recension – Sida 22 – X PLAY! ZINE

Recension: Transformers Devastation

Publicerad den 2015-10-262016-06-06 av Tommy

Bayonetta-utvecklarna Platinum Games fick chansen att ge sig på den känsliga och minerade Transformers-licensen. Varumärket är så överfyllt av potential, men samtidigt som nostalgiker längtat efter ett fantastiskt spel, har fått se taskiga och tafatta försök under flera år. Platinum Games tolkning är emellertid sprängfylld till bristningsgränsen, och det har aldrig varit så smidigt att handskas med de plåtbelamrade Autobotsen som nu.

Transformers: Devastation baseras på den tecknade tv-serien, och trots att jag inte har så många minnen från den som barn var leksaksuppsättningen något av det häftigaste i mitt pojkrum på slutet av 80- och i början av 90-talet. Robotar och bilar som kombinerade sig med varandra kan ju inte bli annat än en unges bästa dröm (förutom muterade ninjasköldpaddor förstås,) och när Platinum Games ger oss deras speltolkning är det just det vi får.

Studion har tagit 80-talets varumärke, mixat det med några av de bästa ingredienserna från arkadspelen från 90-talet och lagt till spelmekanik som doftar 2015. Explosioner fyller hela skärmen samtidigt som spelaren simmar i ett stim av fiender på skyskrapor, i luften och på marken. Actionfesten börjar som rena buttonmashing-kalaset, men efter att jag har testat mina vingar som Bumblebee och Sideswap fastnar jag för ”Transformers-stjärnan” Optimus Prime, och i samma veva upptäcker jag hur pass viktig tajmingen och tekniken faktiskt är. Samtidigt som spelaren fullkomligt pepprar kontrollen med snabba tryck för att sparka plåtburk gäller det att undvika fiendens attacker i rätt ögonblick, för att sedan få ett kort tillfälle där världen – förutom spelarens karaktär – går in i slowmotion.

Vi får också ett stridssystem som ger oss möjligheten att använda en mängd olika skjutvapen, och markstriderna blandar också in fordonen på ett intressant sätt. Med ett enkelt knapptryck kan vi växla till Autobotens fordonsform, och vi får ett väldigt snabbt och samtidigt smidigt sätt att ta oss framåt. Men förutom att det är ett snabbare sätt att färdas på ger det spelaren möjlighet att slå sig igenom sköldar och andra försvarsmekanismer om en attack tajmas vid rätt tillfälle. Vi får också en del uppdrag som inkluderar riktigt snabb racing, och här kan vi förstås plocka fram det vapen som passar bäst för situationen.

Miljöerna pendlar mellan allt ifrån otroligt vacker, tecknad cell-shading till en aningen kantig och detaljfattig tillvaro. Stora skyskrapor sträcker sig upp emot skyn, men det råder en stor brist på variation och de flesta byggnader ser ungefär likadana ut. Men, när solen sänker sig över staden och ett orangerött skimmer strålar över vattnet som slingrar sig kring fastlandet har jag svårt att komma på ett spel byggt kring samma tecknade 3D-teknik som når samma nivå. När vi kommer till inomhusmiljöerna byts dock den intressanta känslan ut till en bitter tristess, och dessa nivåer innehåller också en del plattformshoppande som blir bökigt eftersom att karaktären och kameran styrs med varsin styrspak, medan hoppen sker på en annan knapp. Då önskar jag att det skulle finnas en extra hand att tillgå, eller en enkel funktion som gör att kameran sitter som klistrad bakom den manövrerade Autoboten.

Transformers: Devastation innehåller flera beroendeframkallande rollspelselement där vi bland annat samlar på oss vapen i mängder, och dessa kan kombineras och förbättras utefter egen smak. Autobotsen går också upp i level, och vi kan göra olika tekniska uppdateringar som ger en mängd olika fördelar. Dessutom kan vi införskaffa nya rörelser och attacker som hjälper oss på stridsfältet. Kampanjen lever också i symbios med ett Challenge-läge där vi ställs inför mer eller mindre utmanande uppdrag som ger oss en hel drös med föremål, vapen och pengar som kan användas i de båda spellägena. Och det är svårt att lägga ifrån sig handkontrollen när det hela tiden finns aspekter som kan förbättras.

Transformers: Devastation är en väldigt underhållande upplevelse, men det goda är tyvärr väldigt kort. Kampanjen blev avklarad under sju timmar (på den normala svårighetsgraden,) och då tog jag ändå på mig mängder av sidouppdrag och letade efter gömda föremål och dylikt. Upplägget triggar emellertid för många spelomgångar, där vi har tuffare svårighetsgrader att ta oss ann, och ett betygssystem för de flesta strider som vi blir levererade.

Platinum Games levererar ett actionpackat rollspel med många beroendeframkallande rollspelselement och ett riktigt bra och smidigt stridssystem. Tyvärr är actionfesten lite väl kort, trots att upplägget lockar till omspel.

