Bandai Namco fortsätter att gratulera sin 45-åring – Puck och spelserien Pac-Man – med en remake av Pac-Man World 2.
Detta är en väldigt färgglad spelupplevelse, men lymlarna och Blinky, Pinky, Inky och Clyde har såklart en del fuffens för sig. Spökena tar sig in i Pac-Village och snart har de släppt lös ett monster – Spooky som befaller busarna att gömma undan byns guldfrukter. Detta leder till att Pac-befolkningen tvingas lämna byn och de flesta utgångar är stängda av några mystiska växter. Det är en ganska humoristisk berättelse vi får som även passar en yngre publik, och snart får vi ta kontrollen över Puck som ger sig ut för att återföra de viktiga guldfrukterna till byn.
Förutom Pac-Village som fungerar som en hubbvärld så är banorna indelade i olika typer av världar, eller rättare sagt miljöer där vi får ett actionplattformsspel där Puck självfallet äter gula Pac-dots. Han har ett leende på läpparna oavsett om vi tar oss igenom färgglada miljöer eller slåss mot någon elak boss, och det är en väldigt klassisk och nostalgisk upplevelse som vi får. Istället för ett sedvanligt dubbelhopp så kan Puck emellertid dunsa ned i marken för att studsa betydligt högre än ett vanligt hopp, och banorna utgörs också av fällor att undvika och fiender som vi antingen kan sparka eller hoppa på för att ta ut dem.
Med Towa and the Guardians of the Sacred Tree bjuder Brownies och Bandai Namco på ett färggrant rougelite-äventyr med mysiga miljöer, och vi får en actionpackad spelupplevelse i en värld som är på ruinens brant.
Den elaka Magatsu har släppt lös sin Magaori-armé, och detta behöver vi förstås sätta stopp för om vi vill rädda Shinju Village och hela världen från hans jakt på herravälde. Protagonisten Towa får hjälp av åtta väktare och under varje så kallad ”run” skickar vi ut två stycken hjältar där vi väljer vilken av dem som ska använda Tsurugi – ett heligt svärd där vi helt enkelt delar ut närstridsattacker och vem av dessa som ska fatta den magiska staven Kagura och kasta magier.
Ghost of Yotei tar oss till Ezo 300 år efter händelserna i Ghost of Tsushima och vi får en oerhört vacker och levande öppen värld att röra oss igenom.
Vi axlar rollen som Atsu och tillsammans ger vi oss ut efter hämnd på hennes familjs mördare, och denna mörka och blodiga historia utspelar sig under 1600-talet i ett laglöst land där den svage verkligen får kuta sin rygg för den starke.
Bandai Namcos och Hydes Everybody’s Golf Hot Shots levererar ett golfspel där fokuset ligger på spelglädje med färggrann grafik, en sprakande animekänsla och ett snabbt och arkadigt gameplay – men med mängder av innehåll som håller oss sysselsatta länge oavsett om vi håller oss till spelets karriärläge eller beger oss ut online.
Efter att ha spenderat över 200 timmar med Clap Hanz Everybody’s Golf till PlayStation 4 så ger jag mig ut i Everybody’s Golf Hot Shot med höga förväntningar. Föregångaren var ett sådant spel som var perfekt att avrunda med efter en intensiv spelkväll tillsammans med några vänner. Hyde har emellertid tagit över utvecklingen från Clap Hanz och Bandai Namco står för utgivningen istället för Sony och de går tillbaka till spelseriens grunder.
När Sega och Lizardcube tar tillbaka Shinobi med Art of Vengeance efter 14 år av frånvaro får vi riktigt snygg 2D-grafik, härligt actionfyllda strider och precisionssäker plattformshoppnig.
För oss som växte upp under 80- och det tidiga 90-talet så var ninjor något av det häftigaste vi visste – men faktum är att Shinobi-serien aldrig återhämtade sig efter att den kulminerade med Shinobi III: Return of the Ninja Master till Sega Mega Drive. Förrän nu när studion bakom det hyllade Streets of Rage 4 ger oss Art of Vengeance.
Lost Soul Aside har sett ut som en riktigt härlig mix av Final Fantasy-spelen och Devil May Cry, men hur bra är egentligen Ultizero Games actionäventyr?
