Recensioner – Sida 26

Recension: Heavy Rain Remastered

Publicerad den 2016-04-022016-05-09 av Tommy

Det är inte nog med att regnet öser ned. En mördare går lös som dränker pojkar i regnvattnet samtidigt som de döda kropparna blir insmetade i lera, och får en origami i handen. Spelaren får vara med och påverka händelserna, och undertecknad tar reda på om de tekniska problemen är lösta från originalutgåvan.

Heavy Rain släpptes till Playstation 3 under 2010, och det satte nytt sken på den genre som gestaltades som FMV-titlar under 90-talet. Quantic Dream hade släppt äventyret Fahrenheit flera år tidigare, och den här gången utlovades mer realism.

Allt börjar med att Ethan Mars vaknar upp under en fantastisk dag med strålande sol, och där sonens födelsedag vankas. Allt är dock lite för perfekt, och den strålande solen byts ut mot ett rent störtregn när en familjetragedi krossar livet för den lyckliga familjen.

Vardagen blir nattsvart för Ethan och i samma veva riktas fokuset mot den seriemördare jag tidigare berört. I jakten på sanningen får vi ta del av fyra huvudpersoners berättelser vars öden flätas samman under äventyrets gång. Spelaren får hela tiden vara med och påverka händelserna och vi får leta bevis som agenten Norman Jayden och förhöra offrens föräldrar som den luttrad privatdetektiven Scott Shellby. Den som får det största fokuset är emellertid den olycklige fadern, som också får ett ordentligt stöd av Madison Paige. Hon ger ett djup, och en form av mänsklighet mitt i den gråa och nattsvarta tillvaron.

Trots att jag har spelat originalet, och vet var handlingen till slut leder, så är det intressant att omforma berättelsen med att göra andra val än tidigare. Vi kan hela tiden ta reda på vad karaktärerna tänker, och kan sedan agera utefter vårt egna tycke, för att sedan få ta konsekvenserna. Heavy Rain är dock fyllt till bredden av ‘quick time events’ där vi ska använda oss av våra reflexer och trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle. Detta överanvänds i var och varannan scen, och blir snabbt irriterande.

Storyn nystas upp i lagom snabb takt, men tyvärr finns det flera scener som inte håller särskilt hög kvalité. Ibland lyckas dessutom inte Quantiq Dream att förmedla den känsla som de försöker få ut till spelaren, och när vi bland annat får vagga ett ledsamt stackars barn till sömns känns det som en onödig process utan substans.

Heavy Rain är spännande och intressant även idag, men tyvärr har det letat sig in ett antal buggar även i denna utgåva. Problemen är inte lika omfattande som i originalet, men under min speltid försvann exempelvis rösterna och vid en annan sekvens blev en av karaktärerna totat osynlig. Karaktärerna pendlar både från mellanmjölk till riktigt bra, men handlingen får aldrig den där riktiga peaken som exempelvis Life is Strange gjorde i fjol.

Recension: Hitman: Episod 1

Publicerad den 2016-03-232016-05-05 av Tommy

Det har varit flera turer kring Io Interactives Hitman, och till slut valde studion och utgivaren Square Enix en episodbaserad lanseringsform. Nu har undertecknad lönnmördat i Paris och tagit reda på om det uppdelade seriekonceptet fungerar i praktiken.

Agent 47 är tillbaka i sin fläckfria Georgio Armani-kostym. Den här gången börjar emellertid actiondramat med en prolog för hela serien, något vi också fick prova på i betaversionen, och här levererar vår lönmördarikon ett något mer mänskligt intryck än tidigare. Här får vi också lära oss några av de metoder vi kan använda oss av, så som möjligheten att förgifta måltavlor genom att lägga hälsofarliga ämnen i deras dricksglas, eller dränka dem i toaletten. Io Interactive har lyckats med något få utvecklare har gjort, och det är att de skapat en väldigt lättförståelig och underhållande introduktion till ett ganska avancerat koncept. Trots att spelet håller mig i handen hela vägen till att den första måltavlan är undanröjd så känns det aldrig irriterande eller som ett nödvändigt måste, utan jag blir istället inspirerad till olika tillvägagångssätt jag kan använda mig av senare.