Recension: Wasteland 2: Director’s Cut (PS4)

Publicerad den 2015-10-192016-05-20 av Tommy

Wasteland 2 släpptes till PC i fjol, och förutom att den uppgraderade Director’s Cut-versionen blir gratis för alla som köpte originalet, har det postapokalyptiska strategirollspelet även lanserats till Playstation 4 och Xbox One. Det kommer visserligen väldigt många strategiska rollspel till konsol, inte minst nysläppta Disgaea 5: Alliance of Vengeance, men den västerländska tolkningen har lyst med sin frånvaro. Därför är undertecknad väldigt tacksam för att inXile och Deep Silver har tagit deras djupa och avancerade äventyr till Sonys och Microsofts senaste konsoler.

När Wasteland 2 dundrar igång presenteras en hel del olika aspekter för spelaren för bland annat den öppna världskartan – där vi behöver söka upp oaser för att fylla på vattenflaskor – och vi får även veta hur kamerakontrollen kan förändras medan vi får en kort förklaring kring att vi måste ringa högkvarteret när någon av karaktärerna stiger i level. Många av spelets aspekter beskrivs väl, men inledningen är trots detta ganska hård mot spelaren – speciellt för oss konsolspelare som inte har speciellt stor erfarenhet av genren.

Efter fem, sex timmar in i äventyret förstår jag att mina första stapplande steg i ödemarken inte ledde mig in på rätt spår. Istället för att söka mig mot huvuduppdraget går jag i vanlig ordning runt och undersöker världen och letar efter sidosysslor, och när ett par nödanrop skriks ut över radion ger jag mig istället på betydligt svårare uppgifter. När ammunitionen tar slut och förbandslådorna gapar tomma samtidigt som färdighetspoängen har lagts på fel saker, bestämmer jag mig istället för att börja om – och när jag är några erfarenheter rikare blir det istället bra mycket enklare att skapa sina karaktärer och bege sig ut på äventyret som heter Wasteland 2.

Innan Fallout-serien bytte mark i och med den tredje delen handlade det om strategiskt rollspelande. Originalet sågs som en spirituell uppföljare till Wasteland som släpptes under 1988, och därför skulle vi kunna tolka Wasteland 2 som en spirituell uppföljare till Fallout 2. Spelaren kan röra sig fritt i världen, desarmera fällor, plocka prylar från den smärre ödelagda världen där en katastrofs överlevare gör allt för att ta sig genom en ytterligare dag. När vi sedan stöter på monster och mänskliga fiender rullas ett rutnät ut där den öppna världen förvandlas till ett taktiskt schackbräde.

Utvecklarstudion inXile ger striderna extra krydda när de låter oss placera ut våra soldater en och en – så länge inte fienden upptäcker oss. En prickskytt placeras såklart med fördel längst bak samtidigt som en karaktär med närstridsvapen bör ta sig så nära monstren eller de mänskliga motståndarna som det bara är möjligt. Samtidigt finns det flera olika färdigheter som gör livet lättare på stridsfältet – så länge de används på rätt sätt. Exempelvis ger en karaktär med hög ledarskapsnivå alla spelarens soldater högre träffsäkerhet om de befinner sig i närheten, vilket gör att en ledare bör befinna sig på den plats där hen gör mest nytta.

Då och då stöter vi också på andra karaktärer som har en eller annan anledning att följa med en bit på resan. De erbjuder ofta en stor fördel i striderna, men spelaren kan inte förlita sig på dem helt och hållet. Ibland agerar de på eget bevåg, och de kan springa loss från ett skydd för att attackera i rent vredesmod. Därför bör de först och främst ses som en extra hjälpande hand, istället för att se de som övriga lagmedlemmar.

Wasteland 2 bjuder på ett djupt och utmanande äventyr där det gäller att komplettera sitt team genom att låta lagmedlemmarna specialisera sig på olika områden. Det är exempelvis onödigt att göra två karaktärer till bombexperter, så länge inte någon dör på vägen. Någon av soldaterna bör ”utbilda” sig till provisorisk kirurg, för om någon biter i gräset kan de försvinna permanent om de inte får rätt vård. Problemen uppstår dock om det just är sjukvårdaren som faller.

Samtidigt som huvudhandlingen bjuder på en engagerande upplevelse, är det själva äventyret och upptäcktsglädjen av allt runt omkring som ger den riktigt starka känslan som sitter kvar även efter att spelet tagit slut. Ibland tvingas vi ta svåra beslut där exempelvis civila dör för att vi tvingas spara på förbandslådorna – som finns i sparsamma mängder, liksom tillgången på ammunition – till lagmedlemmarna. Ibland blir det också omöjligt att slutföra ett sidouppdrag eftersom att det inte alltid är möjligt att återvända vid ett senare tillfälle, och det ger ett taktiskt djup. Det finns dock några solfläckar som svärtar ned upplevelsen, och trots att vi får ett alldeles fantastiskt äventyr är det inte en helt smärtfri konvertering.