Lost Soul Aside lovar väldigt gott i inledningen som startar med att en rebellgrupp planerar att utföra sin stora kupp samtidigt som staden är upptagen med kejsarens födelsedagsfirande. Det här skulle vara natten då allt skulle förändras – och jag fick sådana härliga Final Fantasy VII-vibbar – men när ett meteorregn sköljer över världen och fiender från en annan dimension tar sig in i människornas rike får vi ge oss ut på ett ordentligt actionpackat rollspelsäventyr för att inte bara rädda huvudkaraktären Kazers syster – hela mänsklighetens existens ligger på spelarens axlar.
Metal Eden är en riktigt adrenalinfylld sci-fi-shooter i förstaperson där vi möts av hisnande action där vi inte får stå stilla en sekund när fienderna anfaller oss.
Det är en titel som tagit inspiration från spel som Doom, Ghostrunner och en gnutta Metroid Prime där vi möts av stora mängder fiender, slänger oss fram med en änterhake, springer på väggarna i ren parkour-anda och skjuter loss med alla möjliga vapen.
Square Enix har släppt Triangle Strategy till PlayStation 5 samt Xbox Series X/S och tar det strategiska rollspelet med ett ordentligt politiskt drama till nya format.
Det som möter mig först är de vackra pixlarna som blandar 2D och 3D på ett fantastiskt sätt – den grafiska stilen som vi först kom att älska med Octopath Travelers. Jag får en känsla av en blandning mellan den allra snyggaste moderna 2D-grafiken och PlayStation – Sonys originalkonsol. Det sistnämnda brukar inte associeras på ett positivt sätt idag – men det passar perfekt ihop med den snygga pixelgrafiken, och skapat på ett sätt som känns väldigt modernt.
Jag har testat loss PS Plus Premium och jag är faktiskt ganska begeistrad i över hur många spel som faktiskt finns tillgängliga. Jag har inte haft någon annan sorts PS Plus än Essential tidigare, alltså den som krävs för att spela online och så får man ju ett antal spel varje månad – bland annat det helt fantastiska Lies of P den här månaden.
Förutom att man förstås får tillgång till spelkatalogen som ingår i Extra så är väl Premium främst till för att få tillgång till klassiska spel, och jag är ju sugen på att börja med Resident Evil Director’s Cut. Jag har ju spelat Gamecube-remaken, men jag är förjäkla dålig på det. När alla de där zombiesarna börjar leva igen efter x antal timmar, ni vet när de blir extremt mycket svårare och snabbare än vanliga zombies. Men det var versionen jag spelade när jag var liten när jag låg på sjukhus. Jag hade precis fått diabetes och skulle få ett spel – så jag stod där på en spelbutik i Nyköping och testade först Colin McRae. Jag tyckte faktiskt inte att det var bra alls som så många andra gjorde vid den tiden, jag gillade mer Sega Rally när det kom till rally, men valde förstås Resident Evil. Det var jäkligt läskigt att spela där i en mörk sjukhussal.
Många av de spelen jag faktiskt vill spela har jag redan till PlayStation 1, 2 eller 3, men det är något med tillgängligheten – att bara kunna sätta igång spelen på en och samma konsol. På grund av arkitekturen i PlayStation 3, att den skiljer sig så pass mycket än andra konsoler, så kan man ju bara streama de spelen. Men jag är sugen på att spela Ar Nosurge Ode to an Unborn Star. Och vad fasen är det då? Jo det ska vara en mix av JRPG och äventyrsspel, och är förbannat jädra dyrt om man ska köpa en fysisk originalversion till PS3. Jag har det här till PS Vita, jag har plastat av det, men tyvärr känns skärmen för liten idag. Det här var nästan min huvudkonsol ett tag, men jag har svårt att spela den nu, jag har svårt att hålla i den under längre perioder.
Men sen har vi ju spelkatalogen, den som även ingår i PS Plus Extra. Här har vi ju förstås storspel som The Last of Us Part 1, remaken av PlayStation 3-originalet, Marvel’s Spider-Man Remastered, Cyberpunk 2077, Death Strainding: Director’s Cut – kanonspel, men det är faktiskt inte de jag kommer att spela från utbudet. De spelen har jag redan, förutom just The Last of Us-remaken – men det har gått lite för kort tid sedan jag spelade remastern till PS4 för att jag ska känna att jag vill ta mig igenom det igen.
