Everybody’s Gone to the Rapture sätter spelaren i en lugn brittisk landsbygd fylld av en bitterljuv atmosfär. Vi blir presenterade inför den lantliga idyllen där en katastrof gömmer sig i ett levande ljus, och bit för bit uppdagas vad människorna har tvingats gå igenom.
När jag tar mina första klappande steg i Everybody’s Gone to the Rapture möts jag av en mystiskt tyst och lugn omgivning. När jag kliver in i den första byggnaden trycker jag igång en radioapparat som ger en vag bild av vad som hänt i det lilla samhället. Det råder inte någon tvekan om att det finns en anledning till den ödsliga stämningen, men samtidigt letar jag mig vidare efter fler ledtrådar.
En barncykel ligger övergiven på vägen, och husen gapar tomma precis som bilarna med sina öppna dörrar. Det är som om invånarna lämnat sina tillhörigheter rakt upp och ned, och det enda livstecknet är en brinnande cigarett som håller på att brinna ut i ett askfat. Jag tar några steg till – och ett svävande ljus visar upp ett minne av dialoger mellan några av byns färgstarka individer.
Stämningen är fridfull, men samtidigt ilar den tragedi som gömmer sig i varenda vrå när jag går runt i de inbjudande miljöerna som förgylls av vackra ängar, härliga små hus och den obligatoriska brittiska puben. Var jag än sätter min fot får jag se små återgivna samtal från de tidigare invånarna, och medan ett par tanter diskuterar sina släktingars kärleksaffärer försöker andra ta reda på vad som håller på att hända i det till synes lugna samhället.
Miljöerna lockar lika mycket till utforskning som de speciella berättelserna som uppenbarar sig genom telefoner, radioapparater och små återblickar av händelser som uppstått mellan olika karaktärer. Början blev dock extra seg på grund av att The Chinese Room glömt bort att presentera spelaren för fartökningsknappen (R2.) Farten ökas successivt efter några sekunder, och det tog sin tid att upptäcka funktionen eftersom att den inte är uppenbar vid den första anblicken.
Everybody’s Gone to the Rapture är en väldigt audiovisuell upplevelse där musiken framförs av en kör som ger en väldigt pampig och episk touch till den redan täta atmosfären. Spelaren har inte någon chans att påverka utgången, men det är vår nyfikenhet som avgör hur pass mycket av bybornas situation vi får ta del av. Rent tekniskt skulle vi kunna skynda oss (även om det går relativt långsamt även med R2 intryckt) igenom äventyret från början till slut, men i The Chinese Rooms äventyr är det verkligen resan som är målet. Dialogerna etsar sig fast även efter att äventyret är slut, och jag kommer garanterar att återvända för en ytterligare spelomgång. Inte idag, inte imorgon, men en dag i framtiden när jag vill tillbaka till den bitterljuva stämningen och återuppleva den fantastiska resa som jag nyss avslutat.
