recension – Sida 22 – X PLAY! ZINE

Recension: Deadpool (PS4)

Publicerad den 2015-12-082016-05-21 av Tommy

Marvels allra sjukaste superhjälte Deadpool fick sitt egna tvspel redan under den förra generationen, och när den remastrade varianten nu har landat till Playstation 4 och Xbox One är de snuskiga skämten intakta.

Deadpool lever i en sunkig lägenhet med sin hund, och när äventyret tar sin början sätter High Moon Studios ribban för hela resan. Vi får vandra omkring i ‘superhjältens’ hem där vi får pumpa upp en Barbara, spela luftgitarr och lyssna till Deadpools sexdrypande skämt. De actionbetonade striderna får en andrahandsroll när Deadpool trycker upp skrevet i sin ärkefiendes ansikte, och den som lämnat den pubertala humorn kvar någonstans i lämplig ålder gör sig icke besvär.

Ändå skrattar jag, ibland högljutt, åt Deadpools galna utspel, och det han får mig stundtals att glömma bort den mediokra spelmekaniken som gömmer sig under den föråldrade grafiken. Utvecklarna skämtar om genren på samma sätt som The Simpsons Game gjorde 2007, men det är ändå den sexfixerade humorn som får den centrala rollen.

Alla signaler skriker åt mig att jag borde avsky detta, men i praktiken är det just Deadpools upptåg som får mig att fortsätta fördjupa mig i det ganska korta äventyret. Spelmekaniken ger mig ett evigt knapphamrande, och någon form av tajmingbaserade inslag, men när de flesta vapen och förmågor är upplåsta känns striderna fortfarande aldrig särskilt imponerande trots att jag kan använda mig av både eldvapen och ett par stora hammare att dunka sönder fienderna med.

Deadpool är också odödlig, och detta leder även till ett par groteska scener där ‘hjälten’ bland annat klättrar i sina egna tarmar. Detta gör emellertid inte resan till en enkel uppgift i sig, utan vi får helt enkelt spela om de sekvenser som vi inte lyckas med vid ett första försök. Bosstriderna är dock de enda tillfällen då jag stöter på någon form av utmaning på den normala nivån, men de står också för den spelmässigt största behållningen. Sorgligt nog är de lite väl få för att sätta någon ordentlig prägel – förutom den ordentliga avslutningen.

Trots att Deadpool har många brister, inte minst en mängd osynliga väggar som ibland inte låter mig skjuta fiender som står bakom ett skydd, så fastnar jag för äventyret. Humorn är rakt under bältet, och jag skäms stundtals för att jag brister ut i skratt på fler ställen än jag faktiskt borde.

Deadpool passar inte alla, och den sexdrypande humorn kräver både skämselkudde och ett rejält överseende med den mediokra spelmekaniken. Jag skrattar emellertid betydligt mer än jag borde…

Recension: Life is Strange (PS4)

Publicerad den 2015-11-262016-05-21 av Tommy

I Life is Strange får vi följa tonårstjejen Maxine Caulfield, och hänga med på en resa i både tid och rum. Dagliga ämnen som tonårsbekymmer, mobbing och andra incidenter blandas med något betydligt större än så.

Life is Strange börjar med att Maxine, eller Max som hon kallas, drömmer om en tornado som sväljer en fyr. När hon vaknar upp befinner hon sig i ett klassrum på Blackwell Academy där hon upptäcker att hon kan spola tillbaka en liten bit av tiden. Max känner sig förvirrad över sin nya förmåga och beger sig till toaletten för att få reda på sina tankar, och plötsligt stormar två personer in och börjar bråka. Medan Max gömmer sig hör hon hur ett skott avlossas, och sedan upptäcker hon att hennes barndomsvän Chloe är skjuten till döds. Självklart drar hon nytta av sin nya, mystiska förmåga.

Max går en fotoinriktad linje där hennes analoga kamera får en stor roll, och varje avsnitt av det episodbaserade äventyret inkluderar flera olika möjligheter att ta kort. Vi får en liten hint om vad som kan fotas i ett anteckningsblock, och redan här ligger Dontnod lite före alla utvecklare som lägger in olika prylar som ska hittas och samlas in i deras spel.

