recension – Sida 24 – X PLAY! ZINE

Vi testar Thumb Grips till PS4 – budgetalternativet

Publicerad den 2015-01-272015-09-11 av Tommy

Trasiga Playstation 4-kontroller är ett vanligt fenomen, och vi är många som har blivit drabbade av riktigt undermåliga gummiblandningar. Sony byter givetvis ut alla Dualshock 4 som inte håller måttet, men Gamestop hävdar exempelvis att de bara har ett års reklamationsrätt för deras tillbehör – något som inte Konsumentrådgivningen håller med om.

Även om jag alltid tycker att konsumenter ska använda sig av sin lagliga rätt, så kan det ibland vara skönt att slippa allt strul, och då kan så kallade ‘Thumb Grips’ vara lösningen – vilka också ska ge spelarna ett bättre grepp i jämförelse med originalgummit. Vi testar ett budgetalternativ som köpts för endast 10 kronor från Filippinerna.

Gummiknapparna – som är fyra till antalet – är förpackade i en enkel plast- och kartongförsegling, och efter bara någon minut har jag fått på dem på två Playstation 4-kontroller. Efter att sedan ha fått bort luften mellan gummit och kontrollen är den första känslan god, med ett skönt grepp och en mindre risk för att ‘halka’ på framförallt vänsterspaken.

Under testet har jag spelat runt 30 timmar, och spelen som stått som provexemplar är The Crew, Fifa 15 samt Lords of the Fallen. Jag upptäckte emellertid inte någon noterbar skillnad mellan spelen, men jag fick däremot ett ganska irriterande skavsår på vänster tumme som tillkommit av det rundade skårorna som är där för att tillföra ett bättre grepp. Dessutom märker jag att det ofta letar sig in luft mellan gummiknapparna och spakarna.

Själva greppet blir emellertid bättre, men ett stort problem är att knappen på den vänstra styrspaken har en tendens att åka av – främst i de mest hektiska sekvenserna. Det tillsammans med skavsår är inte en särskilt härlig kombination.

Det är emellertid positivt att få ett bättre grepp och vi slipper slita på de i många fall känsliga Dualshock 4-gummit och dessutom är de nästan helt gratis. Men de negativa konsekvenserna tar dock över de mer positiva gällande det rejäla budgetalternativet för ‘Thumb Sticks’.

Gummiknapparna fungerar – förutom till Playstation 4 – även till Playstation 3, Xbox One och Xbox 360.

Recension: The Crew

Publicerad den 2015-01-142017-08-22 av Tommy

Ubisoft levererar ett innehållsrikt och levande massivt racingspel – med en helt enorm karta – där allt som händer utspelar sig online. Vi får följa en actionladdad historia kring Alex Taylor som får se sin bror bli kallblodigt mördad, och här börjar äventyret som för oss uppåt genom hierarkin inom maffiaversamheten 5-10.

En korrupt polis ser till att Alex Taylor får fem år bakom lås och bom, men en dag får han ett erbjudande av FBI, där han ska infiltrera maffiaverksamheten 5-10, och förutom sin frihet så får vår huvudperson också chansen att ta upp jakten på sin brors mördare.

Handlingen ger oss inte bara en anledning till att köra sönder kriminellas bilar när de bland annat försöker smita undan lagen, utan den ger också en härlig atmosfär även under racen där vi får lära känna flera karaktärer lite bättre. Även om Troy Baker (bland annat känd för att ge sin röst till Joel i The Last of Us) gör ett hyfsat jobb med Taylors röst, är det dock många av röstskådespelarna som förstör sina karaktärer i sådan grad att många scener tenderar att bli rejält pinsamma.

