoppar, bakgrunder, fotsteg i lera och levande växtliv ger en illusion av verklighet och backas upp av en enastående design där varje kuliss skulle kunna ståta som ett oerhört vackert vykort.
En nyhet för Uncharted 4 är att vi försetts med en änterhake som kan användas till att svinga sig omkring i det fantastiska sceneri som målar upp sig i Madagaskar, Skottland och alla andra platser som upplevelsen låter oss besöka. Den används bland annat till att svinga sig mellan avsatser till platåer som annars skulle vara utom räckhåll, men förutom att det är en oerhört användbar pryl, ger den också en kittlande upplevelse. För Uncharted 4 är en riktig upplevelse, och ibland glömmer jag bort att det handlar om ett spel. När jag svingar mig över de häpnadsväckande miljöerna blir jag ofta dinglande i luften extra länge för att njuta av den nervpirrande känsla som bara de riktigt snabba och höga attraktionerna på en nöjespark kan förmedla.
Som i ren Metal Gear Solid-stil kan vi smyga oss igenom kniviga situationer, och ta ut fiender i det tysta. Vi behöver emellertid inte vrida och vända ut och in på kontrollen för att utföra olika manövrar, och när vi smyger i gräset hukar sig till och med Nathan automatiskt för att inte bli sedd av sina motståndare. De actionpackade striderna är emellertid så pass underhållande att jag börjar avlossa kulorna ganska kort efter att ett gäng illasinnade legosoldater dyker upp. De nya, stora miljöerna bjuder verkligen upp till dans när de största striderna i äventyret brakar loss, och den här gången räcker det inte med att gömma sig bakom en låda för att komma undan helskinnad. I sådana lägen omringar fienden spelaren snabbt, och vi måste hålla oss i rörelse hela tiden när vi kommer in i hetluften. Många spel lider dock av ett jobbigt inslag, där fienderna vet exakt var du befinner dig om du blivit upptäckt. Här kan du emellertid gömma dig igen, medan motståndaren söker på den plats där de såg dig senast. Det ger ett oerhört djup i striderna som är svårt att hitta någon annanstans, och den artificiella intelligensen har förbättrats avsevärt sedan serien var aktuell under den förra konsolgenerationen.
Uncharted 4 handlar emellertid nästan mer om äventyr än om action. Som vanligt ska små pussel lösas, och Nathan måste hela tiden hitta sin väg fram genom de storslagna omgivningarna. Vi ska helt enkelt hitta sätt att klättra på enorma byggnader, kasta oss utför berg, och ta oss vidare till målet där skatterna ligger och väntar. Miljöerna gömmer också mängder av dokument och skatter som låser upp en hel radda av bonusmaterial, men det är inte enkom alla samlarprylar som lockar mig till att leta runt på alla möjliga platser. Nathan Drakes fjärde stationära äventyr är så oerhört vackert att jag helt enkelt vill uppleva naturen, de hemliga grottorna och den fantastiska miljö som Naughty Dog har målat upp. Upplevelsen lockar hela tiden till utforskning, och jag vill se mer av världen där allt utspelar sig. De största områdena låter mig också använda fordon för att ta mig omkring i landskapet, men istället för att jag rör mig mot målet hittar jag hela tiden sidospår där jag kliver ur för att söka terrängen till fots.
Serien är mest känd för sin kampanj, och flerspelarläget som gjorde entré i Uncharted 2 har fått stå i bakgrunden, och jag ska ärligt säga att jag kom i kontakt med varumärkets multiplayer först när Uncharted 4 betatestades. Drabbningarna med mänskliga spelare bjuder emellertid på väldigt god underhållning, och vi hittar klassiska lägen som rena dödsmatcher, och upplägg där vi ska föra en skatt hem till basen och lagets kista. Den stora charmen ligger emellertid i utformningen av spelets kartor, där det finns utrymme för en mängd olika strategier. Nyckelordet är samarbete, och den som vill gå vinnande ur matcherna gör bäst i att hjälpa sina lagkamrater. Ju fler omgångar som spelas, ju fler vapen och prylar låses upp, och vi kan bland annat få hjälp av stora bumliga minigun-bjässar som fullkomligt sprutar bly på motståndaren, och sjukhuspersonal som sköter om sårade spelare i laget. Dessa kan hyras med spelets ingame-valuta som spelare får tag på under varje omgång, och vi kan också använda magiska föremål så som min favorit – en sarkofag som tar livet av ouppmärksamma närstående fiender.