Den senaste tiden har vi sett många äventyrsspel som kretsar kring handlingen. Telltale Games levererar serier som The Walking Dead och Game of Thrones, och tidigare i år fick vi se det mycket intressanta Until Dawn (läs gärna recensionen.) Ändå känns Life is Strange som en väldigt fräsch och egen upplevelse. Musiken och designen skapar en egen typ av magi, och vardagsproblemen växlar med något betydligt större. Det intressanta är att karaktärerna får en väldigt stor plats, och Dontnod har lyckats skapa en hel hög av spännande individer som alla känns levande. Allt från mobbare, lärare och väktare har väldigt speciella personligheter, och inga irriterande stereotyper har letat sig in någonstans. Samtidigt får vi vara med och påverka allt som händer, och precis som med Until Dawn handlar det om fjärilseffekten – små förändringar kan få stor betydelse i ett senare skede.

Dontnod har gjort ett mästerligt arbete med alla detaljer, och allt från små notiser som ligger utspridda lite varstans till rena dialoger med birollsinnehavare har alltid en relevant plats för spelaren. Varje gång jag hittar en bänk, eller träd slår jag mig ned och Max berättar om ett härligt minne, eller reflekterar över situationen. Många spel fylls med påtvingad information, men i Life is Strange finns det liv i allt, och ibland blir jag riktigt förbannad, och då njuter jag av att få ge igen. Maxine har också en dagbok där hon berättar om saker som händer, och även om jag hela tiden hänger med i handlingen är det riktigt mysigt att läsa om hennes tankar kring alla möjliga situationer.

Life is Strange är årets största överraskning, och varje avsnitt av de fem episoderna avslutas med en riktigt fantastisk sekvens som får mig att längta efter mer. Spelaren ställs sällan inför enkla beslut som läggs fram med svart på vitt, och Dontnod levererar en av de mest medryckande handlingsbaserade äventyren någonsin.

Life is Strange är ett underbart äventyr som låter oss leka med tid och rum, träffa en massa spännande karaktärer och det levereras med helt fantastiska dialoger. Dessutom är det förpackat i en audiovisuell upplevelse som inte växer på träd.

Recension: Divinity: Original Sin Enhanced Edition (PS4)

Publicerad den 2015-11-232016-05-21 av Tommy

Divinity: Original Sin Enchanced Edition är byggt kring ett koncept som skriker klassiskt PC-rollspel, och nu har Larian Studios äventyr tagit sig till konsol. På förhand har det sett otroligt lockande ut, men hur ser det egentligen ut när vi har facit i vår hand?

Rollspel som Divinity: Original Sin Enhanced Edition må vara klassiska för PC-spelare, men för oss som håller sig till konsol är det en tämligen ny upplevelse. Tidigare i år fick vi se Wasteland 2: Director’s Cut (läs gärna recensionen) till Playstation 4 och Xbox One (samtidigt som PC-spelarna fick uppgraderingen gratis) men med ett omständligt gränssnitt passade det aldrig riktigt konsolernas kontrollschema.

Jag ska ärligt säga att jag aldrig spelat rollspelsserier som Baldurs Gate, eller ens rört Dungeon & Dragons som spelas med tärning, papper och penna. Ändå känner jag mig snabbt hemma i Divinity: Original Sin Enhanced Edition, och när liv och död avgörs med ett ”tärningskast” är det svårt att inte hålla andan.

Divinity: Original Sin Enhanced Edition startar kring hamnstaden Cyseal, och vad som börjar som en mordutredning slutar i ett äventyr som inbegriper att rädda världen – föga nytänk, men också väldigt klassiskt. Var jag än vrider och vänder mig finns det invånare som vill ha min hjälp med diverse sysslor, och ibland ställs vi inför mer eller mindre svåra val. När vi skapar huvudkaraktärerna – en kvinnlig och en manlig – kan vi också välja att ge dem en viss ”personlighet” där de reagerar på olika sätt under vissa händelser, och det kan ge en hel del oväntade konsekvenser. Dialogerna är ofta väldigt intressanta – även när det rör sig om sidosysslor – och de levereras med en fantastisk inlevelse av de riktigt begåvade röstskådespelarna.

Till en början kan mängden sidouppdrag kännas överväldigande, men Larian Studios har gjort ett fantastiskt jobb med att fylla uppdragsloggen med tillräckligt ledande information, utan att det känns som om de håller mig som spelare i handen under hela äventyret. Jag känner mig aldrig vilsen, även om vissa uppdrag kräver en viss eftertanke.