När jag spelar om prologen ett antal gånger upptäcker jag hela tiden nya sätt att ta ut min måltavla, och friheten är verkligen stor i jämförelse med exempelvis Hitman: Absolution. Det är emellertid när äventyret tar med oss fram i tiden till händelserna i Paris som Hitman vaknar på allvar. Uppdraget Showstopper känns direkt överväldigande, och när Agent 47 får ett kontrakt som går ut på att mörda två av huvudpersonerna som frotterar mitt i folkhavet på en stor modevisning känns det plötsligt näst intill omöjligt. Under den första rundan njuter jag emellertid av de massiva och snygga omgivningarna, och tjuvlyssnar på folk som tisslar och tasslar om hemligheter som jag kan utnyttja till min fördel. Mina smygegenskapar stöter dock snart på patrull och till slut blir jag skjuten av ett gäng vakter som inte tycker om att jag knockar en tillställningens gäster för att kunna ikläda mig en ny förklädnad. Då får jag istället bekanta mig med den oerhört utdragna laddningssekvensen som dyker upp vid varje start och omstart.

När varje uppdrag är utfört samlar spelaren på sig erfarenhetspoäng som sedan ger oss en hel drös olika fördelar, men också helt nya sätt att tackla de olika kontrakten. Exempelvis får man stövla in i huvudporten vid den första genomspelningen av Showstopper-uppdraget, men senare kan spelaren exempelvis starta nere i köket med en kockförklädnad. Efter tillräckligt mycket poäng ger det oss också rätten att smuggla in föremål som ett prickskyttegevär eller andra saker som kan göra lönnmördandet lättare för spelaren. Vi blir också belönade för olika tillvägagångssätt, och vare uppdrag har en hel drös av olika utmaningar som triggar oss att spela om kontrakt för att klara alla sorters delmål.

På minuskontot ligger, förutom de långa laddningstiderna, också det avhuggna serieupplägget. Hitman är inte skapat för konceptet, vilket blir tydligt när det första avsnittet avslutas väldigt abrupt. Hitman: Episod 1 är trots det en väldigt bra inledning på detta äventyr där vi får testa alla möjliga sätt att mörda våra mål. Spelaren får en ordentlig frihet, och de stora miljöerna bidrar definitivt till den känslan. När huvuduppdragen är slutförda kan de antingen spelas om på flera olika sätt eller så kan vi utforma egna kontrakt på valfria AI-karaktärer. Detta kan varieras i stor grad eftersom att spelaren kan sätta olika krav på tillvägagångssättet, och sedan kan vi lägga upp våra kontrakt online för att låta andra spelare världen över bita i våra egna utmaningar.

Recension: Gravity Rush Remastered (PS4)

Publicerad den 2016-02-212016-05-14 av Tommy

Gravity Rush var ett fantastiskt äventyr när det släpptes till Playstation Vita, och spelet visade verkligen vad den handburna konsolen gick för. Det var inte bara en vacker upplevelse, utan imponerade även med sitt intressanta koncept där vi får vrida och vända på gravitationen. Bluepoint Games (som tog hand om Uncharted: The Nathan Drake Collection), fick uppgiften att finjustera Japan Studios charmiga historia, och frågan undertecknad har tagit reda på är om Gravity Rush Remastered levererar till Playstation 4, eller om äventyret blir lidande av det nya formatet som Tearaway Unfolded.

Innan vi träffar på den mystiska huvudkaraktären Kat får vi se hur ett äpple lossnar från ett träd och faller ned mot marken, som är en fin nickning mot det symboliska Isaac Newton-äpplet som gav upphov till den berömda fysikerns teori om gravitationen. Det är förstås talande för hela upplägget, för när vi får ta kontrollen över den omtänksamma huvudkaraktären Kat kan vi svänga på gravitationen hur vi vill.

Handlingen är inte byggt av det allra mest djupblodiga och välskrivna manus vi sett röken av, men den innehåller en sorts mystik som nystas fram genom diverse serietidningsinspirerade ark. Äventyret tar fart när mästertjuven Alias försöker sig på en stöld av en så kallad ‘Sacred Gem’ i Hekseville, och dessa ädelstenar skyddar staden, och sätter saker och ting ur balans.

De flesta av stadens fiender kallas för Nevi, och dem är en brokig skara som alla har olika bubblor utstickandes från sina kroppar. De bjuder på varierande motstånd, och vissa kräver att vi utnyttjar Kats gravitationsförmåga. Vi skruvar, vrider och vänder på hela världen, medan vi har en arsenal av attacker och förmågor som spelaren kan förbättra genom ett rollspelsliknande element. Vi kan samla på oss olika juveler för att göra huvudkaraktären starkare, och förutom genom huvuduppdragen kan de bland annat samlas in genom diverse sidouppdrag. Det finns nämligen mängder av utmaningar som bland annat låter oss slåss mot fiender på tid och köra rena race mot klockan där många av specialförmågorna kan utnyttjas flitigt. De mest intressanta sidosysslorna hittar vi emellertid i det nedladdningsbara materialet som släpptes till PS Vita, men som nu inkluderas i Playstation 4-versionen. Förutom att de bjuder på en hel del tokigheter får vi också en dos varierade spelmässiga inslag som ger en extra krydda ovanpå ett redan fantastiskt spel.