De största problemen hittar vi hos användargränssnittet och kameran. Vi tvingas till att växla mellan olika kameralägen för att kunna få en godkänd överblick, och tyvärr infinner sig inte riktigt det flytet jag hade velat se. Dessutom är användargränssnittet inte speciellt bra anpassat för konsol, och det märks att Wasteland 2 är utvecklat med mus och tangentbord i åtanke. Enkla sysslor som att öppna dörrar kan bli omständliga då vi måste vänta på att rätt föremål markeras innan de går att interagera med, och när vi kommer till stridsfältet utförs inte händelserna helt smärtfritt. Då och då har jag dessutom råkat gå till fel plats på rutnätet, och det finns inte någon ångerknapp att tillgå, även om det känns som en ganska självklar ingrediens.

Trots skavankerna är Wasteland 2 ett avancerat, utmanande och underhållande äventyr som ger spelaren möjlighet att grotta ned sig ordentligt i karaktärernas förmågor både på stridsfältet och i den öppna världen som är väldigt spännande att utforska. Vi må tvingas leva med ett omständligt användargränssnitt, en kamera som lämnar lite att önska och en något för liten skärmtext (blir jobbigt för ögonen på min 46-tummare, medan min 55″ känns lagom) men vi får en riktigt trevlig upplevelse som är tämligen unik för oss konsolspelare.

Recension: NBA 2K16

Publicerad den 2015-10-092016-05-11 av Tommy

NBA 2K16 är det absolut närmaste vi kommer äkta basket i digital form. De grafiska bitarna glänser, och spelet på banan är otroligt engagerande. Samtidigt hittar vi ett karriärläge signerat Spike Lee, där vi får följa en talang på resan mot den absoluta toppen.

Mina basketkunskaper är dock inte de allra bästa, och det tar många matcher innan jag börjar lära mig spelet – vilken position jag ska ta, och när det är läge att dribbla, passa eller skjuta. Trots att jag är urusel från början blir det dock aldrig tråkigt, även om det svider när motståndarnas siffror tickar iväg medan mina egna rör sig långsamt som sirap. Tyvärr finns det inte några bra tutorials för att lära sig spelet, utan vi får helt enkelt grotta ned oss tillräckligt länge för att få grepp om basketens alla moment – som är betydligt fler än vad en lekman som undertecknad anar.

Jag började med att kasta mig på storyläget (eller MyCareer som det egentligen heter) och på förhand såg det väldigt lovande ut. Spike Lee (Do the Right Thing och He Got Game) har agerat regissör, och jag förväntade mig att hans första framträdande i spelvärlden skulle bli väldigt lyckad. Här får vi följa en basketspelares väg från high school, resan genom collage och hela vägen till den absoluta toppen i NBA. Tyvärr sviktar handlingen och karaktärerna – som mestadels är löjliga och överspelade. Dessutom känns det som om tiden tog slut för Lee när vi väl når NBA, och trots en del scener utanför basketplan känns det aldrig särskilt engagerande. När vi kommer till spelet på plan – den absolut viktigaste punkten – hittar vi emellertid en enormt finslipad pärla.

Visual Concepts har inte bara gjort NBA 2K16 till en enastående basketsimulator, där varenda ingrediens känns som taget direkt från verkligheten, utan de har gjort det underhållande och gett spelet ett dynamiskt flyt. AI-spelarna är smarta och det försvarande motståndarlaget anpassar sig efter mitt eget anfallsspel, och i början blev jag lite naiv och trodde att det gick att ta sig fram till korgen med dribblingar. Det är nästan omöjligt att komma igenom försvaret utan att luckra upp det med ett välplanerat passningsspel, och det finns dessutom flera olika sorters passningsalternativ – och en av nycklarna är att lära sig att använda dem i rätt läge. Tillägget av en ny studspass gör mycket mer än vad man tror vid en första anblick, och när allt flyter är det svårt att se vad som skulle kunna göras bättre till nästa års utgåva.

NBA 2k16 är otroligt snyggt, och den som har ett intresse för basket i allmänhet, och NBA i synnerhet, kommer att känna igen stjärnorna på plan. Spelarna ser inte bara ut som sina original – med tillhörande kroppsform, frisyr och skägg – utan även dess signaturmoves finns återgivna, och animationerna har ett otroligt flyt. Dessutom är gränssnittet användarvänligt, och menyerna ser riktigt läckra ut. Var man än vänder blicken ser det hela snyggt ut, oavsett om man lägger blicken på menyerna, plan eller på publiken.

Det finns inget annat basketspel som levererar samma verklighetstrogna och samtidigt underhållande upplevelse. Spelarnas tyngd visualiseras på ett fantastiskt vis, och spelet under korgen är extra imponerande. Inlärningskurvan må vara hög, men belöningen kommer ju mer tid som läggs på NBA 2K16, och förutom ett oengagerande karriärläge hittar vi en alldeles underbar basketupplevelse.

Den som bara är lite intresserad av basket borde vara väldigt intresserad av NBA 2K16.

Pro Evolution Soccer 2016

Publicerad den 2015-10-072015-10-09 av Tommy

Konami firar 20-årsjubileum för sin Pro Evolution Soccer-serie, och mycket har hänt under åren. Vi tar reda på om Pro Evolution Soccer 2016 är värt att firas.