Jag har börjat spela Sword of the Sea som kom till PS Plus Extra direkt på lanseringsdagen, och det är smått magiskt. Vi pratade ju om det när vi gick igenom kommande releaser i föregående avsnitt – det är alltså från visionären bakom Journey, och man tar sig fram på ett svärd som fungerar i princip som en surfingbräda eller skateboard – lite vad man själv vill visualisera det som. Och jag upplever att det är ännu snyggare än vad trailern visade, där den ökenklädd värld kommer till liv med grönska och ett sorts luftburet vatten fullt av fiskar och andra vattendjur.
Det jag var orolig för var ju om det skulle ha någon typ av underhållande gameplay. Journey var ju mer en resa, den var fantastisk, men jag vet faktiskt inte om jag vill ut på en sådan typ av resa igen – jag har gjort den redan och behöver inte göra samma sak igen även om jag tycker att spelet är ett stort rungande MVG. Men spelmomenten är riktigt bra i Sword of the Sea, och vi åker runt på vårt svärd, gör tricks och känner verkligen underlaget under oss i PS5-kontrollen. Och det är verkligen ett äventyr där vi är där för att upptäcka saker på egen hand – och det är inte något jag vill spoila för er. Hur får vi exempelvis ett stort rungande tempel att resa sig ur jorden, hur får vi ett uttorkat vattenhål att komma till liv igen? Vi löser det genom att åka runt på vårt skateboardliknande svärd, göra magkittlande hopp – och det är verkligen som ett ordentligt plattformsspel där vi flyger fram i luften och behöver träffa både stora och små plattformar under oss samtidigt som allt är sådär galet vackert att man inte vill lämna världen. Det känns ungefär som ett Tony Hawk som har mixat sig med Journey där det gäller att ta reda på hur vi tar oss uppåt högt i skyn och aktiverar världen – vi behöver få de svallande vågorna av sand att bli vatten fullt av levande varelser.
Sword of the Sea är mystiskt, det har inte mycket text – förutom några sorts reliker av runor som ger oss vissa ledtrådar. Vi hittar till och med en mystisk handlare som tar emot spelets valuta i utbyte mot nya förmågor med vårt skateboardsvärd. Jag är verkligen såld!
Sen precis som med Game Pass så är ju PS Plus Extra riktigt bra för co-op-spel eller multiplayer-spel där man kan spela med kompisar. Battlefield 2042 finns till exempel med i tjänsten, men även om de säkert fått ordning på servrarna så spelade jag Battlefield 6-betan och blev påmind om varför jag verkligen inte gillar sådana typer av spel. Det var rent kaos, och alla campade i princip eller stod på något avlägset berg med en sniper alternativt åkte runt i en pansarvagn som inte alla spelbara klasser kunde ta ut. Jag klarar inte av att ligga still bakom en sten för att skjuta någon i ryggen som inte ser mig. Jag spelar hellre FPS där man spelar på lika villkor och där det blir fler typer av 50/50-dueller. Men efter lite gnäll så ska jag spela Tom Clancy’s Ghost Recon Breakpoint ikväll med en kompis som också skaffat PS Plus Extra. Det är kul att kunna testa olika co-op-spel utan att behöva tjata på att någon vän ska skaffa det, och slippa känna sig dum om man måhända inte skulle gilla spelet – men det hoppas jag förstås att vi gör, även om vi har varit något tveksamma till Breakpoint tidigare. Sen kommer vi att spela igenom Dead Island 2 också, perfekt tillfälle med denna tjänst.
Det ska bli kul att utforska spelutbudet av PS Plus Extra och Premium ännu mer, och helst de mindre titlarna som jag missat tidigare.
Echoes of the End från isländska Myrkur Games kom som en stark vind och sköljde över mig. Den vackra grafiken som visualiseras med hjälp av Unreal Engine 5 skapar förstås ett riktigt snyggt yttre, men när det sen innehåller ett väldigt bra äventyr som blandar intressant gameplay med en spännande filmisk berättelse och härlig, mörk, fantasyvärld så mynnar det ut till årets största överraskning hittills.
Det går inte att undkomma liknelserna med Clair Obscure: Expedition 33 när man tänker på teamet bakom Echoes of the End. Precis som med den fantastiska FRPG-titeln så är det ett litet team på drygt 40 personer som ligger bakom Echoes of the End, och det gör något som blir riktigt snyggt i Unreal Engine 5 – och då innefattar det även den fantastiska designen. De har också lagt ned väldigt mycket möda på att skapa ett berättelsedrivet äventyr – och det är riktigt bra trots en betydligt lägre budget än många mastodonttitlar.
X PLAY! ZINE 