Gravity Rush Remastered fungerar faktiskt bättre till Playstation 4 än till ursprungskonsolen PS Vita, och det känns som om äventyret var gjort för en storbildsskärm. Tekniken är inte lika högkvalitativ som vi kan förvänta oss av ett färskt spel till Sonys stationära konsol, men designen lyser fantastiskt fint med sin charm, och tillsammans med spelvärlden och musiken målar Japan Studio och Bluepoint Games upp en helt fantastisk saga som är svår att slita sig ifrån. Jag trivs verkligen i Hekesville tillsammans med dess varierade skara av invånare och Kat är en väldigt intressant karaktär som jag längtar efter att få fortsätta följa i den kommande uppföljaren.

Recension: World of Tanks (PS4)

Publicerad den 2016-02-112016-05-21 av Tommy

Wargamings pansarvagnsskjutare har tagit sig till Playstation 4, och World of Tanks är lika gratis som luften vi andas. Så då är bara frågan om det är värt vår tid?

Jag måste erkänna att jag har väldigt mycket fördomar när det kommer till free-to-play-spel. De flesta som jag har provat på har erbjudit en snabb, men väldigt ihålig upplevelse som inte bara har varit en grafiskt medioker upplevelse, utan också ytliga där ett djup saknats. Därför är förstås mina första stapplande steg i World of Tanks fyllda med skepsis, men delar av dem suddas snabbt bort.

När jag kliver in i garaget är det fyllt av olika pansarvagnar, som emellertid är större tack vare det premiumkonto jag har utnyttjat. Jag kastar mig in i en snabb tutorial där jag får grepp om grunderna, för att jag ska kunna ta mig ut i krig med livs levande motståndare över nätet.

Till en början säger inte alla olika typer av pansarvagnar särskilt mycket, förutom hur starka kulor dem besitter, och hur pass välbepansrade de faktiskt är mot fiendens eld. Ju mer tid som läggs på World of Tanks, ju mer hittar jag emellertid taktiska fördelar med de olika stridsmaskinerna, men precis som med många andra spel är det lätt att hitta, och fastna vid sin favorit. Detta spetsas extra av att ju mer en pansarvagn används, och ju större framgång vi får med dem, desto starkare kan de bli efter olika sorters uppgraderingar.

En vattendelare med World of Tanks är att spelarna endast har ett enda liv. När fienden sprängt min pansarvagn är det förstås väldigt surt, och helt enkelt ‘game over’ för min egen del, men det ger också större vikt i att hålla sig vid liv. Personligen tycker jag om denna aspekt, eftersom att det helt enkelt känns viktigare att hålla alla parametrar levande, vilket både kan göras med en god taktik och strategi, men vi kan också laga pansarvagnarna med olika paket som kan köpas inför kriget.

I World of Tanks räcker det inte med att sikta på fiendefordonen och trycka av sin eld för att träffa motståndaren, utan olika aspekter avgör hur pass stor chans vi faktiskt kommer att träffa dem. Det gäller att positionera sig rätt, och även hitta skydd om fienden får in siktet på sin egna pansarvagn. Det ger en extra krydda till kriget, och vi kan också kalla på stöd från våra medsoldater genom ett antal snabba kommandon.

De olika valutorna skapar dock mest oreda, och medan vissa kan köpas för riktiga pengar, kan andra vinnas genom spelets gång. Olika specialuppdrag lockar oss till att testa på ett antal olika pansarvagnar, men premiumkonton har en ordentlig fördel i jämförelse med nya spelare som inte hunnit bygga på sin arsenal av pansarfordon. Däremot verkar det möjligt att kunna komma ikapp efter ihärdigt spelande även med ett gratiskonto, men jag har inte någon ordentlig koll på detta, eftersom att majoriteten av min tid med World of Tanks har ägnats med just ett premiumkonto.

World of Tanks belönar dem spelare som lägger ned tid på onlineskjutaren, vilket är rakt emot mina tidigare fördomar för free-to-play-spel. Samtidigt är det lätt att avfärda spelet vid en första anblick, och jag rekommenderar folk att lägga ned runt tre, fyra timmar och bekanta sig med alla olika aspekter som Wargamings actionfest faktiskt levererar, helt gratis.

