Gran Turismo Sport är här, och det bjuder på en riktigt härlig körkänsla och grafiska detaljer som verkligen skiner. Den nya iterationen i serien är en form av spinoff, där det stora fokuset ligger på race över nätet.
I en ny video visar jag upp presskitet och kör loss i Sport-läget.
The Inner World – The Last Wind Monk är uppföljaren till det hyllade peka-och-klicka-äventyret The Inner World. Undertecknad har testat en förhandsversion.
Den välpolerade upplevelsen som följer en rad av spel som verkar föra tillbaka peka-och-klicka-spelen med intressanta pussel, intressant och annorlunda artistisk stil och en lustig värld är alltså tillbaka. Där det första äventyret brast har nu uppföljaren lyckats och jag tänker då främst på spelets röstskådespelande och karaktärerna i sig. I övrigt levererar det mycket av samma ingredienser som sin föregångare och då framförallt bra tips när du har fastnat i de olika pusslen.
Utvecklarna påstår att du inte behöver spela det första spelet för att njuta av uppföljaren, men väldigt snabbt märker jag att det nog är bäst att ända ta sig an det först – ett enkelt uppdrag då det finns tillgängligt på de flesta medier, även din smartphone.
För mig vinner spelet mycket på sina roliga pussel och händelser, med en story som inledningsvis passar bra i dagens klimat med osäkra identiteter där det finns anledning, oavsett bakgrund, att i viss mån dölja ens inre tankar för att inte bli betraktade som kättare. Anledningen och något som spelet visar om och om igen? Individer gör ofta det som krävs för att bekräfta sina egna tankar och undvika att möta den obehagliga sanningen. Det är nämligen lättare att vara populistisk och följa strömmen.
Den stora skillnaden för mig, med en bakgrund i Beneath A Steel Sky och liknande spel, är att du fritt kan navigera mellan olika karaktärer på ett enkelt och lättillgängligt sätt. Samtidigt är världen intressant då den är väldigt unikt uppbyggd med en stil som gör den väldigt komisk.
I slutändan är spelet däremot bara ett… spel. En mening som en ung jag aldrig trodde att jag skulle yttra, för vad betyder det? Jo. Det finns spel som engagerar oss, som vi känner att vi bara måste spela. The Last Wind Monk är inte ett sådant spel, förvisso är det välgjort, men det levererar ingenting vi inte har sett tidigare. Det må vara polerat, men det är inte särskilt engagerande. Även om handlingen är intressant så ägnar jag inga tankar åt den efter mina spelsessioner. Heller får jag ingen längtan att gå tillbaka och ta mig vidare, det blir alltså mer som ett jobb. Är du ett stort fan av peka-och-klicka-äventyr så kommer du nog trivas, men för oss andra som inte är jätteintresserade i genren så skulle jag påstå att det är en titel du aldrig kommer förlora något på att inte spela.
Det är förvisso charmen med spel, filmer och ja, underhållning i stort. När många av oss var små fick vi ta allt vi kunde se för att stilla våra behov. Idag är världen olik, för idag finns det mer än vi någonsin kan hinna med. Jag tror därför att The Inner World – The Last Wind Monk kommer att nå framgång, för även om bara en procent av alla spelare är intresserade av genren och spelet i sig så innebär det stora intäkter för en liten utvecklare. Jag rekommenderar därför äventyret till dem som verkligen längtar efter ett nytt peka-och-klicka-äventyr, men för oss andra, nja, då kan vi nog vänta på ett annat spel i genren med en betydligt större budget. För då, då skulle vi kunna tala om en ny spelupplevelse.
Om ett par dagar släpper Microsoft den Turn 10-utvecklade uppföljaren i Forza Motorsport-serien, och det är dags för den regelrätta sjunde delen. Fantastisk grafik, en mix av arkadig och simulatoraktig körkänsla och spännandet loot-boxar är vad som bjuds.
I en ny video spelar jag (Tommy) karriärläget och testar på den första tävlingen i karriärläget samtidigt som jag tar ett race med en betydligt snabbare Porsche.
Forza Motorsport 7 släpps den 3 oktober, och formaten som gäller är Xbox One och PC.
Electronic Arts har släppt lös NHL 18, och undertecknad har satt tänderna i årets ishockeyfest.
Den här gången får vi ett riktigt bra introduktionsläge som inte bara lär oss skjuta, anfalla och försvara utan även teka – något som jag hade stora problem med när jag körde NHL 15 – det senaste spelet i serien som jag körde innan årets upplaga.
I en ny ‘let’s play’-video spelar jag online, och utöver vanligt matchspel testar jag även på det nya 3vs3-läget NHL Threes.
Jag och David, vår rockande designer, åkte till GameStop Comic Con Stockholm tillsammans med ett gäng vänner, och vi fick chansen att testa på Sonic Forces till PlayStation 4 (släpps även till Nintendo Switch, Xbox One samt PC) och Pokkén Tournament DX till Nintendo Switch.
Efter det fantastiska Sonic Mania hoppas jag verkligen att Sonic Forces levererar. Det rör sig om en blandning av klassisk spelstil, och den mer moderna igelkotten, precis som Sonic Generetions som släpptes under den förra konsolgenerationen.
