Månad: oktober 2017

Divinity: Original Sin var ett fantasyrollspel från Larian Studios som släpptes till Windows den 30 juni 2014 och som senare fick en Enhanced Edition i oktober 2015. PC-versionen uppdaterades gratis för alla som ägde originalet, samtidigt som den polerade utgåvan även lanserades till PlayStation 4 och Xbox One. Nu är uppföljaren här, och formatet som gäller är återigen PC.

Undertecknad spelade endast Enhanced Edition till Playstation 4. Det var ett spektakulärt spel som stillade mitt begär efter ”den där känslan” som jag fick av att minnas Baldurs Gate 2 från min barndom. Det var ett spel jag körde på LAN med vänner och hade hysteriskt roligt med. I Divinity: Original Sin Enhanced Edition fann jag inte en perfekt version av det mitt hjärta suktade efter, däremot så gav det mig en väldigt rolig upplevelse med strategiska moment som jag inte stött på tidigare. Eftersom spelet tillät coop – både i soffan och över nätet – stillade det även mitt begär att få gå ut på äventyr med en vän. På den fronten vann spelet mig på alla plan förutom när det kom till handling och världsbyggande. Charmen med Divinity: Original Sin låg nämligen inte i världen, utan i de strategiska momenten, humorn och det djup i världen spelet skapade trots dess komiska angrepp på den episka fantasygenren.

I Divinity: Original Sin 2 möts vi av en betydligt mer avancerad historia, särskilt då äventyret låter oss spela som eller med olika Origin-klasser. En touch som ger oss möjlighet att i olika konversationer få ett alternativ för den karaktärens bakgrund, vilket till skillnad från ens ‘civic points’ faktiskt känns meningsfulla ur ett handlingsperspektiv. Visst, det fungerar inte perfekt. Exempelvis har Fane, en livsform som nyligen släppts fri och som upptäcker att hela hans ras är borta. För somliga kanske det skulle komma som en härlig överraskning, men för Fane så har det förts ett steg längre. Det är nämligen så att ingen känner till hans civilisation, den är varken en myt eller en legend. Den har helt enkelt aldrig existerat. I sken av det blir det konstigt att karaktären i diskussioner talar som om han känner till i min mening, mindre eller isolerade händelser och bakgrunder som tar oss ut ur hans berättelse. För hade inte karaktären precis vaknat upp? I min mening har alla spel sina skavanker och det här är en av de få jag finner i Divinity: Original Sin 2. Visst, det finns buggar och annat, men tyvärr är det numera mer av vardagen än något speciellt såsom industrin ser ut idag.

Där världen, handlingen och karaktärerna för mig var svåra att få ett seriöst grepp om i spelets föregångare så slår de mig nu med häpnad. Jag är faktiskt intresserad av den där tysta och hårda krigaren trots att arketypen finns i så många spel. Och den där röda ödlan som inledningsvis behandlar mig som sin slav och bokstavligen lyser upp av att vara så pretentiös, ja, jag vill veta vad jag kan göra för att hjälpa honom. Som fjärde medlem i mitt lag spelade jag med en arketyp jag själv är väldigt förtjust i, den av en varelse som delar sinne med något annat. Vi har sett liknande i de flesta spel, exempelvis i Pillars of Eternity. Och även om Divinity: Original Sin 2 inte avviker allt för mycket från den etablerade formen av en sådan karaktär så bildar blandningen av dessa tre perspektiv i en spelomgång en rätt unik spelberättelse trots att den liknar så mycket annat.

Spelet har även lyckats med en rad av förbättringar i spelmekaniken, fokus ligger fortfarande på att kombinera olika effekter med varandra och att använda omgivningen till sin fördel. Lite såsom jag förväntar mig att jag skulle göra om det vore på riktigt. Förvisso kan man vinna utan att bry sig om det, beroende på svårighetsnivå, men charmen ligger i att blanda direkta attacker med att kontrollera omgivningen. Och här har Larian lyckats förbättra sitt tidigare spel genom att behålla stommen, göra förändringar och lägga till nya sätt att slakta horder av fiender för att råda bot på känslan av upprepning.

Är du som mig kommer du verkligen att trivas med dina multipla spelomgångar och det nästintill oändliga spelläge som är ”game master” där en av dina vänner kan agera som en spelmästare likt i traditionella papper-och-penna-spel. Eftersom att spelet ger dig möjligheten att forma dina karaktärer så förändras även upplevelsen, särskilt då din Origin-karaktär ändrar ditt närmande till världen på så starkt sätt. Du kan för den delen skapa och forma en karaktär och helt strunta i Origin-berättelserna. Ett alternativ som passar dig som vill skapa din egen bakgrund bäst. För vill du vara ”magiker” i ditt sätt får du då särskilda alternativ i dialoger, likaså om du vill följa bilden av en bandit. Då spelet belönar utforskning så får du även möjlighet att ta spelet i ditt eget tempo. Dessvärre är rörelsehastigheten på tok för låg, något jag emellertid löste via att installera en mod.

Divinity Original Sin 2 rekommenderas starkt och är verkligen i toppen när det kommer till spel i SRPG-genren. Har du ett behov av sådana spel är det verkligen rätt titel, särskilt då du kan spela tillsammans med vänner.

Det enda negativa i min mening och alltså inte ”de kunde ha gjort såhär,” utan att spelet inte har släppts till konsol, jag sitter nämligen i min soffa framför tvn när jag spelar det via datorn och då med en Xbox 360-kontroll. Kontrollerna är alltså magnifika och jag slås ständigt av tanken: ”Varför finns det inte till konsol?” Och det enda svaret jag hör är: Money money money… För jag kommer då definitivt köpa spelet igen när det släpps till konsol (vilket det troligen lär göra, även om det inte har utannonserats) så jag kan spela det med vänner som inte är PC-spelare.