Det är emellertid i racingdelen som The Crews stora behållning ligger, och tack och lov är det även det primära. Vi blir överösta med tävlingar som låter oss klättra upp inom hierarkin – som utgörs av de bästa racingförarna. I själva kampanjen handlar alla lopp mot andra racingförare om att komma på första plats, och beroende på hur mycket man förnedrar sina motståndare så får man olika medaljer – och för dessa får man sedan ny utrustning att implementera i sina bilar. Det är beroendeframkallande och väldigt underhållande att se hur sina bilar sakta men säkert förvandlas till rena monster för gatan. Och när man senare har fått ett kraftfullare garage kan det vara minst lika givande att återvända till klarade lopp för att ta de allra mest åtråvärda medaljerna – som ger bättra utrustning – och på så sätt göra sitt billager ännu starkare.

Kartan är enorm, och vi får en miniatyrversion av USA där det tar runt 45 minuter att ta sig från kust till kust beroende på vilket fordon som används – men oftast fastnar man på diverse sidouppdrag innan målet nås. Det kan handla om att hålla sig på vägen i så hög hastighet det bara går, att följa en utstakad linje utan att hamna utanför och att köra slalom på vägarna. Ett utmärkt sätt av Ubisoft att få oss att utforska deras smått gigantiska vägnät och naturområden.

Uppdragstyperna är varierade, och det krävs hela tiden olika bilar beroende på om det rör sig om streetrace, offroad eller att köra sönder någons fordon, och Ubisoft har doserat utmaningarna väl vilket gör att racingäventyret hela tiden känns intressant och engagerande. De visuella delarna är dock under all kritik, och ibland beter sig The Crew som ett väldigt tidigt Playstation 3-spel – grafiken är odetaljerad, bilduppdateringen går ned vid alla möjliga tillfällen och mängder av texturer poppar upp mitt framför ögonen på spelaren. Jag hade emellertid kunnat leva med detta om designen hade varit tilltalande, men det mesta ser otroligt alldagligt ut, och till skillnad mot exempelvis Grand Theft Auto V finns det få miljöer som intresserar.

Även körkänslan är av det sliriga och kantiga slaget. Ubisoft ligger långt efter kungarna inom genren, och spelserier som Gran Turismo och Forza Motorsport ligger betydligt längre fram. Utvecklarna har riktigt fantastiska idéer där vi kan spela de flesta kampanjuppdrag tillsammans med upp till fyra spelare, och vi kan även tillhöra olika online-falanger där den vinnande sidan får tillgång till nya uppdrag varje månad. Däremot saknas finess.

The Crew kunde ha varit så mycket bättre, men trots att det är en mindre katastrof rent tekniskt så är det otroligt beroendeframkallande. Även om sluttexterna har rullat så återvänder jag till Nordamerikas gator för att köra mot världens spelare, ta betydligt fler medaljer och utrusta bilarna till sin maxgräns. Idéerna är dock betydligt bättre än själva utförandet, och allt från körkänsla till de visuella delarna skulle ha behövt betydligt mer utvecklingstid. En eventuell uppföljare – med bristerna åtgärdade – skulle kunna bli en god kandidat till årets bästa racingspel. Till dess nöjer jag mig med The Crew, som trots sina tillkortakommanden är väldigt underhållande i både små och stora doser.

Far Cry 4

Publicerad den 2014-12-302015-09-11 av Tommy

Med Far Cry 4 vill Ubisoft leverera en levande värld, och en identifierbar huvudkaraktär som kan forma Kyrat – som är ett fiktivt land som inspirerats av Tibet och Himalaya-regionen – utefter ett antal viktiga val. Vi får ett actionspel fyllt av rollspelselement, levande djur och en karismatisk ‘bad guy’ vid namn Pagan Min som lyfter spelet med sin ‘charm.’

Ajay Ghale åker till ökända Kyrat – en laglös stat som styrs med hjälp av drogfält, vapen och en diktatorisk anda – för att uppfylla sin mors högsta önskan, att sprida hennes aska vid ett ställe som kallas för Lakshmana. Uppdraget blir dock abrupt avbrutet av den kungliga armén, och den självutnämnde kungen Pagan Min – som påstår sig ha ett romantiskt förflutet med Ajays mor – tar Gahle till fånga.