Pro Evolution Soccer-serien har inte varit synonymt med några visuella mästerverk, men årets upplaga är betydligt snyggare än tidigare år. Spelarna liknar inte bara sina verkliga förlagor, utan även animationerna och de flesta rörelserna känns smidiga och verklighetstrogna. Dessutom sitter inte bollen som fastklistrad vid fötterna som vi blivit vana vid, utan den har sitt egna rörelsemönster, och det ger såklart inte bara ett naturligare utseende.

Det krävdes ett gäng matcher innan jag blev varm i kläderna, och efter att jag förlorat min första onlinematch med 6-9 tyckte jag att målvakterna inte hade gjort mycket rätt mellan stolparna. Efter några omgångar blir det emellertid klart att det var mitt och min motståndares försvarsspel som behövde en rejäl förbättring, samtidigt som spelets små finesser börjar göra sig synliga. I Fifa-serien är domarna exempelvis väldigt benägna att blåsa vid de flesta hårda närkamper (förutom när vi drar motståndarna i tröjan ett par gånger,) men här får vi ett betydligt mer fysiskt spel. Tankarna förs direkt till engelska Premier League där mer hårda tilltag tillåts, och det är inte alltid som ett snyggt spel avgör matcherna – det blir vad du gör det till.

En av de allra bästa aspekterna med Pro Evolution Soccer 2016 är att medspelarna, utan boll, tar rejäla löpningar. Det är något jag har efterfrågat väldigt länge, och det är konstigt att vi har fått vänta så pass länge på en sådan, egentligen enkel funktion. Förutom att de löpande spelarna drar med sig någon eller ett par motståndare är det alltid lika belönande att slå den perfekt tajmade passningen som leder till ett friläge, eller sätter ett ordentligt tryck på försvararna.

En härlig ingrediens är att vi kan förändra lagets formation utefter hur matchen ser ut – där vi exempelvis kan börja med 4-4-2 vid start, för att sedan gå över automatiskt till 3-4-3 när vi vinner boll, och sedan gå till 4-5-1 när det är dags att försvara. Menyerna är dock bökiga att bläddra igenom, och gränssnittet känns aldrig särskilt användarvänligt. Pro Evolution Soccer 2016 når inte alltid upp till nivå när det kommer till aspekterna som inte handlar om själva spelet på planen. Spelaruppställningarna är föråldrade, och i skrivande stund vaktar Petr Chech fortfarande målet för sin gamla klubb Chelsea medan Robin Van Persie spelar i Manchester United-tröjan. Dessutom är de tillgängliga lagen och spelarna betydligt färre än till konkurrenten Fifa 16.

I MyClub-läget (Konamis svar på FUT) är det alltid spännande att skicka ut en talangscout för att signa en ny spelare (som sker genom en typ av lottning) och jag har lagt många givande timmar på att forma ett fotbollslag med rätt kemi, för att få en bra kombination av spelare som antingen är snabba och tekniska, eller starka och säkra i sitt spel. Även om vi kan köpa ingame-valuta för riktiga pengar går det att tjäna tillräckligt med kosing i spelet för att kunna presentera ett konkurrenskraftigt lag, och jag får aldrig känslan av att känna mig påtvingad några extrautgifter. Istället har jag tjänar pengar utefter prestationerna på planen.

Vi får inte bara en fotbollssimulator med kompetenta fotbollsspelare som gör vad de ska även utan boll, för när Pro Evolution Soccer 2016 exploderar går det också fort. En match kan svänga både en, två och tre gånger där glädje och frustration flyger upp och ned beroende på slutresultatet. Pro Evolution Soccer 2016 andas ändå fotboll, även om spelarna får en injektion av extra adrenalin då och då. Samtidigt gör målvakterna oftast vad de ska på förstabollen, men en och annan riktigt enkel retur slinker in. Någon gång har målvakten dessutom sparkat in bollen i sitt egna mål, och en och annan konstighet har inträffat under de mängder av timmar som jag tillbringat med Konamis digitala fotboll.

Trots bristerna råder det inte någon tvekan om att Konami har tagit tillbaka kronan som kungen på fotbollsplanen. Det är snyggt, snabbt och matchen på planen blir precis vad du och dina motståndare gör det till.

Payday 2: Crimewave Edition

Publicerad den 2015-10-032015-10-07 av Tommy

Den svenska spelstudion Overkill Software låter oss leva livet som ökända rånare, och vi får klä oss i kostym och obehaglig clownmask. Kassaskåp har borrats, lås har dyrkats och en vapenarsenal har byggts upp för att kunna stå emot den enorma kraften hos en massiv polisstyrka som inte har några problem med att skicka horder av folk rakt in i skottelden.

Detta är mitt första möte med Payday-serien, och även om det är långt ifrån en avancerad tillställning går allt otroligt fort, och det krävs några dagar på jobbet för att känna sig bekväm i skorna. När en säkerhetsvakt upptäcker att ett gäng buffliga män smyger omkring nära bankens kassavalv bryter helvetet löst, och efter en kort stund är vi omringade av en polisstyrka som inte räds vår tunga vapenarsenal. Mina tankar förs till 2000-talets arkadspel, men med ett friare upplägg. Verkligheten får kliva åt sidan, och allt kretsar kring en actionladdad upplevelse med en ström av fiender som agerar helt vansinnigt. När jag väl får upp den automatiska borren, kastat ut en väska med ammunition och slutat att fundera på hur overkligt hela scenariot är, växer emellertid Payday 2: Crimewave Edition rejält.