World of Tanks är en underhållande multiplayer-upplevelse som växer ju mer tid som läggs ned på actionfesten. Premiumanvändare har stora fördelar mot nybörjare, men jag rekommenderar alla att lägga ned runt tre, fyra timmar på Wargamings gratisskjutare som visar sig i nya nyanser längre fram.

Recension: Agatha Christie: The ABC Murders

Publicerad den 2016-02-082016-05-04 av Tommy

Microids Agatha Christie: The ABC Murders sätter den karismatiske Hercule Poirot i huvudrollen. Peka-och-klicka-äventyret bjuder på en resa tillbaka till 30-talet, med en stark huvudkaraktär, och ett gäng smarta ingredienser.

Allt börjar med att Poirot får ett brev som innehåller ett mystiskt meddelande som utmanar honom på ett ”test,” samtidigt som det antyds att något kommer att inträffa i Andover den 21 samma månad. Det rör sig förstås om ett mord, och den döde visar sig vara butiksägaren Alice Ascher som mördats kallblodigt på plats i sin affär. Förutom en påse med jordgubbar, så hittas en ABC-gudie, eller rättare sagt en tidtabell, för landets tågavgångar på mordplatsen, och detta är startskottet för äventyret som målas upp i en mer tecknad, tredimensionell stil.

Som i alla andra peka-och-klicka-äventyr får spelaren plocka upp saker och granska prylar för att ta sig framåt i handlingen. Dessa moment är dock oerhört simpla i The ABC Murders, och istället får vi olika pussel att lösa när vi öppnar olika skåp, kassaapparater och andra föremål. Det gäller att knäcka ”koden” för att komma åt de viktiga prylarna, och även om dessa moment inte är överdrivet svåra, så ger de en viss ”aha-upplevelse” när de väl är lösta.

En intressant ingrediens är att vi får vara med och lägga ihop bevismaterial för att dra olika slutsatser. Exempelvis får vi pussla ihop bitar som säger mycket om mördarens personlighet, och hur han eller hon agerar i olika scenarion. Det ger en härlig illusion av att få vara delaktig i mordgåtan när de löses på första eller andra försöket, men går det längre än så tappar inslaget sin funktion, då vi inte får någon sorts av bestraffning om vi gör fel utan kan testa olika kombinationer så länge som det behövs.

Spelaren får också förhöra flera av de misstänkta personerna, och innan vi pratar med dem kan vi studera dem för att ta reda på vilken sinnesstämning de har för tillfället. Detta kan bland annat låsa upp flera olika frågeställningar, och flera av frågorna kan leda till liknande svar, men vi blir belönade med poäng om vi agerar som Poirot skulle ha gjort.

Agatha Christie: The ABC Murders bjuder på en spännande mordgåta, men istället för att sätta spelaren på prov är det mer som ett interaktivt avsnitt från TV-serien, istället för att känna sig hundraprocentigt delaktig. Äventyret är dessutom kort, men vi får ändå valuta för den rabatterade prislappen. Poirot glänser med sin färgstarka personlighet, och jag känner mig lockad till en andra spelomgång nu när jag ser mordgåtan i ett annat ljus.

Recension: Lego Marvel’s Avengers

Publicerad den 2016-02-042016-05-08 av Tommy

TT Games låter oss göra ett återbesök i Marvels värld, och undertecknad har smashat Legobitar och löst pussel tillsammans med en hög Avengers-hjältar.

Vi har fått se en hel drös av Lego-spel genom åren som kretsat kring olika, kända varumärken som Star Wars, Sagan om Ringen och Indiana Jones. Lego Marvel Superheroes blandade serietidningjättens hjältar, och med Lego Marvel’s Avengers får vi återigen bekanta oss med Hulken, Iron Man, Captain America och en drös andra härliga personligheter.

Återigen är det en lättsam upplevelse, med en massa Legoklossar som flyger all världens väg när Thor kastar sin hammare, och när Agent Carter använder sin pistol. Vi får lösa några enkla pussel, och återuppleva några av nyckelhändelserna från Avengers-filmerna i en betydligt skämtsammare ton – med milkshakes och kycklingar i högsta hugg. Men, den här gången hittar vi bara karaktärerna från Disney-filmerna, vilket gör att figurer från X-Men och Spider-Man har fått stryka på foten. Dessutom hoppar händelserna från Avengers: Age of Ultron tillbaka till den första filmen och sen snurrar den till det några gånger igen och vi får bland annat en dos av Captain America: The First Avenger. Allting presenteras med en drös av filmscener, och ibland får vi även vara med och leka i dessa sekvenser med hjälp av så kallade ‘quick time events.’