Ni ser vår video nedan, och missa inte heller Davids två Comic Con-videor (här och här) där ett gäng cosplayers dansar.
Vi plockade med oss kameran till GameStop Comic Con Stockholm, och David filmade ett riktigt härligt gäng av cosplayers.
Cosplay-besökarna visade inte bara upp sina poser, utan de bjöd på sig själva och började dansa.
Detta är den första av två videor med härlig cosplay-dans.
Under den senaste tiden har vi recenserat en mängd olika spel via vår Youtube-kanal SpelPaus. Undertecknad har njutit av det underskattade Dark Rose Valkyrie, skjutit kopiösa mängder av ‘bad guys’ i Agents of Mayhem, och sprungit benen av världens snabbaste igelkott i Sonic Mania.
Dessutom har jag svingat mig från häpnadsväckande avsatser i Uncharted: The Lost Legacy och varit cool i Japan med Kiryu Kazuma i Yakuza Kiwami.
Ni ser SpelPaus senaste videor nedan.
Thaddeus Sasser, principal designer, plockade med sig sitt och Voilitions Agents of Mayhem till Stockholm, och undertecknad fick chansen att snacka om spelet med utvecklaren och ägna två timmar med den högoktaniga actionupplevelsen. Och mina intryck är minst sagt goda.
Agents of Mayhem utspelar sig i samma universum som Saint’s Row, och vi befinner oss i en framtidsversion av Seoul, Syndkorea. Berättelsen tar vid efter händelserna i Saint’s Row IV-expansionen Gat out of Hell, men Voilition har totalrenoverat spelkonceptet och ger oss ett gäng olika hjältar (som inte är speciellt goda), och tankarna förs direkt till spel som Overwatch. Utvecklarstudion har emellertid behållit den lätta, och relativt elaka, humorn, men det verkar som om de har skippat jättedildon från sin förlaga.
Demoversionen börjar med att vi får jaga en popidol som ”förpestar världen med sin musik, men som gör alla småtjejer som tokiga,” och vi får växla mellan tre olika karaktärer av standardtyp. Jag kastar ut stora elektriska bollar som mosar fienderna, kastar granater och slänger upp en drönare som skjuter på alla fiender som gömmer sig på skärmen. Vi får möta en stor anstormning av fiender, och medan de mer eller mindre är kanonmat på de lättare svårighetsgraderna, kan de stilla till rejält med trubbel när utmaningen ökas. I testversionen fanns det hela 15 olika svårighetsgrader (som säkerligen lär inkluderas i fullversionen), och ju tuffare motståndet är, desto mer erfarenhetspoäng blir spelaren och sina karaktärer belönade med.
Jag njuter av den härliga stämningen, skrattar (inombords, det fanns ju andra personer i lokalen) åt de sjuka skämten, njuter av de neonfyllda och färgstarka miljöerna, och uppskattar spelmekaniken som inte bara låter mig dubbelhoppa högt, utan till och med trippelhoppa. Var jag än vänder mig hittar jag ”extra av allt,” galenskaper och intressant spelmekanik där karaktärerna har spännande specialattacker när en mätare fylls till brädden. Oni, en japansk Yakuza-medlem, och en tjej med pilbåge, fastnar jag extra mycket för. Det finns karaktärer (12 stycken totalt) för alla, och innan vi beger oss ut i staden kan vi skapa vårt egna team med tre stycken karaktärer. Vi spelar som en åt gången, medan de andra två får vila, och med ett enkelt knapptryck växlar vi spelbar hjälte, där vi kan braka loss med en stark shotgun ena sekunden, och den andra kan vi spruta ren is på fienden och hoppa fram och slå näven i marken för att skada fienderna runtomkring. Det är lätt att hitta favoriter, men variationen lockar mig också att anta alla olika roller samtidigt som spelets olika situationer lockar till att växla mellan stora delar av ensemblen.
Efter ett längre spelpass sätter jag mig ned med Thaddeus Sasser, som alltså är Agents of Mayhems principal designer, och när jag frågar hur stor stadens yta är svarar han så här:
Sasser: ”Du spelar bara i Seoul, det finns bara en stad. Men, du har istället tre olika nivåer att utforska. Ena stunden tar du dig från marken upp på hustaken med trippelhoppfunktionen, och den andra hittar du en grotta nere i marken. Staden är fylld av hemligheter, och istället för att bara maximera ytan så vill vi att varje plats ska kännas spännande. Det ska inte finnas tråkiga transportsträckor bara för att fylla ut staden till maxgränsen.”
Det är också känslan jag får under mitt spelpass. Designen är tilltalande, och det känns inte som om omgivningarna är upprepande i för stora proportioner som så många spel i ‘open world’-genren. Agents of Mayhem är utan tvekan Voilitions snyggaste spel, och med tanke på att det rör sig om ett spel av sandlådetyp är det också riktigt tilltalande både estetiskt och grafiskt. Sasser väljer dock att inte kommentera något kring en eventuella patch-planer för PlayStation 4 Pro eller Xbox One X, men när jag nämner att mina initiala favoriter är Oni och ”tjejen med pilbågen” lyser han upp.