I Payday 2: Crimewave Edition handlar det mesta om ett gott samarbete, och även om vi kan göra kupper tillsammans med AI-styrda ‘kamrater’ blir det snabbt klart att det är online som vi hittar den sanna upplevelsen. Det finns en liten ursäkt till alla bankrån, kupper vid juvelbutiker och serverstölder, men det är i de rena spelmomenten tillsammans med andra spelare som vi hittar alla godbitar. Detta leder förstås till att det går väldigt snabbt att dra igång en spelomgång utan kringgående lullull, och det allra bästa är om man hittar medspelare som kompletterar varandra väl. Förhoppningsvis kan någon förse sina lagmedlemmar med ammunition och en annan med förbandslådor, och när det är dags att ge sig på de svårare uppdragen blir det allt viktigare att teamet är tillräckligt sammansvetsat och består av karaktärer som kan erbjuda olika kunskaper.

Vi får ett stort kunskapsträd där vi låser upp mängder av nya möjligheter i takt med att spelarens nivå stiger. Lyckligtvis vi inte låsta till en enda inriktning, utan det går att välja och vraka bland alla möjliga förmågor för att forma en egen skräddarsydd uppsättning. Senare går det dessutom att låsa upp flera uppställningar, som gör att vi kan välja den spelartyp som passar bäst för det kommande rånet, eller är lämpligast för den nuvarande gruppen.

Payday 2: Crimewave Edition blir en väldigt beroendeframkallande tillställning, och det finns mängder av uppdrag av olika slag att sätta tänderna i. Karaktären blir hela tiden lite bättre, och bara en sådan sak som att det sen går att spränga upp dörrarna på en bepansrad värdetransport, istället för att använda den omständliga och tidskrävande borren, förändrar upplevelsen ganska rejält. Spelet belönar mig hela tiden med nya saker, men utförandet hade kunnat vara bättre.

Det är uppenbart att Payday 2 inte ens var särskilt vackert när det ursprungligen släpptes under 2013, och även om bilduppdateringen ofta flyter på och allt ser högupplöst ut, är detaljerna väldigt få, och designen är inte särskilt nervkittlande. Modellerna är kantiga och spelvärlden känns väldigt detaljfattig och rent av steril. Här och var livar någon färgklick upp tillvaron, men den platta välden blir aldrig intressant.

Dessutom är den artificiella intelligensen galet låg där poliser kan kuta förbi och titta bort mot något lika ointressant i horisonten. Andra gånger känns det som om övervakningskameror och väktare ibland ser igenom både väggar och tätvuxet buskage. Att lyckas med en kupp utan att trigga alarmet är alltid lika tillfredsställande, men när ett försök till att smyga sig förbi obemärkt förstörs av sådana brister känns det ibland onödigt att ens försöka.

Trots fadäserna har jag emellertid haft en väldigt underhållande tid med actionfesten, och varenda gång jag tagit på mig den skrämmande clownmasken har spelpassen blivit längre än jag först hade tänkt mig. Payday 2: Crimewave Edition är lika oslipat som det är underhållande och beroendeframkallande – ”Bara ett rån till, snälla?”

Flockers

Publicerad den 2015-10-012015-10-03 av Tommy

Vad blir resultatet om man blandar Worms och Lemmings? Flockers såklart. Fåren har fått nog av maskarnas barbariska metoder, och i det nya pusseläventyret från Team 17 får vi valla de fluffiga djuren genom en vapenfabrik – som förstås är fylld av hinder och faror.

Flockers är rått och blodigt, färgglatt och aningen humoristiskt i tonen – en smått galen blandning signerat Team 17. Samtidigt är det avskalat och starkt fokuserat på själva spelsekvenserna, medan ursäkten till att ta de hundratals fåren genom områden packade med sågklingor och spikmattor finns undangömt i utvecklarnas förhandssnack. Den fysiska versionen innehåller inte ens en manual som berättar om fårens flykt från maskarnas vapenfabrik. Hundra procent gameplay – precis som det ska vara när det kommer till beroendeframkallande klurigheter.

De första banorna introducerar spelaren för mekaniken, men svårighetsgraden stiger relativt snabbt, och utmaningarna kräver både list och snabba beslut av spelaren. Olika kommandon gör att fåren bland annat hoppar vid avsatser, springer längs väggar och bildar trappsteg och stoppklossar. En till synes enkel uppgift kan leda hela flocken ner i döden, och om man inte uppfattar misstagen i tid blir också konsekvenserna därefter.

Flockers levereras med över 60 olika banor, och personligen återvände jag nästan till varenda en flera gånger för att klättra på hiscore-listorna och plocka alla stjärnor (oftast tre per bana) som delas ut. Jag har svurit när fåren har ramlat ned för branta stup och krossats mot marken, och blivit irriterad när jag missat att sätta ut trappsteg och hindrat fårflocken från att kliva in i en blodig död. Den härliga ”aha-upplevelsen” slår emellertid allt när jag lyckas lösa ett problem, och för alla försvarslösa djur i säkerhet.