Det är väldigt rogivande att vandra omkring i städer som Cyseal (så länge man inte snor en fisk, eller annat trivialt när någon ser på) och musiken samt designen sätter en smått magisk stämpel på atmosfären. Idag är det få spel som får mig att njuta av att bara vandra omkring och småprata med folk, och här har utvecklarna gjort ett fantastiskt jobb – i synnerhet när de allt som oftast spetsar till det med ett nytt uppdrag här och var. Utanför stadens murar hittar vi emellertid klassiska monster som skelett, orcher och andra fiender som vill ta spelarens liv, och när det är dags för strid förväxlas realtidsupplägget till en turbaserad fight. Förutom vanliga attacker har varje karaktär sina egna specialförmågor, och varje manöver kostar ett antal olika actionpoäng.

Pricken över i:t levereras också med äventyrets coop-funktion, där vi kan spela tillsammans med vänner över hela världen, eller tillsammans i soffan. Online-delen fungerar med sömlös integration, och om de olika spelarna vill springa åt varsitt håll går det alldeles utmärkt (även om det såklart inte är att rekommendera) utan jobbiga laddningsscener eller osynliga väggar.

Innan man vet ordet av har man svepts in i en magisk fantasyberättelse, och när mängder av speltimmar har rullat förbi känner jag mig fortfarande engagerad. Divinity: Originl Sin Enhanced Edition fungerar förvånansvärt bra på konsol, och även om menyerna kan kännas omständliga vissa gånger är det inte något som förstör min upplevelse nämnvärt. Samtidigt som karaktärerna blir starkare, och kan ikläda sig ny utrustning beger jag mig ut på äventyr – där den största bristen är att oförväntade konsekvenser tar kål på min ensemble krigare som växer sig större under spelets gång. Det gäller att spara ofta, och gör man det kan nästan Divinity: Originl Sin Enhanced Editions största minustecken bli ett plus – man vet aldrig vad som ska hända härnäst.

Divinity: Original Sin Enhanced Edition kommer med en massiv arsenal av högklassigt material – mängder av uppdrag, en engagerande berättelse och ett gränssnitt som även levererar till konsol. Det må vara klassiskt för PC-spelare, men för mig som gammal konsolräv är det både ett nytt och nostalgiskt äventyr på samma gång.

Recension: Skylanders: SuperChargers

Publicerad den 2015-11-032016-05-06 av Tommy

Skylanders: SuperChargers tar det actionpackade plattformsspelet och blandar in Mario Kart-doftande inslag som ger ett helt annat sorts spel. Undertecknad har lekt med plastfigurer igen och tagit reda på om Activisions racingplattformare håller måttet.

Ondingarnas onding Kaos har dragit igång nya planer för att ta kontrollen över Skylands, och utvecklarstudion Vicarious Visions har gjort ett fantastiskt jobb med att fusionera spelvärlden med tecknad film. Antagonisten har byggt en maskin som han kallar för The Sky Eater – vilken tuggar i sig delar av himlen, och för varje tugga så växer sig The Darkness – källan till allt ont – starkare.

Vicarious Visions håller den skämtsamma tonen intakt, och när den röda tråden börjar tänjas åt det seriösare hållet livar humorn upp – något som fungerar både för barn och vuxna. De svenska röstskådespelarna gör ett bra jobb, men jag tycker att det ändå är synd att vi inte får någon möjlighet att byta till den engelska versionen. Det känns som om några av uttrycken går förlorade, och jag regerade över att många av skämten skulle ha lockat fram ett rejält skratt om det levererats på ett annat sätt.

Spelaren beger sig emellertid ut för att rädda världen än en gång med sina Skylanders, och den här gången får vi ta hjälp av ett antal fordon. Grundpaketet ger oss tillgång till en rejäl bil – som är redo för action – men den som är intresserad kan också köpa till flygfarkoster och vattenfordon som ger spelaren tillgång till fler sidouppdrag. Kontrollen flörtar stundtals ordentligt med Mario Kart, och racingaspekten blir snabbt en naturlig del av hela äventyret där vi får köra både race och slåss mot ondingar. Bilen kan, precis som de levande plastfigurerna, bli starkare, och vi kan förse fordonen med nya prylar som vi hittar längs äventyret.

