Carmageddon släpptes till PC under det förra året, och nu bekräftar Stainless Games att de kommer att ta det actionpackade racingspelet till konsol.
Stainless Games arbetar med spelet – som får titeln Carmageddon: Max Damage till Playstation 4 samt Xbox One, och nedan kan ni kika på den trailer som släpptes i samband med utannonseringen.
IGN har kommit över en knapp minuts gameplay-material från Activisions Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan som utannonserades i januari.
Vi får se Leonardo och hans svärdstekniker samtidigt som ninjasköldpaddan visar upp sin förmåga att sakta ned tiden.
Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan släpps till Playstation 4, PS3, Xbox One, Xbox 360 samt PC i sommar.
Wargamings pansarvagnsskjutare har tagit sig till Playstation 4, och World of Tanks är lika gratis som luften vi andas. Så då är bara frågan om det är värt vår tid?
Jag måste erkänna att jag har väldigt mycket fördomar när det kommer till free-to-play-spel. De flesta som jag har provat på har erbjudit en snabb, men väldigt ihålig upplevelse som inte bara har varit en grafiskt medioker upplevelse, utan också ytliga där ett djup saknats. Därför är förstås mina första stapplande steg i World of Tanks fyllda med skepsis, men delar av dem suddas snabbt bort.
När jag kliver in i garaget är det fyllt av olika pansarvagnar, som emellertid är större tack vare det premiumkonto jag har utnyttjat. Jag kastar mig in i en snabb tutorial där jag får grepp om grunderna, för att jag ska kunna ta mig ut i krig med livs levande motståndare över nätet.
Till en början säger inte alla olika typer av pansarvagnar särskilt mycket, förutom hur starka kulor dem besitter, och hur pass välbepansrade de faktiskt är mot fiendens eld. Ju mer tid som läggs på World of Tanks, ju mer hittar jag emellertid taktiska fördelar med de olika stridsmaskinerna, men precis som med många andra spel är det lätt att hitta, och fastna vid sin favorit. Detta spetsas extra av att ju mer en pansarvagn används, och ju större framgång vi får med dem, desto starkare kan de bli efter olika sorters uppgraderingar.
En vattendelare med World of Tanks är att spelarna endast har ett enda liv. När fienden sprängt min pansarvagn är det förstås väldigt surt, och helt enkelt ‘game over’ för min egen del, men det ger också större vikt i att hålla sig vid liv. Personligen tycker jag om denna aspekt, eftersom att det helt enkelt känns viktigare att hålla alla parametrar levande, vilket både kan göras med en god taktik och strategi, men vi kan också laga pansarvagnarna med olika paket som kan köpas inför kriget.
I World of Tanks räcker det inte med att sikta på fiendefordonen och trycka av sin eld för att träffa motståndaren, utan olika aspekter avgör hur pass stor chans vi faktiskt kommer att träffa dem. Det gäller att positionera sig rätt, och även hitta skydd om fienden får in siktet på sin egna pansarvagn. Det ger en extra krydda till kriget, och vi kan också kalla på stöd från våra medsoldater genom ett antal snabba kommandon.
De olika valutorna skapar dock mest oreda, och medan vissa kan köpas för riktiga pengar, kan andra vinnas genom spelets gång. Olika specialuppdrag lockar oss till att testa på ett antal olika pansarvagnar, men premiumkonton har en ordentlig fördel i jämförelse med nya spelare som inte hunnit bygga på sin arsenal av pansarfordon. Däremot verkar det möjligt att kunna komma ikapp efter ihärdigt spelande även med ett gratiskonto, men jag har inte någon ordentlig koll på detta, eftersom att majoriteten av min tid med World of Tanks har ägnats med just ett premiumkonto.
World of Tanks belönar dem spelare som lägger ned tid på onlineskjutaren, vilket är rakt emot mina tidigare fördomar för free-to-play-spel. Samtidigt är det lätt att avfärda spelet vid en första anblick, och jag rekommenderar folk att lägga ned runt tre, fyra timmar och bekanta sig med alla olika aspekter som Wargamings actionfest faktiskt levererar, helt gratis.