När vi sedan lyckas rymma från Mins klor möter spelaren upp med Den Gyllene Stigen – en grupp rebeller som Ajays far Mohan startade i svunna tider. Motståndsrörelsens framsteg stagnerade dock, fram till den dagen då Ajay Gahle förändrar alla förutsättningar.

Far Cry 4 handlar, precis som föregångarna, inte bara om att skjuta ondsinta fiender, utan om att överleva i en stor vildmark fylld av andra faror än bara arméer med tung arsenal. När man hör en snöleopard ryta i buskarna, utan att se den, rör Ubisoft en öm nerv som får adrenalinet att spruta lite extra. I synnerhet under spelets första timmar när varken vapenförråd eller annan utrustning är särskilt stark.

För att bland annat få en större plånbok, mer plats vapen och ammunition måste vi jaga mer eller mindre sällsynta djur. Vi kanske behöver fyra björnhudar för att vi ska få plats med en mer tung arsenal, eller döda ett gäng grisar för att göra utrymmet för all packning större. Samtidigt samlar vi på oss växter och örter som gör att vi kan producera injektionsvätskor som ger oss diverse fördelar – som att springa snabbare, slå hårdare eller att se vilka djur och fiender som är i närheten.

Huvudhandlingen är spännande, i synnerhet när man själv får vara med och påverka genom olika val som också avspeglar sig markant i hur storyn fortsätter. Vi hittar flera intressanta karaktärer, men Pagan Min är trots sin onda natur en charmig ‘bad guy’ som gör att man vill veta mer om vem han egentligen är, och vad för avsikter han har. Samtidigt som han dödar folk till höger och vänster, verkar det som om han har fattat ett visst tycke för Ajay – men vad är egentligen hans verkliga agenda? Samtidigt bjuder huvudspåret på flera intressanta inslag rent spelmässigt. Ubisoft lyckas till och med vrida och vända på både mitt och Gahles sinne under spelets gång, och när de sedan knyter ihop säcken är avslutningen värd varenda timme av de 28 som jag spenderade med actionäventyret innan trofén poppade upp som förkunnade att spelet var slut.

Det är emellertid lätt att fastna för sidoaktiviteter i Far Cry 4. Om det inte rör sig om att bestiga radiotorn för att förstöra propaganda (och sedan få se mer av kartan) eller att köra off-road med en fyrhjuling kan vi även ge oss på diverse utposter och vakttorn som Pagan Mins arméer har positionerade lite varstans på kartan. Vi kan försöka att inte bli upptäckta, och skjuta folk relativt ljudlöst med pilbåge, eller attackera med hela vår vapenarsenal samtidigt som fienden kallar på förstärkning. Saken blir inte heller sämre av att vi kan utföra uppdragen tillsammans med en vän via Playstation Network, men det är lite synd att det endast är en som kan tillgodoräkna sig de avklarade uppdragen, medan den andra får nöja sig med pengar, färdighetspoäng (som kan användas till allt från att få mer liv, till nya förmågor som att attackera från fordon, lönnmörda tungt bepansrade fiender och falla från högre höjd) och vapen.

Far Cry 4 är fantastiskt snyggt för att vara så pass öppet, och samtidigt som de snötäckta bergen i Kyrat inte står för den huvudsakliga omgivningen, så ger det ett extra djup för spelet. Jag hittade bara grafiska buggar vid ett fåtal tillfällen, men något som störde mig var att vissa pilar ibland fastnade i luften någon centimeter bredvid stenar och trälådor.