Som vanligt har de flesta av karaktärerna olika specialförmågor. Iron Man kan smälta guld, Captain America kan använda skölden för att skicka tillbaka fiendeeld och Hulken är grön, arg och stark som gör att han kan slita upp diverse skåp och dörrar som inte någon liten vanlig Legogubbe får upp. Dessa förmågor måste som vanligt användas för att lösa mängder av pussel, och förutom de vanliga plattforms- och actionmomenten får vi skjuta loss i rena shot em’ up-stilen med Iron Man. Pusselmomenten är dock oerhört enkla, och den enda gången som jag fastnade i några minuter var när en hög av hoppande Legobitar – som ska användas till att bygga något finurligt med – låg lite väl dolt.

Lego Marvel’s Avengers har precis som Lego Marvel Superheroes olika hub-världar som är lätta att fastna i. Vi kan leta efter högar av Legobitar i guld, och utföra ett och annat sidouppdrag när vi känner för det, eller bara glida runt i olika fordon. Det rör sig inte om något Grand Theft Auto eller Lego City, men det ger en extra dimension till ett annars så strömlinjeformat spel.

Lego Marvel’s Avengers är underhållande, framförallt tillsammans med en vän i coop, men det finns få anledningar att välja denna utgåva istället för Lego Marvel Superheroes som ger oss mer av den goda varan. Denna utgåva känns inte alls lika tight, och många av röstskådespelarinsatserna är dåliga samplingar från filmerna som berörs. Vi har sett det förr, och på gott och ont får vi mer av samma vara.

Recension: Resident Evil 0 HD Remaster

Publicerad den 2016-01-302017-07-15 av Tommy

Capcom uppdaterar det klassiska konceptet med en zombiepackad herrgård, sparsmakad tillgång till förnödenheter och stämningsfulla miljöer.

Resident Evil 0 HD Remaster är det enda spelet av de klassiska delarna i Capcoms zombieserie om jag aldrig tidigare spelat, och efter några minuter står det klart att prologen särskiljer sig från de andra spelen i serien. Vi får följa S.T.A.R.S-teamets Rebecca Chambers som kliver ombord på ett tåg. Passagerarna förvandlas till de sedvanliga maskätna, levande döda, och efter de första stapplande stegen stöter vi på Billy Coen – en dödsdömd mördare som rymt från sin dom. Trots de missgynnande förutsättningarna tvingas Rebecca att ta hjälp av Billy, och de båda måste samarbeta för att ta sig vidare.

Detta öppnar upp för en annan typ av pussel, där Billy och Rebecca ofta måste dela på sig för att lösa olika problem. Exempelvis kan Billys styrka behövas för att flytta en tung metallåda, medan Rebecca sköter spakarna på en maskin på annat håll och det öppnar också upp för en annan typ av känslor. När de båda går sida vid sida kan den datorstyrda karaktären hjälpa till med den klassiska kniven, eller skjuta med valfritt vapen. Om ett av spelets farligare monster får grepp om någon av karaktärerna känns det dessutom skönt att den andra kan sätta några välplacerade kulor i fienden. Därför blir det också extra skrämmande när karaktärerna måste dela på sig, och möta motståndet på egen hand.

Det finns dock många problem med detta system på grund av den undermåliga AI-koden. Ofta skjuter den datorstyrda karaktären bort mer skott än han eller hon faktiskt träffar, eller klampar rakt in i en zombies välkomnande grepp. Som många av er säkert vet så växer inte ammunition, och helande örter på träd i Resident Evil-spelen, och allt för ofta känner man sig som en frustrerad barnvakt.

Capcom vinner inte några priser för Resident Evil-seriens handling, men de har lyckats skapa ett gäng färgstarka personligheter – om det nu inte är mina nostalgikänslor som talar högt. Problemet är att de lyser med sin frånvaro i Resident Evil 0 HD, med en operasjungande onding som är lika intressant som en möglig ost, och filmscenerna är överspelade, och precis som vanligt är röstskådespelarna under all kritik. Här finns potentialen att bygga ett starkt band mellan Rebecca och Billy, men förutom ett fåtal sekvenser talar de nästan aldrig med varandra.