”Oni är en riktigt cool karaktär. Du fick säkert några ‘head shots’ med hans pistol? Och hans specialare gör att alla fiender runt omkring honom får panik. Rama [tjejen med pilbågen] är en fantastisk skytt som attackerar på håll. Hon kan göra sig osynlig, och kan använda sin starka pilbåge för att ta ut fiender på långt avstånd.”
Sasser fortsätter att berätta om systemet som låter oss att skicka iväg karaktärer – som vi inte använder för tillfället – för att göra uppdrag utan spelarens påverkan. På så sätt kan vi bland annat stärka låglevlade karaktärer för att göra de mer stridsdugliga och tillgängliga där spelaren befinner sig i spelets händelseförlopp. Samtidigt blir vi överösta med belöningar – både en stor dos olika skins, men också fördelar som förbättrar karaktärerna i strid.Det ska också finnas mängder av sidouppdrag, och alla, (förutom de tre första) karaktärer låses upp genom att ta sig an ett startuppdrag där personligheten och hjältens spelmekanik presenteras på ett snyggt sätt. När tre stycken förutbestämda karaktärer har låsts upp kommer vi också att kunna göra story-uppdrag med dem tillsammans, och det ska finnas flera olika sätt att uppleva Agents of Mayhem vilket gör att ”varje genomspelning ska kunna bli unik.” Istället för att implementera coop-funktioner och multiplayer så satsar Voilition på att ge oss den bästa kampanjen som det bara går, och efter mitt första spelpass så ser det faktiskt ut som om de verkligen har lyckats.
Även om jag hade ett intresse för Agents of Mayhem före mitt test så ökade suget ordentligt. Upplevelsen kan bli något utöver det vanliga, och jag fullkomligt älskar mixen av den öppna världen och det varierade upplägget där vi kan kombinera tre stycken karaktärer som kompletterar varandra på bästa sätt.
Agents of Mayhem känns som en kärleksrelation mellan Saint’s Row och Overwatch.
Housemarque har gett oss fantastiska spel så som Resogun samt Alienation, och nu har de slagit sig ihop med ‘shoot em up’-kungen Eugene Jarvis – som stått för spel som Robotron och Smash TV – för att ge oss Nex Machina.
Se snabbtitten på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Precis som vi kunde förutspå handlar det om en riktig ‘bullet hell shooter,’ med massiva explosioner, galet kulregn och en fantastisk avvägning av fiender och utmaning som ställer till en hel del problem även för mig som är van med spel i genren. Jag är visserligen inte något proffs, även om jag spelat min beskärda del av ‘shoot em ups,’ men det är precis lagom svårt för att man ska känna glädje när man tar sig vidare, och samtidigt inte bli alltför irriterad av antalet gånger som man dör, då hela skärmen exploderar.
Det märks att Housemarque har lånat mycket ingredienser från sitt Resogun, även om det rör sig om en helt annan typ av spelupplevelse. Den livsviktiga ‘dash’-funktionen finns kvar, och vi får fortfarande bege oss ut för att rädda människor som hotas av utomjordinar. Den här gången har det även bakats in en hel del hemligheter, gömda bonusar finns utplacerade lite här och var, men det finns sällan tid till att utforska, eftersom att spelaren skickas iväg till en ny del av banan så fort motståndet är eliminerat. Det gör att jag redan känner sug efter att återvända till de första världarna för att hitta allt som jag missade under min första genomspelning.
Än så länge har jag bara ägnat två timmar med Nex Machina, men det märks direkt vilken kvalité det handlar om. Designen, grafiken och musiken sätter den perfekta arkadkänslan, och hade jag hittat det i en arkadhall hade mina mynt garanterat tagit slut. Bara bossarna är ett fantastiskt inslag i sig, och de bjuder också på flera olika faser. I början kan bjässen kännas som en väldigt enkel utmaning, men sedan brassar de på med mer och mer fientlig eld, och vi hittar en hel del uppfinningsrikedom när det kommer till dessa tuffare strider.
Ett litet minus är att det inte finns någon möjlighet att spela online tillsammans med en vän. Ex Machina är som upplagt för coop, men vi kan fortfarande spela tillsammans med en vän i soffan. I mitt tycke väger det faktiskt tyngre än online-coop, speciellt i dagens läge där couch-coop har blivit relativt sällsynt.
Det är svårt att säga om jag kommer att spela Nex Machina lika länge som jag har spelat Resogun, men just nu känns det som om Housemarque har överträffat sig själva.
Undertecknad har fått en riktig ‘sweet tooth’ för shoot em’ ups under de senaste åren, och trots att jag spelade en hel del inom genren till Amiga 500 så är det först på senare år som intresset stigit ordentligt. Därför är jag oerhört sugen på att dra igång Touhou Genso Rondo Bullet Ballet, och i en SpelPaus-video packar jag upp den limiterade versionen av Cubetypes och NIS Americas shmup-party.
X PLAY! ZINE 