Jag fortsätter fortfarande att återvända till Far Cry 4 även fast den intressanta berättelsen om Ajay Ghale, Pagan Min och Den Gyllene Stigen tagit slut. Jag gör uppdrag som låter mig desarmera bomber, andra sidosysslor som ger mig lite mer handling och intar fästningar med mina vänner. Överallt finns det bybor som småpratar, fiender som lurar och djur som lever sitt egna liv. Detta är ett av de mest levande actionäventyren som jag någonsin spelat, och jag kommer att återvända till Kyrat många gånger innan jag känner mig helt färdig med Far Cry 4.

Child of Light

Publicerad den 2014-12-262015-09-11 av Tommy

Ubisoft levererar kärlekspoesi med rollspelet Child of Light. Äventyret är som en vacker novell som trollbinder från första sekund. Vi spelar den fysiska versionen till Playstation Vita.

Child of Light startar lika smakfullt som rollspelet sedan också fortsätter. Upplägget är dock smått sorgligt där prinsessan Aurora lämnat sitt verkliga liv, och en förkrossad fader, för att ställa allt tillrätta i världen Lemuria. Flickan behöver hitta den stulna månen och de försvunna stjärnorna, och än är inte hoppet ute för att hon ska kunna komma tillbaka till hennes egna verklighet.

Efter ett kort intro, fyllt av intryck med fantastisk musik och med en miljö som skulle förgylla vilken akvarellmålning som helst, får vår prinsessa vingar och möjlighet att ta sig till oanade höjder, vinklar, vrår och gömda grottor. Överallt finns det hemligheter som gör resan mer behaglig.

Child of Light är ett avskalat rollspel, om än ett otroligt känslofyllt och episkt sådant. Vi slippar alla högar av klichéer som plågat genren, och trots att det är en sparsmakad mängd dialog är den som finns otroligt passande och levande. Vi får en saga presenterad för oss som för tankarna till något som bara Disney klarar av i sina bästa stunder.

Under resans gång tillkommer ett helt gäng färgstarka karaktärer, och alla har de sin anledning för att slå följe med prinsessan. Precis som i de klassiska rollspelen baseras striderna på ett turordningsbaserat system, men vi har också medhjälparen Igniculus som vi kan använda för att fylla på vårt eget liv eller slöa ned våra fiender. Samtidigt har vi de klassiska elementen att rätta oss till, så som exempelvis eld, vatten och blixten, men också ljuset som är Auroras specialitet.

Karaktärsutvecklingen sträcker sig inte längre till förmågor och höfta parametrar som påverkar striderna. Förutom att Aurora får vingar påverkas inte äventyret utanför slagsmålen (förutom att vissa saker kan utplåna livmätaren) utav karaktärsutvecklingen. Vi har – som jag tidigare berört – mängder av gömda godsaker att hitta, och om spelet även förgyllts med ett Metroidvania-liknande koncept där fler områden skulle bli tillgängliga vartefter fler förmågor skulle uppenbara sig så hade vi kanske tittat på årets bästa spel.

Child of Light har emellertid det mesta ett fantastiskt spel ska ha. Ubisoft har gått sin egna väg och skapat något fantastiskt – kärlekspoesi i digital form.

Danganronpa 2: Goodbye Despair

Publicerad den 2014-12-202015-09-11 av Tommy

Danganronpa 2: Goodbye Despair är uppföljaren till ett av årets absolut bästa spel, Danganronpa: Trigger Happy Havoc. Den visuella novellen var otroligt imponerande med en skruvad och heltokig handlingen där elever som blivit antagna till ”hoppets akademi” tvingas lösa mordgåtor som rör de egna klasskamraterna.

Till Hope’s Peak Academy blir endast ultimata studenter inbjudna, och det handlar om allt från sportproffs som den mest lovande baseball-spelaren och den bästa gymnasten till den ultimata kocken. De elever som tar sig igenom skolans utbildning kan välja och vraka bland de mest fantastiska toppjobben. Alla som har spelat föregångaren vet att det inte blir den lyckliga skolvistelse som tonåringarna blir lovade.