Under januari fick vi äntligen en bekräftelse för att Odin Sphere: Leifthrasir kommer att släppas till Playstation 4 och PS Vita i Europa. Actionrollspelet var emellertid utannonserat för den nordamerikanska marknaden sedan tidigare, men det är först nu som vi får den första engelskspråkiga trailern.
Odin Sphere: Leifthrasir släpps till Playstation 4 och PS Vita den 7 juni, och lanseringen för den europeiska marknaden äger rum under det ”andra kvartalet 2016.”
Är det bara jag eller låter Gwen som Aegis från Persona 3? Döm själva i videon nedan.
Yakuza-serien har en speciell plats i mitt hjärta, och del fem har äntligen tagit sig till väst. Vi får återigen följa Kazuma Kiryu – den forne yakuza-ledaren för Tojo-klanen – och Sega levererar så mycket mer än ett spännande actionäventyr. Undertecknad har flytt verkligheten för att uppleva ett fiktivt Japan inklusive alla dess härliga konstigheter.
Yakuza-serien har alltid levererats med snabb action och ett intressant stridssystem, och Sega har fortsatt på den banan. Vi får ta del av flera protagonisters resor inom maffiavärlden, och samtidigt som spelaren lär sig nya attacker, får mer liv och delar ut galet brutala snytingar så är det ändå spelvärlden, dialogerna och alla härliga upplevelser som lyser allra klarast. Dessutom forsar erfarenhetspoängen in och samtidigt som livmätaren stiger i stadig takt kan vi använda färdighetspoäng till att utöka arsenalen av alla möjliga attacker och förmågor.
Kiryu försöker lägga sitt gangsterliv bakom sig, och han har övergett sin ledarposition och startat ett vanligt liv som en taxiförare i Nagasugai. Precis som många gånger i verkligheten kommer dock hans forna liv ikapp honom, och vi får vara med på en resa genom svek och maffiaheder. Men, trots att Yakuza 5 är direkt kopplat till sina föregångare är det även enkelt för nya spelare att sätta sig in i alla händelser. Gamla spelare kommer att få träffa på många kända ansikten, medan de nya spelarna får chansen att lära känna några av seriens starkaste personligheter.
Som jag tidigare var inne på så är den stora essensen i Yakuza-serien själva atmosfären och dess intressanta karaktärsgalleri, och den femte delen överglänser alla tidigare spel inom varumärket med råge. Vi stöter på mängder av skruvade och intressanta situationer, och vi får piska både tomtemisshandlare och hjälpa kompisar med att gå på ‘blind date.’ Vi får också ta kontrollen över flera olika karaktärer som bjuder på sin egna historia, och när storstadsliv byts ut mot vildmarksliv långt innan något känns upprepande känns allt intressant och spännande genom hela äventyret.
Precis som Shenmue får Yakuza 5 mig att börja leta efter resor till Japan, och den atmosfär som fyller upp de folkfyllda gatorna som gömmer en hel drös av överraskningar bakom vart och vartannat hörn är svår att finna någon annanstans. Den nya grafikmotorn levererar också rejält, och trots att jag spelar mest på Playstation 4 nu för tiden och har höjt ribban för vad som jag upplever som vacker grafik är Yakuza 5 väldigt snyggt. Allt från animationer till små detaljer känns fräscht och välpolerat, och de japanska röstskådespelarna sätter liv i karaktärerna på ett alldeles ypperligt vis.
Yakuza 5 är den stora anledningen till att plocka fram Playstation 3 igen.
Marvels allra sjukaste superhjälte Deadpool fick sitt egna tvspel redan under den förra generationen, och när den remastrade varianten nu har landat till Playstation 4 och Xbox One är de snuskiga skämten intakta.
Deadpool lever i en sunkig lägenhet med sin hund, och när äventyret tar sin början sätter High Moon Studios ribban för hela resan. Vi får vandra omkring i ‘superhjältens’ hem där vi får pumpa upp en Barbara, spela luftgitarr och lyssna till Deadpools sexdrypande skämt. De actionbetonade striderna får en andrahandsroll när Deadpool trycker upp skrevet i sin ärkefiendes ansikte, och den som lämnat den pubertala humorn kvar någonstans i lämplig ålder gör sig icke besvär.