Flockers kommer inte att ta spelvärlden med samma storm som Team 17 gjorde med Worms, men vad gör det när vi får en modern Lemmings-tolkning – med de fluffiga fåren i huvudrollen från spelserien som förgylde mängder av timmar för oss under 90-talet?

Risen 3: Titan Lords – Enhanced Edition

Publicerad den 2015-09-282015-10-01 av Tommy

Risen 3: Titan Lords släpptes till Playstation 3, Xbox 360 och PC i fjol, och nu har vi fått en förfinad konsolversion till Playstation 4. Grafiken och speciellt bilduppdateringen har fått sig en renovering och vi har begett oss ut på äventyr packat med pirater, rom och blodtörstiga monster.

Resan startar med att vi får följa den döda piratkaptenen Steelbards son och dotter som beger sig till en ö för att hitta en beryktad skatt. Något går dock snett, och när den manliga protagonisten – som inte får något titulerat namn – dör begraver systern sin bror under ett stenrös på ön. En medicinman dyker plötsligt upp och återupplivar mannen som sedan får bege sig ut på jakt efter sin försvunna själ.

Introduktionen lämnar mig med en besk eftersmak, och när jag blir presenterad för världen i Risen 3 förs tankarna till de tidiga levnadsåren från den förra konsolgenerationen. Detaljerna är få medan protagonistens design är oerhört tråkig och oengagerande. Stridssystemet gör inte heller den första timmen särskilt intressant. Jag känner inte att det finns någon riktig möjlighet till tajming i de första sammandrabbningarna med spelets monster, och systemet tillåter mig att endast använda en snabbare, och en starkare attack. I det här skedet är magierna svåra att komma över och en våg av tristess och irritation är det enda som sköljer över mig.

När den strikta inledningen är avklarad öppnar sig emellertid en hel äventyrsvärld upp. Jag beger mig ut på djupt vatten och kliver i land på en till synes oskyldig liten ö. Den visar sig sedan vara styrd av en barbarisk ledare, och det är upp till spelaren om hen vill ställa sig på de svagas sida eller slå följe med den onde översittaren. Då och då får jag också ta konsekvenserna för mitt tidigare handlande, och ibland fantiserar jag om vad som skulle ha hänt om jag agerat annorlunda i en viss situation.

Spelaren stöter på mängder av personer som också kan lära spelarens karaktär ett och annat, och det handlar om allt från alkemi, till stridens ädla konst och ficktjuveri. Spelaren blir inte bara starkare av de erfarenhetspoäng som trillar in, utan lär sig nya saker utan något utstakat kunskapsträd, och innan något har hunnit bli tradigt och tjatigt får vi lära oss något nytt. När jag sedan går med i ett gille låser sig nya möjligheter upp, och det finns hela tiden saker att göra som håller mig ifrån den röda tråd som binder fast huvudhandlingen.

Risen 3: Titan Lords är betydligt svårare än det genomsnittliga actionrollspelet, och när en ny fiende dyker upp pushar adrenalinet lite extra, men tyvärr saknas den riktiga udden. Trots att striderna blir mer underhållande ju längre in i spelet jag kommer, är de rent tekniskt mediokra – precis som de övriga aspekterna med spelet. Det är svårt att få till den rätta tajmingen, även långt efter att introduktionen är förbi, och ibland är det irriterande att mötas av den förnedrande ”End-skylten” som förklarar spelarens död. Speciellt när det känns som om allt är spelets fel och inte mitt egna. Lyckligtvis kan vi spara närsomhelst, så länge karaktären inte befinner sig mitt i en strid, och dessutom är punkterna för en automatiserad sparning sällan långt borta.

Piranha Bytes har gjort ett väldigt hafsigt jobb med grunderna för Risen 3: Titan Lords, medan innehållet är rikt på spännande material. Vi kan fylla vårt skepp med samarbetspartners som gärna hänger med och slåss, helar och gör allt i sin makt för att hjälpa oss på resan, och den öppna övärlden känns trots allt levande och dynamisk. Samtidigt är grafiken och designen inte speciellt vacker, även om det finns platser som faktiskt är mysiga. Striderna känns stela, och det är svårt att få in tajmingen även om vi kan parera attacker och kasta oss från fiendens anfall. Men till slut anpassar jag min spelstil till den samarbetspartner som är med på mina upptåg, och även om det faktiskt blir underhållande att slåss känns det aningen konstlat och trubbigt.

Risen 3: Titan Lords är en oslipad diamant, med extremt hårda kanter.

Tearaway Unfolded

Publicerad den 2015-09-192015-09-24 av Tommy

Media Molecules härliga papperssaga Tearaway har tagit sig till Playstation 4 och fått undertiteln Unfolded. Skaparglädje blandas med ett charmigt skruvat äventyr som berör.