Förutom racingen får vi också ta del av en mer plattformsinriktad actiondel, vilket alla som spelat något av de tidigare spelen kommer att känna igen väl. Vi kan använda alla våra Skylanders förmågor – som Spitfires eldtromb – när vi slåss mot fiender och det är ett riktigt finurligt äventyr med mängder av små inslag. Exempelvis kan vi släpa runt på bomber, vars krut tar slut om vi inte är snabba nog, för att spränga upp nya hemliga vägar, och SuperChargers leker också med gravitationen. Det är fyllt av härliga små aspekter som gör att äventyret aldrig blir långtråkigt, men ibland känns det dock som om Vicarious Visions har velat lägga in lite för mycket för spelets eget bästa. När vi plötsligt hittat en intressant ingrediens bryts plötsligt äventyret upp, och vissa inslag får inte riktigt den plats som de förtjänar.

Skylanders: SuperChargers innehåller en hel del olika svårighetsgrader, vilket gör att vi kan få en god utmaning om vi spelar själva, samtidigt som vi kan dra ned på motståndet när vi spelar tillsammans med barnen (eller är det tvärt om?) i coop-läget. Det gör att äventyret passar alla olika åldrar, och det är få spel som är så passande för en hel familj som detta. Mellan uppdragen kan vi också springa runt i en tokmysig hubbvärld där vi kan göra alla möjliga saker, som att uppgradera karaktärerna och fordonen, ta oss an mindre uppdrag och helt enkelt bara leka loss utan att behöva bry oss om någon livmätare. Vi blir bjudna på ett smörgåsbord av aktiviteter, och vi kan kasta oss in i Mario Kart-liknande race där Vicarious Visions inte har tummat på kvalitén vad gäller spelbarheten – men jag hade velat se fler race som inkluderar standardbilden som följer med grundpaketet.

Vill man få hela Skylanders: SuperCharged-upplevelsen måste man köpa till en massa plastfigurer, och det blir inte en billig historia för den som vill låsa upp allt. Var vi än vrider och vänder oss försöker spelet få oss att köpa nya fordon för att kunna utföra uppdrag till sjöss samt i luften, och vi blir hela tiden påminda om att en viss typ av Skylander passar bättre än andra i det område vi befinner oss. Det förtär lite av intresset av att försöka hitta allt som går, när det ändå är så mycket jag missar då jag bara sitter med grundpaketet. De fartfyllda och actionpackade racinguppdragen står dessutom för några av de allra mest underhållande sekvenserna i Skylanders: SuperChargers, och de ger oss också några av spelets allra mest triggande bossfighter. Därför är det lite ledsamt att behöva köpa en massa extra prylar för att kunna ta sig ann några av de antagligen mest underhållande bitarna i spelet.

Samarbetsläget är fortfarande inte särskilt genomtänkt, och när två spelare tar sig ann Kaos och hans armé av fiender blir det ofta problem. Så fort någon närmar sig kanten av skärmen börjar en evig dragkamp om kamerans uppmärksamhet. Det orsakar många onödiga ”dödsfall” och när någon Skylander dör gäller det att ha någon ny i beredskap för att äventyret ska kunna fortsätta. Sitter man bara med grundpaketet får den andra spelaren helt enkelt vänta till nästa checkpoint, om man inte väljer att starta om uppdraget helt. Coop-spelandet fungerar emellertid betydligt bättre när det kommer till bilåkningen. Om det inte handlar om rena race – där skärmen delar på sig – så får den ena spelaren ansvaret över ratten, medan den andra får uppgiften att skjuta på allt som rör sig.

De visuella bitarna imponerar, och den tecknade stilen gör sig ändå otroligt bra i 3D. När jag kliver in i en bana som är fylld av dimma och moln förstår jag verkligen att utvecklarna har lagt ned väldigt mycket arbete på grafiken, och vi får både en design- och teknikmässigt snygg upplevelse. När jag testar att spela äventyret på Playstation Vita – med Remote Play – gör sig karaktärerna och omgivningarna dessutom väldigt bra även på en liten skärm. När det kommer till de rena plattformsbitarna flyter allt på som rinnande vatten till den bärbara konsolen, men det uppstår ordentliga problem när det blir dags att gasa på den bakre touchplattan. Kontrollen reagerar inte alltid som den bör, och att bli stillastående mitt under en actionpackad bosstrid är inte direkt den största intressetriggaren.

Skylanders: SuperChargers ger spelserien nytt liv, och det är också en riktig pärla för hela familjen. Den som bara sitter med grundpaketet får dock en avklippt upplevelse, men när det just är barn som är den stora målgruppen förstår jag verkligen poängen med att samla plastfigurer. De är dessutom mer leksaker än tidigare, där bilarna bland annat har fullt rörbara hjul, och helhetsintrycket känns väldigt rejält och väldesignat. Vi hittar emellertid en rejäl dos underhållning, och vi får väldigt mycket ren spelglädje även om vi nöjer oss med de medföljande figurerna – frågan är bara om ‘dina’ barn kommer att göra det.