Kontrollschemat har putsats till i denna nya utgåva (även om originaluppsättningen fortfarande finns tillgänglig), men vi får fortfarande en stel och svårkontrollerad upplevelse. De låsta kameravinklarna fyller visserligen en funktion då Capcom kan fokusera på de detaljer som de vill att spelaren ska uppfatta, men det är till styrningens bekostnad. Ofta springer karaktärerna in i en ny vy, för att sedan direkt vända på klacken och gå tillbaka till den föregående vyn när kontrollen byter upp mot ned, eller vice versa. Dessutom är det oerhört störande när karaktärerna börjar titta på en tavla, eller en blodig tröja istället för att plocka upp ett visst föremål.

Resurshanteringen sker också på ett annorlunda sätt i Resident Evil 0 HD Remaster. Vi kan dela på bördan mellan de två olika karaktärerna, men vi tvingas ofta lägga ifrån oss prylar på golvet för att få plats med mer väsentliga saker. De klassiska förvaringslådorna är alltså borta, och istället får vi skapa en form av bas själva med att lägga ut prylarna på golvet. Det ger förstås en strategisk aspekt, men när jag för femtioelfte gången måste gå tillbaka för att hämta ett viktigt föremål tär det på tålamodet. När äventyret sen förflyttar sig framåt, måste vi dessutom springa fram och tillbaka – långa sträckor – flera gånger för att få med alla prylar till det nya utgångsstället.

Resident Evil 0 HD är charmigt, med en skön atmosfär, men det har också många uppenbara problem. Det saknar dessutom den där spetsen, då pusslen ofta är väldigt enkla, och det saknar verkligen speciella överraskningsmoment och tillfällen som har gjort serien så pass älskad som den är. Klarar man emellertid av att leva med den bångliga kontrollen, och spelets brister är det emellertid en underhållande upplevelse.

Fotnot: Recensionen baseras på Xbox One-versionen av Resident Evil 0 HD Remaster.

Recension: This War of Mine: The Little Ones (PS4)

Publicerad den 2016-01-262016-05-21 av Tommy

This War of Mine: The Little Ones kretsar kring ett krigs svårigheter och stora problem som skapas för civilbefolkningen. Ett oväntat långt inbördeskrig har brutit ut i det fiktiva landet Graznavias huvudstad Pogoren, och spelaren får tampas med beslut som kretsar kring liv och död.

This War of Mine: The Little Ones är en känslomässig resa. Mitt entourage, som består av den duktige kocken Bruno, den snälla och alltid lika omtänksamma Katia och den goda löparen Pavle, kliver in i ett övergivet och sönderbombat hus. Vi börjar riva och slita i högar av bråte och delar från det hus som för bara några dagar sedan fungerade som ett en vacker villa mitt i storstan. Alla har tappat bort sina nära och kära mitt i tumultet, och bristen på vitala saker som mat, medicin och bandage gör inte saken bättre.

Natten gör sig snart påmind, och medan Pavle får ligga i den provisoriska sängen får Bruno ligga på golvet. Dagens nattpass får Katia, och hon beger sig till en sönderbombad skola för att hitta nödvändiga prylar. Efter att hon har samlat på sig en hög av skruvar samt träbitar och hon ska klampa in genom en dörr, så står två skrikande herrar innanför med varsitt automatgevär. De är uppenbarligen inte beredda att dela på förnödenheterna, och vi vänder på klacken och beger oss till den nya hemmabasen.

Väl hemma berättar mina vänner att ett gäng ligister brutit sig in under natten och stulit det mesta av de få förnödenheter som vi lyckats samla ihop. Dessutom har Pavle fått ett kraftigt köttsår, och bandagen som stod i medicinskåpet är borta.

Då kommer vi till ett dilemma som sätter stor press på samvetet. Ska vi vänta och se om vi lyckas samla ihop tillräckligt med material för att själva lyckas knåpa ihop livsviktiga prylar, eller kanske vänta till att någon knackar på dörren och vill byta några av deras saker mot några av våra? Eller ska vi gå så långt att vi stjäl detta från ett sjukt gammalt par som har en hel hög av medicin och bandage hemma i sin lägenhet?

Under en natt blir Bruno skjuten till döds när han undersöker grannskapet, och Pavle lyckas aldrig riktigt återhämta sig från sin skada. Saker och ting känns mörkt, och Katia, som visserligen har hälsan kvar, börjar tappa hoppet. Plötsligt knackar det på dörren, och en avlägsen granne undrar om vi kan ta hand om den lilla flickan Misha. Trots den hopplösa situationen får vi en anledning till att fortsätta kämpa. Jag använder några brädor, skruvar och andra komponenter för att snickra ihop en gunga, och den tryckta stämningen får en annan skepnad när Misha visar att det fortfarande går att hitta glädje i den söndertrasade världen som blivit verklighet för invånarna i Pogoren.