Tearaway bjöd på en kraftfull resa när det släpptes till Playstation Vita under 2013, och vi blev bjudna på en mysig och stämningsfull saga om den lilla budbäraren Iota där ett speciellt band med spelaren byggdes upp. Skamligt få har upplevt det härliga originalet, och nu har Little Big Planet-skaparna tagit sagan till Playstation 4 – en konsol med en betydligt större kundbas.

Tearaway var skräddarsytt för Playstation Vita, och Media Molecule har fått tänka om med Unfolded för att anpassa spelet till det nya formatet. Och precis som med originalet utnyttjas kontrollens alla tillgängliga finesser för att ge spelaren känslan av att inte bara se och styra, utan även känna på världen med fingrarna. Ljusskenet som kommer från Dualshock 4 används som ficklampa när vi behöver lysa upp vår omgivning, ge liv åt växter samt andra inventarier och med hjälp av den touch-känsliga plattan kan vi styra vinden och vika pappersflygplan som Iota kan använda för att flyga fram genom skyn.

Världen är byggd av papper, och Media Molecule har verkligen använt sig av fantasin när de skapat det lilla paradiset som invaderats av elaka lappisar. Äventyret är fyllt av speciella karaktärer, och många sekvenser lockar lika mycket till skratt som andra förgyller den speciella myskänslan som tar några extra kliv tack vare den härliga musiken. Det bästa är emellertid att vi själva får vara med och sätta färg på världen.

Vi kan ta kort med spelets ingame-kamera och sedan redigera bilderna.

Tearaway Unfolded innehåller mycket nytt material som gör sagan större, och vi får ett stort smörgåsbord att smaka av. Spelaren kan slänga in prylar och varelser rakt in i handkontrollen, och sedan kan vi kasta tillbaka dem in i den originella spelvärlden för att träffa fiender eller lösa pussel. Utmaningen blir aldrig påtaglig, men det är lätt att beundra den finurlighet som lagts på många av de uppgifter som vi ställs inför. Enkla små knep som ger riktigt trevliga upplevelser.

Den allra bästa ingrediensen i originalet var emellertid inte den speciella världen som målades upp, utan att vi fick vara med och påverka det mesta som visades på skärmen. Vi kan fortfarande klippa och klistra papperslappar som skärs med hjälp av touch-plattan, men den ger långt ifrån lika stor precision som PS Vita-skärmen. Detta blir klart redan i början när vi ska rita en krona till en ekorre som ska delta i en pjäs, och en liten sak som ovala objekt – så som ögon – blir väldigt svåra att få till. Något som var väldigt lätt och flöt på smärtfritt i originalet blir tidskrävande och detaljerna är smått omöjliga att få till.

Jag lyckades aldrig riktigt med ansiktet.

Det finns emellertid en app som kan laddas ned till Android- och iOS-format för att skapa pappersmagi, men även om Media Molecule har gjort vad de kan så blir det alltid bökigt när fler prylar krävs för att vi ska få den fulla upplevelsen. Detsamma gäller verkliga bilder och dylikt som kunde tas direkt med Playstation Vitan i originalet, och nu krävs det (såklart) den officiella kameran till Playstation 4 för att det ska bli möjligt i Unfolded.

Det var något speciellt med att ha hela Iotas lilla värld i sin hand – bokstavligt talat – till Playstation Vita. Även om spelet är oerhört snyggt till Sonys senaste konsol känns det inte riktigt som om äventyret går att överföra till ett av dagens stationära format utan negativa konsekvenser. Tearaway Unfolded är fortfarande ett spel som lyckas beröra, men det når aldrig originalets förträfflighet.

Recension: Until Dawn

Publicerad den 2015-09-112017-08-30 av Tommy

Tio ungdomar åker till en enslig stuga i bergen för att festa, men efter ett elakt busstreck går något extremt fel. Någon smyger omkring i den mörklagda skogen medan snön fullkomligt öser ned, och två tjejer försvinner i ovädret.

Until Dawn är ett skräckfyllt äventyr där spelaren får vara med och påverka dialogerna, handlingen och det mesta som händer. Ni är säkert bekant med uttrycket fjärilseffekten – där en liten gärning kan få stora konsekvenser – och den har en central roll i äventyret. Det handlar alltså inte bara om små skillnader som i Telltales The Walking Dead-serie, utan rejäla förändringar som påverkar utgången.

Flera av karaktärerna är stereotypiska för filmer med huvudkaraktärer i tonåren, med den typiska populära tjejen-och-killen-duon som mest är jobbig, men det betyder inte att de för den delen inte är intressanta. Dessutom gömmer sig några riktiga guldkorn bland ensemblen och skådespelarna har gjort ett fantastiskt jobba med att sätta liv i sina karaktärer. Vi hittar bland annat Samantha – som gestaltas av Hayden Panettiere – och Sveriges Peter Stormare gör ett fenomenalt jobb när han spelar en obehaglig psykolog som ställer mystiska frågor till spelaren.

De visuella bitarna är fenomenala, och det är svårt att hitta några spår från den Playstation 3-version som var under utveckling innan Until Dawn bytte format till Playstation 4 i fjol. De mörka, trånga och i många fall klaustrofobiska miljöerna bryts av med en ljussättning som jag inte har sett i ett spel tidigare. När vi letar oss fram i skogen eller en kall källare lyser ofta en ficklampa eller någon annan mindre ljuskälla upp en liten, liten bit av nattmörkret.