I originalet ”svimmade” eleverna av innanför skoldörrarna och vaknade sedan upp i ett igenbommad Hope’s Peak Academy, och när eftertexterna började rulla blev vi lämnade med en rejäl cliffhanger – något som jag inte kommer att spoila här. I Danganronpa 2: Goodbye Despair är skådeplatsen istället en paradisö – som också blir som ett stort dödsbringande fängelse.

Till en början blir eleverna presenterade inför Usami – en rosa björn – som talar om vikten av vänskap och frid, men efter några dagar på den hemliga ön dyker Monokuma upp. Alla som har spelat originalet känner igen den sjuka björnen vars högsta önskan är att sprida förtvivlan. För att kunna ‘ta examen’ behöver en elev döda en annan elev, och sedan komma undan med det hela. Det innebär att han eller hon ska ta livet av någon, utan att de resterande eleverna löser fallet och kan peka ut den skyldige. Klarar sig mördaren blir han eller hon fri, medan de andra eleverna blir avrättade. Lyckas de övriga avslöja den skyldige blir det dock mördaren som blir avrättad medan de andra eleverna får leva vidare på ön.

Spelet är uppbyggt kring tre faser – fritid, utredning och rättegång. Och under fritiden har man tillfälle att umgås och bekanta sig mer med de resterande eleverna. Det är högst frivilligt, men det ger spelet mer djup, och bör inte förbises då spelets djup ligger i just handlingen och dialogerna. Utredningen startar å sin sida när eleverna har hittat en död kropp, och här får deltagarna i uppgift att hitta ledtrådar som sedan används för att fälla den skyldige.

Under rättegångarna får man använda sig av bevismaterialet – och diverse karaktärers uttalanden – för att bena ut vad som har hänt. Oftast inleds en hätsk diskussion, och då får man använda bevismaterialet för att sätta sig emot de andra elevernas antaganden. Rättegångarna bjuder även på en sorts interaktiv version av ‘hänga gubbe’ och en spelsekvens som kallas för ‘logic drive.’ Det sistnämnda innebär dock mest frustration då vi får ställa oss på någon sorts snowboard och åka genom en tråkig och ful bana fylld av hinder som poppar upp mitt framför ögonen.

Rättegångarna är underhållande, men de spelmässiga delarna tenderar att bli frustrerande när en hel del lösningar är väldigt långsökta och kräver trail-and-error – något som rent tekniskt inte betyder något för spelet – förutom ett lägre slutbetyg – i och med att man alltid kan välja ‘retry. Sett till historieberättandet är de emellertid riktigt spännande, och de tar ofta stora svängningar innan fallen blir lösta.

Mitt i all förtvivlan är Danganronpa – både föregångaren och uppföljaren – fylld av knasig humor,som blandas tillsammans med en stor dos spänning och intensitet. Det finns dock några stora skillnader mellan Trigger Happy Havoc och Goodbye Despair. Medan originalet bibehöll mitt intresse från start till mål så känns en del av uppföljaren som ren transportsträcka. Det blir något mord för mycket som måste lösas, och medan vi hela tiden fick veta lite mer kring den mystik som finner sig runt omkring Hope Peak’s Academy i föregångaren så handlar den största delen av storyn kring att Monokuma vill skapa mordmotiv. Det är först på slutet som handlingen hettar till ordentligt, och det var först då som spänningen – som jag upplevde genom hela originalet – kom fram ordentligt.

Danganronpa 2: Goodbye Despair är ett riktigt bra spel, men det blir något för långt för sitt eget bästa, och diverse sexistiska onödiga inslag svärtar ned helhetsintrycket kraftigt. Flera gånger blir det så pass osmakligt att jag bara känner för att stänga av.

Det är fortfarande i största hand själva storyn som står i fokus, och även om rättegångarna är underhållande blir de också frustrerande mellan varven. Karaktärerna och spelets handling når inte upp till originalet, men det är fortfarande en spännande resa som kommer att tilltala de flesta som uppskattade Trigger Happy Havoc.