Uncharted 4 är inte bara ett spel, utan en rejäl upplevelse som ger härliga minnen att tänka tillbaka på. Spelet blandar äventyr med galet bra actionmoment där allt från grafik och design till fantastiska spelsekvenser får mig att tappa hakan titt som tätt. Musiken och ljudeffekterna bidrar också starkt till närvarokänslan, och den audiovisuella biten är inget annat än nyskapande av den allra högsta kvalitén. Pusslen är dock precis som vanligt i det enklaste laget, och jag hade gärna sett lite klurigare nötter att knäcka. Men, i det stora hela är det en petitess, för Uncharted 4 är årets allra bästa spelupplevelse hittills.
Uncharted 4 – årets största spel är magiskt.
Ubisoft bjuder oss på färskt videomaterial från deras Ghost Recon: Wildlands som tar spelaren till Sydamerika.
Ghost Recon: Wildlands utspelar sig i en öppen värld ute i Bolivias vildmark, och målet är att stoppa Santa Blanca – en hänsynslös knarkkartell som härjar i området. Spelaren blir inskickad bakom fiendens front, och får ta sig ann uppgiften själv eller tillsammans med tre andra krigssugna polare.
Ghost Recon: Wildlands släpps till Playstation 4, Xbox One samt PC någon gång under 2016, och ni ser trailern nedan.
Här är några bilder från Ghost Recon: Wildlands som blir större om ni klickar på dem.
Marvelous arbetar med actionspelet Fate/EXTELLA till Playstation 4 samt PS Vita, och studion har släppt den första trailern.
Fate/EXTELLA är en actionupplevelse som låter spelaren axla rollen som en radda av olika heroiska tjänare. Bakom karaktärsdesignen står ingen mindre än Arco Wada, som huvudsakligen illustrerar serietidningar, men hon är även känd för sitt arbete med Soulcalibur: Lost Swords.
Än så länge är Fate/EXTELLA endast utannonserat för den japanska marknaden, men Xseed Games, som arbetar med att lokalisera japanska spel för den västerländska publiken, har registrerat domänen fateextella.com. I dagsläget är sajten tom på material, men det är en stark indikation på att studion kommer att släppa spelet i Europa och Nordamerika.
Den nya trailern innehåller inte några spelsekvenser, men den visar upp några av karaktärsklasserna och bjuder på musik från Fate/EXTELLA.
Ni ser videon nedan.
Sega är i full färd med att renovera stridssystemet för Valkyria: Azure Revolution efter feedback, och nu avtäcker studion det actionorienterade strategirollspelets skurk.
Antagonisten som kommer att göra allt i sin makt för att stoppa spelaren är Emperor Claudius Powlovich Kiev, och han härskar över Rus-imperiet. Området kallades tidigare för Rus-kungadömet, och var ett förhållandevis litet land som leddes av sin kung. Plötsligt börjar dock Powlovich Kiev invadera andra länder följd av en Valkyria som kallas för ”Liemannen.” Rus-kungadömet börjar expandera snabbt och aggressivt, och ledaren är känd både för sin militära stormakt och sin politiska insikt.
Sega bjuder oss också på arwork (som ni ser nedan) som visar upp Emperor Claudius Powlovich Kiev i all sin prakt och en skärmdump (som ni ser ovan).
Som många av er säkert vet är Sonys och Heavy Spectrums Shadow of the Beast en återuppväckning av det klassiska actionspelet som släpptes under 1989 till Amiga. Originalet blev snabbt känt för sin hårda svårighetsgrad, och den nya upplevelsen inkluderar en hel del intressant material som kan låsas upp med hjälp av mana – den erfarenhetspoäng som delas ut efter varje avklarad bana.