Atmosfären byggs inte bara upp av den välputsade grafiken, utan även musiken gör sitt till för att höja tempen. De audiovisuella bitarna höjer atmosfären tillsammans med den välskrivna skräckhistorien, och när spelet väl är igång är det svårt att lägga ifrån sig kontrollen. Min nyfikenhet vill hela tiden veta vad som kommer att hända härnäst, och även om den sista delen inte är lika bra som de första partierna, fann jag äventyret underhållande rakt igenom.

Jag blev dessvärre inte särskilt skrämd, trots att vi hittar både psykologisk skräck, och rena skrämselmoment. Det beror troligen på att jag är luttrad inom genren, men atmosfären är väldigt speciell och lockande. Istället dras jag till mystiken, karaktärernas relationer och även om de rena spelmomenten mestadels är begränsad till att förändra handlingen uppskattar jag upplägget.

Kameravinklarna är relativt låsta, och ibland kan det ge smärre kontrollproblem. I den här genren gör det mig emellertid inte särskilt mycket, och jag föredrar att kameran fokuserar på det som är viktigt för handlingen. Vid några få ska vi dock använda skjutvapen, och tyvärr finns det inte någon möjlighet att ändra Y-axeln till det omvända – det vill säga att kameran går uppåt när man trycker nedåt. Lyckligtvis är träffytan relativt stor, och vi får ganska lång tid på oss att sikta, men jag hade uppskattat möjligheten att använda mig av ett sådant sikte som passar mig.

Personligen föll jag pladask för Telltales spelifiering av The Walking Dead-serien, och Until Dawn tar konceptet steget längre. Här får vi chansen att påverka handlingen rejält samtidigt som jag nästan spricker av spänning för att ta reda på vad mina handlingar får för konsekvenser. Äventyret är runt nio, tio timmar långt, men jag måste spela om det för att ta reda på vad som händer om jag gör andra val.

Until Dawn är spänning och mystik – på riktigt.

Everybody’s gone to the Rapture

Publicerad den 2015-09-072015-09-12 av Tommy

Everybody’s Gone to the Rapture sätter spelaren i en lugn brittisk landsbygd fylld av en bitterljuv atmosfär. Vi blir presenterade inför den lantliga idyllen där en katastrof gömmer sig i ett levande ljus, och bit för bit uppdagas vad människorna har tvingats gå igenom.

När jag tar mina första klappande steg i Everybody’s Gone to the Rapture möts jag av en mystiskt tyst och lugn omgivning. När jag kliver in i den första byggnaden trycker jag igång en radioapparat som ger en vag bild av vad som hänt i det lilla samhället. Det råder inte någon tvekan om att det finns en anledning till den ödsliga stämningen, men samtidigt letar jag mig vidare efter fler ledtrådar.

En barncykel ligger övergiven på vägen, och husen gapar tomma precis som bilarna med sina öppna dörrar. Det är som om invånarna lämnat sina tillhörigheter rakt upp och ned, och det enda livstecknet är en brinnande cigarett som håller på att brinna ut i ett askfat. Jag tar några steg till – och ett svävande ljus visar upp ett minne av dialoger mellan några av byns färgstarka individer.

Stämningen är fridfull, men samtidigt ilar den tragedi som gömmer sig i varenda vrå när jag går runt i de inbjudande miljöerna som förgylls av vackra ängar, härliga små hus och den obligatoriska brittiska puben. Var jag än sätter min fot får jag se små återgivna samtal från de tidigare invånarna, och medan ett par tanter diskuterar sina släktingars kärleksaffärer försöker andra ta reda på vad som håller på att hända i det till synes lugna samhället.

Miljöerna lockar lika mycket till utforskning som de speciella berättelserna som uppenbarar sig genom telefoner, radioapparater och små återblickar av händelser som uppstått mellan olika karaktärer. Början blev dock extra seg på grund av att The Chinese Room glömt bort att presentera spelaren för fartökningsknappen (R2.) Farten ökas successivt efter några sekunder, och det tog sin tid att upptäcka funktionen eftersom att den inte är uppenbar vid den första anblicken.

Everybody’s Gone to the Rapture är en väldigt audiovisuell upplevelse där musiken framförs av en kör som ger en väldigt pampig och episk touch till den redan täta atmosfären. Spelaren har inte någon chans att påverka utgången, men det är vår nyfikenhet som avgör hur pass mycket av bybornas situation vi får ta del av. Rent tekniskt skulle vi kunna skynda oss (även om det går relativt långsamt även med R2 intryckt) igenom äventyret från början till slut, men i The Chinese Rooms äventyr är det verkligen resan som är målet. Dialogerna etsar sig fast även efter att äventyret är slut, och jag kommer garanterar att återvända för en ytterligare spelomgång. Inte idag, inte imorgon, men en dag i framtiden när jag vill tillbaka till den bitterljuva stämningen och återuppleva den fantastiska resa som jag nyss avslutat.