Det blir dock värre när någon bryter sig in under natten och skadar Misha. När Katia kommer tillbaka efter nattens jakt på förnödenheter hittar hon flickan gråtandes på golvet, med ett köttsår som inte är att leka med. Glädjen har bytts ut mot tårar och sorg, och det är först då som jag faktiskt funderar på att stjäla från det stackars sjuka paret som tampas med sina egna sjukdomar och problem.

This War of Mine: The Little Ones är kraftfullt och spelar på känslomässiga strängar. Samtidigt är det avskalat, och handlingen förs framåt genom små dialoger och pratbubblor som visar vad karaktärerna känner och tänker. Kontrollen har inte riktigt anpassats för konsol, och ibland springer karaktärerna upp i fel trappuppgång, och när vi tvingas till att smyga oss förbi folk med automatgevär i händerna är det inte alltid som saker och ting blir som jag vill. Det är emellertid inte några soldater vi har att göra med, utan vanliga människor – och det får också en sekundär roll i kampen om att överleva belägringen av Pogoren.

This War of Mine: The Little Ones är en känslomässig upplevelse som låter oss kliva i civilbefolkningens skor mitt i ett brinnande krig. Vi ställs inför mängder av svåra beslut, och mitt i all sorg och misär har barnen största prioritet.

Recension: WWE 2K16 (PS4)

Publicerad den 2016-01-182016-05-21 av Tommy

WWE 2K16 levereras med stor kärlek för wrestling, där attityd och spektakulära matcher kan vara viktigare än rena vinster. Sätt på dig masken och kliv i jeansbyxorna så kör vi!

Jag ska vara uppriktig, det var fem, sex år sedan jag körde ett wrestlingspel senast, och mycket har hänt sedan dess. När karriärläget dundrar igång blir det snabbt klart att utvecklarna har klivit närmare sporten – eller kanske rättare sagt showen – där långa, svettiga uppvisningar ger betydligt mer än en snabb ‘tap out.’

WWE 2K16 är är betydligt långsammare än andra typer av fightingspel, men samtidigt kretsar mycket kring tajming och snabba reflexer. Efter att jag åkt på stryk, och kliver upp från mattan, kommer ofta en följdattack, och med ett snabbt knapptryck kan spelaren vända på attacken till sin fördel – men vi måste hushålla med dessa ‘turn overs’ eftersom att de inte kan utnyttjas i överflöd. Spelaren måste helt enkelt välja de tillfällen som han eller hon ska använda sig av rena kontringsattacker, och det ger en lite större tyngd till upplevelsen. Dessutom får skruva på spakarna för att hitta rätt punkter, och när vi hamnar i dödlås kan vi ta oss ur detta genom en typ av ‘sten, sax och påse-läge.’

Karriärläget – som jag har spenderat överlägset mest tid med – handlar om teater och spex, där vi skapar rivalitet med andra brottare genom att bland annat våldgästa deras matcher, och ge dem spö utanför ringen. Samtidigt gäller det att skaffa vänner – för samarbetsmatcher – genom att bland annat ge de sitt stöd. Och vid vissa tillfällen blir vår fighter dessutom intervjuad av tv-bolaget, där det gäller att ge det svar som passar din brottare allra best.

WWE 2K16 förlitar sig dock alldeles för mycket på kämparnas signaturgrepp. Ena stunden mosar jag min motståndare med en stol, utan några direkta konsekvenser, och sekunden senare blir jag utsatt för ett signaturgrepp som betyder godnatt och ‘god buy.’ Dessutom skulle jag vilja se ett uppskruvat flyt i fighterna, och upplevelsen blir också nedsvärtad av de långa laddningssekvenserna som uppstår både till höger och vänster mest hela tiden. Det blir extra irriterande när en match startar med att en rival våldgästar en av mina fighter, för att dela ut några slag. Då avbryts matchen, och vi tvingas titta mer på laddningsskärmen än vad vi faktiskt får slåss. Detsamma gäller när vi besöker menyn för att kika på listan över möjliga attacker, förmågor och diverse kombinationer som kan utföras under kamperna, och spelet får aldrig något riktigt flyt – varken i ringen eller utanför.

WWE 2K16 är emellertid smart, underhållande och benhårt. Det gäller att hitta en kombination mellan fysiskt skadliga attacker och att hålla publiken road, men jag hoppas på en uppföljare med bättre flyt samt färre och kortare laddningssekvenser.