Ändå skrattar jag, ibland högljutt, åt Deadpools galna utspel, och det han får mig stundtals att glömma bort den mediokra spelmekaniken som gömmer sig under den föråldrade grafiken. Utvecklarna skämtar om genren på samma sätt som The Simpsons Game gjorde 2007, men det är ändå den sexfixerade humorn som får den centrala rollen.
Alla signaler skriker åt mig att jag borde avsky detta, men i praktiken är det just Deadpools upptåg som får mig att fortsätta fördjupa mig i det ganska korta äventyret. Spelmekaniken ger mig ett evigt knapphamrande, och någon form av tajmingbaserade inslag, men när de flesta vapen och förmågor är upplåsta känns striderna fortfarande aldrig särskilt imponerande trots att jag kan använda mig av både eldvapen och ett par stora hammare att dunka sönder fienderna med.
Deadpool är också odödlig, och detta leder även till ett par groteska scener där ‘hjälten’ bland annat klättrar i sina egna tarmar. Detta gör emellertid inte resan till en enkel uppgift i sig, utan vi får helt enkelt spela om de sekvenser som vi inte lyckas med vid ett första försök. Bosstriderna är dock de enda tillfällen då jag stöter på någon form av utmaning på den normala nivån, men de står också för den spelmässigt största behållningen. Sorgligt nog är de lite väl få för att sätta någon ordentlig prägel – förutom den ordentliga avslutningen.
Trots att Deadpool har många brister, inte minst en mängd osynliga väggar som ibland inte låter mig skjuta fiender som står bakom ett skydd, så fastnar jag för äventyret. Humorn är rakt under bältet, och jag skäms stundtals för att jag brister ut i skratt på fler ställen än jag faktiskt borde.
Under augusti avslöjade Bandai Namco en Playstation Vita-tolkning av animen The Asterisk War: The Academy City, och vi fick höra den oklara genrebenämningen ”action och simulator.” Nu får vi en färsk trailer som ger oss en betydligt klarare bild av vad vi har att vänta oss, och ni kan kika på videon nedan.
Än så länge är The Asterisk War: The Academy City on the Water endast utannonserat för den japanska marknaden där spelet ska lanseras under nästa år, men Bandai Namco lokaliserar många av deras titlar för den västerländska marknaden vilket gör att vi hoppas att det även tar sig hit.
Undertecknad var inte ensam om att fylla originalhårddisken till Playstation 4 kort efter konsolens lansering, och när vi får se spel som ligger på 50 GB är vi många som får sitta och radera titlar från hårddisken som inte har blivit avklarade ännu. Så länge kvalitén inte tummas på är det förstås trevligt när vi får se betydligt lättare spellanseringar, som Rainbow Six: Siege.
Den digitala Xbox-butiken avslöjar att Xbox One-versionen av Rainbow Six: Siege kommer att väga in på 16,54 GB. Det ger visserligen inte den exakta siffran för Playstation 4-versionen, men storleken lär inte skilja sig nämnvärt till Sonys stationära format.
Naughty Dog har gett oss en hel del snygga trailers att vila ögonen på när det kommer till kampanjen från deras Uncharted 4: A Thief’s End, men nu får vi också se material från multiplayer-läget.
Sony visade upp spelet under sin pressvisning på Paris Games Week, och den mest noterbara funktionen är möjligheten att kalla på en sidekick som hjälper oss mot våra fiender.
Du hittar den nya Uncharted 4-trailern nedan.
Bayonetta-utvecklarna Platinum Games fick chansen att ge sig på den känsliga och minerade Transformers-licensen. Varumärket är så överfyllt av potential, men samtidigt som nostalgiker längtat efter ett fantastiskt spel, har fått se taskiga och tafatta försök under flera år. Platinum Games tolkning är emellertid sprängfylld till bristningsgränsen, och det har aldrig varit så smidigt att handskas med de plåtbelamrade Autobotsen som nu.