Sony har uppmärksammat detta på den officiella Playstation-bloggen, och delar med sig av sex stycken upplåsbara bonusar för alla nostalgiker.
Shadow of the Beast är en actionpackad och beroendeframkallande historia som undertecknad berättar mer om i recensionen.
Sengoku Basara: Sanada Yukimura är under utveckling till Playstation 4 samt PS3, och Capcom har släppt en ny trailer för det actionpackade spelet.
I Europa känner vi främst igen subgenren från Omega Force Dynasty Warriors-serie, och det handlar om stora strider med mängder av fiender och spektakulära specialattacker. I april fick vi en video som fokuserade på Sanada Yukimuras far och bror, och denna gång är det actionbiten som ligger i blickfånget.
Ni ser den färska videon nedan.
Under ett evenemang för Electronic Arts investerare presenterade företaget information om fördelningen av deras speltyper. De två ledande genrerna är action och shooters medan deras sportspel lägger sig på en tredjeplacering. Företaget berättade att de ser en stor potential för tillväxt inom actiongenren, och att de investerat i att vinna marknadsandelar genom att bland annat anställa Assassin’s Creed-producenten Jade Raymond. Det var emellertid något annat som fångade mitt intresse bland alla grafer.
Som ni ser på bilden nedan är Bioware listade under actiongenren. Under mars fick vi en hint om att studion arbetade på något nytt, och det ser alltså ut som om det handlar om ett actionspel.
Heavy Spectrum har tagit Reflections klassiska Shadow of the Beast, moderniserat konceptet, och levererat en hybrid av nytt och retro. Generösa 3D-bakgrunder backar upp en spelplan på två dimensioner där actionmomenten får stå i centrum.
Det ultrasvåra Shadow of the Beast släpptes till Amiga under 1989 innan det konverterades till en drös andra format så som Super Nintendo och Sega Mega Drive. Precis som i originalet hittar vi Aarbron i huvudrollen, och efter att antihjälten kidnappats och blivit förvandlad till ett monster, med sylvassa klor och vässade tänder, startar en jakt på hämnd.
När vi får ta kontrollen över Aarbron är han satt i magiska kedjor, och sceneriet bjuder på sagolika äppelträd och svajande grönt gräs. Kort därefter färgas grässtråna av rött, kladdigt blod, när en grupp soldater faller offer för spelarens brutala våld. Kroppsdelar slits i stycken och den aggression som gömmer sig inom huvudrollsinnehavaren kastas upp på ytan. Det första intrycket talar om rent och skärt knapptryckarmos, men i slutändan är det långt ifrån sanningen. När fiendehorderna blir större, och när monstren kastar sig över mig från båda håll, måste jag utnyttja både specialförmågor och kast i ren Dark Souls-stil.
Banorna innehåller också ett och annat pussel och en hel del plattformshoppande, där Aarbron kan utnyttja sina klor för att klättra, glida och hoppa ifrån väggar. Nivåerna innehåller också hemligheter som lockar till utforskning i sann Castlevania– och Metroid-anda. De sandstormande vidderna och mörka hålorna i världen Karamoo innehåller gömda talismaner – som sedan kan användas till att förbättra, eller förändra vår huvudrollsinnehavares färdigheter – och sfäriska klot som låser upp mer av handlingen. Dessutom kan vi hitta hemliga strider som i sin tur kan leda till ännu tuffare bataljer.
Här och var stöter vi på en och annan ensam fiende, men när vi ställs inför de riktiga striderna framträder ett par barriärer som stoppar oss ifrån att rymma från hotet. Det börjar oftast med att en eller två illasinnade varelser kliver ut från det skyddade området, och för att höja kombinationsmätaren lamslår jag det första motståndet med några enklare slag som inte tar kol på fienden. Spelaren får avväga om monstren och soldaterna ska mosas så snabbt som möjligt, eller om det finns utrymme för att utföra attacker som ger högre poäng eller tillskott till bland annat liv- eller blodmätaren – som fungerar som en form av energi för Aarbrons specialattacker. När någon av de större fighterna är avklarade delas en medalj ut, och den som vill nå den allra ädlaste valören måste vara både spektakulär och undvika pisk. Det är sällan så svårt att vi faller livlösa till marken, och utmaningen ligger istället i att nå riktigt höga resultat.