Call of Duty: Black Ops 3

Publicerad den 2016-01-102016-01-18 av Tommy

Treyarch har matat in ”extra allt” i Call of Duty: Black Ops 3. De har gjort ett gediget arbete, och levererat den mest välfyllda delen i serien hittills, men studion når inte hela vägen fram till mål.

Efter att vi får röra oss tämligen ostört i början av Call of Duty: Black Ops 3, så dundrar äventyret snart igång med sina sedvanliga explosioner. Inom kort har en robot slitit av spelarens armar, och han eller hon – beroende på vilket kön spelaren väljer – får Robocop-liknande förmågor och vi kan framkalla cybergetingar som flyger omkring och tänder eld på fienderna, löpa på väggar och dubbelhoppa.

Under de inledande timmarna uppfattar jag inte riktigt hur pass proppfyllt Blops 3 verkligen är, men ju fler spelmoment som nystas upp, ju mer inser jag hur pass mycket material som Treyarch har paketerat sitt actionäventyr med. Förutom att kampanjen är byggd kring ett möjligt samarbete för upp till fyra personer, så hittar vi bland annat ett gömt minispel, ett genomarbetat zombieläge i noir-doftande kostym där fyra kriminella straffas för sina synder och vi blir bjudna på en positiv överraskning efter att actionfesten har nått sitt slut.

Zombielägets inramning är inbjudande och dryper av en stark atmosfär, och tillsammans med fyra andra spelare får vi bege oss ut i en stad som snart visar upp sin vrede för spelarna. På förhand var det just läget kring de levande döda som fångade mitt intresse allra mest, och banorna är packade med olika vapen, och i takt med att karaktärsleveln stiger får vi möjlighet att skräddarsy vår arsenal. Mystiken blir dock snabbt monoton, och trots att skådespelare som Ron Perlman tröttnar jag snabbt efter att nyhetens behag har lagt sig.

Treyarch har försökt att förändra spelserien, och vi kan springa på väggarna och använda andra cyberförmågor som att hacka robotar och ta över drönare. Det är spännande, och sätter liv i tillvaron, men i slutändan bleknar funktionerna och allt handlar främst om att skjuta på allt som rör sig så fort som möjligt. Vi får emellertid möjlighet att anpassa vapen, föremål och förmågor ju mer vi tid vi lägger ned, och utvecklarna vill att vi ska spela om sekvenser på tuffare svårighetsgrader. Det blir dock snabbt en monoton upplevelse, och Sledgehammers Call of Duty: Advanced Warfare bjöd i slutändan på en kortare men mer tight upplevelse i fjol. Allt blir inte bättre för att saker och ting blir tyngre och låter mer, trots att robotar och maffiga explosioner försöker att liva upp intresset kring alla händelser.

Jag längtar faktiskt tillbaka till de klassiska Call of Duty-spelen med sin ‘arkadiserade’ version av den verkliga historien, där mänskligt lidande och agerande lös igenom den omänsklighet som skildras i krig. Det var mer raka puckar, och för mig är det ett bättre recept än att försöka sig på en storslagen framtid utan att riktigt nå fram till målet.

Återigen är det emellertid flerspelarläget som lockar fram det största underhållningsvärdet i Blops 3. Det handlar om snabb krigföring där bandesignen lyser som starkast i årets upplaga. Lägg till att striderna ofta flyter riktigt bra utan störande flimmer eller hackande skärmbilder (som oftast). Cyberförmågorna får dock inte lika stor plats i flerspelarläget, utan även om det finns genvägar att hitta genom att springa på väggarna så leder de oftare till en säkrare död.

Vi hittar också en ny aspekt med flerspelarläget där spelaren får välja bland olika specialister. I grund och botten representerar de diverse specialvapen och förmågor, där en pilbågsskytt tillhör de allra starkaste av favoriterna. Det känns dock lite konstigt när ett gäng snarlika karaktärer springer omkring på banorna, men visst är det ett intressant inslag som knappast gör Blops 3 till ett sämre spel.

Call of Duty: Black Ops 3 är välgjort, och Treyarch har lagt ned mycket kärlek på sin skapelse. Men, kampanjen innehåller inte några intressanta intriger eller spännande karaktärer, och när studion försöker överraska med en ‘storytwist’ känns det mer väntat än inspirerande eller överraskande. Atmosfären är kall och den teknik- och robotfyllda framtid där – kapitalismen har tagit över – blir aldrig så pass intressant som ett spel av den här kalibern borde pressa fram.