Transformers: Devastation baseras på den tecknade tv-serien, och trots att jag inte har så många minnen från den som barn var leksaksuppsättningen något av det häftigaste i mitt pojkrum på slutet av 80- och i början av 90-talet. Robotar och bilar som kombinerade sig med varandra kan ju inte bli annat än en unges bästa dröm (förutom muterade ninjasköldpaddor förstås,) och när Platinum Games ger oss deras speltolkning är det just det vi får.
Studion har tagit 80-talets varumärke, mixat det med några av de bästa ingredienserna från arkadspelen från 90-talet och lagt till spelmekanik som doftar 2015. Explosioner fyller hela skärmen samtidigt som spelaren simmar i ett stim av fiender på skyskrapor, i luften och på marken. Actionfesten börjar som rena buttonmashing-kalaset, men efter att jag har testat mina vingar som Bumblebee och Sideswap fastnar jag för ”Transformers-stjärnan” Optimus Prime, och i samma veva upptäcker jag hur pass viktig tajmingen och tekniken faktiskt är. Samtidigt som spelaren fullkomligt pepprar kontrollen med snabba tryck för att sparka plåtburk gäller det att undvika fiendens attacker i rätt ögonblick, för att sedan få ett kort tillfälle där världen – förutom spelarens karaktär – går in i slowmotion.
Vi får också ett stridssystem som ger oss möjligheten att använda en mängd olika skjutvapen, och markstriderna blandar också in fordonen på ett intressant sätt. Med ett enkelt knapptryck kan vi växla till Autobotens fordonsform, och vi får ett väldigt snabbt och samtidigt smidigt sätt att ta oss framåt. Men förutom att det är ett snabbare sätt att färdas på ger det spelaren möjlighet att slå sig igenom sköldar och andra försvarsmekanismer om en attack tajmas vid rätt tillfälle. Vi får också en del uppdrag som inkluderar riktigt snabb racing, och här kan vi förstås plocka fram det vapen som passar bäst för situationen.
Miljöerna pendlar mellan allt ifrån otroligt vacker, tecknad cell-shading till en aningen kantig och detaljfattig tillvaro. Stora skyskrapor sträcker sig upp emot skyn, men det råder en stor brist på variation och de flesta byggnader ser ungefär likadana ut. Men, när solen sänker sig över staden och ett orangerött skimmer strålar över vattnet som slingrar sig kring fastlandet har jag svårt att komma på ett spel byggt kring samma tecknade 3D-teknik som når samma nivå. När vi kommer till inomhusmiljöerna byts dock den intressanta känslan ut till en bitter tristess, och dessa nivåer innehåller också en del plattformshoppande som blir bökigt eftersom att karaktären och kameran styrs med varsin styrspak, medan hoppen sker på en annan knapp. Då önskar jag att det skulle finnas en extra hand att tillgå, eller en enkel funktion som gör att kameran sitter som klistrad bakom den manövrerade Autoboten.
Transformers: Devastation innehåller flera beroendeframkallande rollspelselement där vi bland annat samlar på oss vapen i mängder, och dessa kan kombineras och förbättras utefter egen smak. Autobotsen går också upp i level, och vi kan göra olika tekniska uppdateringar som ger en mängd olika fördelar. Dessutom kan vi införskaffa nya rörelser och attacker som hjälper oss på stridsfältet. Kampanjen lever också i symbios med ett Challenge-läge där vi ställs inför mer eller mindre utmanande uppdrag som ger oss en hel drös med föremål, vapen och pengar som kan användas i de båda spellägena. Och det är svårt att lägga ifrån sig handkontrollen när det hela tiden finns aspekter som kan förbättras.
Transformers: Devastation är en väldigt underhållande upplevelse, men det goda är tyvärr väldigt kort. Kampanjen blev avklarad under sju timmar (på den normala svårighetsgraden,) och då tog jag ändå på mig mängder av sidouppdrag och letade efter gömda föremål och dylikt. Upplägget triggar emellertid för många spelomgångar, där vi har tuffare svårighetsgrader att ta oss ann, och ett betygssystem för de flesta strider som vi blir levererade.
X PLAY! ZINE 