Den bitterljuva och kusliga stämningen visualiseras med oerhört tilltalande miljöer som verkligen kommer till liv även om det mesta bara existerar där som en vacker kuliss. Men det finns tillfällen då den moderna hårdvaran gör sig påmind på andra sätt när sekvenser av mer episka mått dundrar igång i bakgrunden, för att sedan ta sig ut på och förbi den tvådimensionella spelplanen. Läckert är bara förnamnet.
Vi får tillgång till en liten arsenal av superkrafter, och de ger oss bland annat möjligheten att spetsa fienderna med stora spjutspetsar som sticker upp från marken, och en form av raserikedja som låter oss inträda i en form av QTE-sekvens. Den sistnämnda ingrediensen – som bland annat gjorde mig lite irriterad i Heavy Rain – fungerar förvånansvärt bra och bygger på samma premiss som hela stridssystemet – tajming. Efter varje bana utdelas mana som gör det möjligt att bygga på Aarbrons krafter, men vi kan också lägga de insamlade poängen på att låsa upp en emulering av originalspelet och förse det nya äventyret med musiken från 1989.
Handlingen ligger och myser i bakgrunden, och presenteras av filmsekvenser som låses upp genom att uppfylla vissa specifika mål. Klippen som nystar upp berättelsen är separerade från banorna, vilket gynnar upplägget som utformats kring ett starkt omspelarvärde, där vi helst av allt slipper att kika på samma berättelse flera gånger. Visserligen innehåller även de spelbara bitarna mellansekvenser med kortare dialog av oförståeliga språk, där vi kan låsa upp undertexter genom erfarenhetspoäng, eller rättare sagt mana, men de klickas enkelt bort med ett knapptryck.
Shadow of the Beast är ett oerhört beroendeframkallande, brutalt actionäventyr som nästan sätter mig i samma järngrepp som hiscore-betonade spel ala Resogun och Tetris. Genrerna skiljer sig från varandra som dag och natt, men den där lockelsen av att hela tiden gå tillbaka för att ge sig på samma uppdrag och spelsekvenser om och om igen för att leverera ett bättre resultat, är intakt. Problemen ligger dock i att Heavy Spectrum ger oss för lite av det goda, och när sluttexterna börjar rulla efter två timmar och 20 minuter känns det som om jag bara har fått den första av två akter. Dessutom är bossarna lite för tama, och även om striderna är underhållande är de precis som resten av spelet – avklarade lite för snabbt.
Och, även hemligheterna är lite för få, där det mesta upptäcks efter första eller andra genomspelningen – i en titel som lägger all sin tyngd på omspelarvärdet. Med det sagt är det ändå lätt att tycka om Shadow of the Beast. Jag återvänder till banorna för att bemästra alla strider och plocka ädlare medaljer i varje fight, för att sedan kämpa om ett bättre slutresultat. Dessutom slåss jag på ‘leaderboardsen’ om att utföra världens snabbaste ‘speedrun,’ och de högsta poängen, men jag suktar efter mer. Om Sony och Heavy Spectrum skulle utannonsera en expansion, eller rent av en uppföljare till Shadow of the Beast, skulle jag bli oerhört lycklig.
”Underbart är kort,” som Magnus Uggla sjöng. I det här fallet är det även oerhört beroendeframkallande.
Square Enix och Io Interactive avslöjar att de tänker släppa lös en beta till Playstation 4 för sitt Hitman den 4 mars. Dessutom får vi en färsk trailer att vila ögonen på.
Tidigare i år berättade Io Interactive och Square Enix att dem ändrade sina lanseringsplaner för sitt kommande Hitman. Först kommer vi att få en prolog, och Hitman i Paris för 15 dollar, och sedan kommer resten av alla episoder att kosta 10 dollar styck. Samtidigt kan hela Hitman-upplevelsen förbokas för 60 dollar. Nu får vi en trailer som visar upp några av händelserna mellan själva prologen och Paris-avsnittet, och ni ser videon nedan.
X PLAY! ZINE 