Skylanders: SuperChargers är ett lekfullt spel som levererar rejäl plattformsaction och racing som doftar Mario Kart. I coop-läget bråkar dock kameran, och den som vill ta del av hela äventyret måste köpa en hel drös av spelets plastfigurer – som emellertid inte alla lär se som någon minusaspekt.

Farming Simulator 16

Publicerad den 2015-10-282015-11-02 av Tommy

Jag lever långt ifrån bondelivet, och omges av en stad där betongen är betydligt mer framtonad än de grönområden som är fyllda av gräs och i bästa fall något träd eller två. Därför är Farming Simulator 16 en ganska exotisk upplevelse för mig, även om jag bodde på landet som barn.

Resan som leder mig till att jag tar kontrollen över en gård är emellertid intressant, och när bondesimulatorn tickar igång får jag hela tiden små tips på vad jag bör göra härnäst. Jag börjar med att skörda en åker, samtidigt som country-musik atmosfäriskt skrålar i mina hörlurar, och tillvaron är lugn och trivsam även om den blockiga och detaljfattiga grafiken inte riktigt bjuder upp till dans.

Efter att jag slitit med mitt jordbruk en bra bit in på natten, så slutar dock instruktionerna att ploppa upp på skärmen, och jag blir lämnad att sköta gården på egen hand. Jag börjar med att försöka så mina skövlade marker med ny säd, men något har gått snett på vägen. Istället börjar jag att testa mig fram med de olika redskapen – som jag inte har en aning om vad de faktiskt gör – och upptäcker snart att det går betydligt bättre om jag kultiverar jorden innan jag lägger ner nya frön.

Farming Simulator 16 ger mig chansen att förstå livet som bonde betydligt bättre än jag gjort tidigare, och jag lär mig hela tiden nya saker som för mig framåt mot en mer lyckad företagare. När pengarna börjar rulla in efter mitt hårda slit kan jag låsa upp mer mark, och nya redskap att använda mig av, och det lilla bondesamhället växer så sakteliga fram. Simulatorn blir djupare och djupare ju längre in vi kommer, och när jag fraktar min havre till tågstationen och sköter allt från små till stora sysslor växer också mitt intresse.

Jag fortsätter med att dra igång en karriär inom skogsbruk, och även här lyckas jag inte riktigt få grepp om tillvägagångssättet till en början. Jag fäster min snygga, nyinköpta sågklinga på en stark traktor och åker iväg för att fälla några träd, men efter att ha vänt ut och in på kontrollen står jag där igen och undrar varför inget händer. Trots att jag inte riktigt finner intresset fortsätter jag att testa mig fram, men när timmarna rinner iväg förstår jag att Farming Simulator 16 är en väldigt nischad produkt som inte hör hemma i varje spelsamling.

Livet som bonde i Farming Simulator 16 är säkert fantastiskt för den som vill testa på att arbeta som lantbrukare, men för oss andra lyckas inte riktigt intresset att lockas fram. Precis som titeln avslöjar är det en simulator, och långt ifrån den lättsinniga tillvaron som vi hittar hos bönderna i Harvest Moon.

Farming Simulator 16 är en väldigt nischad produkt. Spelet kommer att ge väldigt mycket glädje åt dem som är väldigt intresserade av livet som bonde, medan andra kommer att ha svårt att ta till sig det simulatorinriktade upplägget.

Recension: Transformers Devastation

Publicerad den 2015-10-262016-06-06 av Tommy

Bayonetta-utvecklarna Platinum Games fick chansen att ge sig på den känsliga och minerade Transformers-licensen. Varumärket är så överfyllt av potential, men samtidigt som nostalgiker längtat efter ett fantastiskt spel, har fått se taskiga och tafatta försök under flera år. Platinum Games tolkning är emellertid sprängfylld till bristningsgränsen, och det har aldrig varit så smidigt att handskas med de plåtbelamrade Autobotsen som nu.

Transformers: Devastation baseras på den tecknade tv-serien, och trots att jag inte har så många minnen från den som barn var leksaksuppsättningen något av det häftigaste i mitt pojkrum på slutet av 80- och i början av 90-talet. Robotar och bilar som kombinerade sig med varandra kan ju inte bli annat än en unges bästa dröm (förutom muterade ninjasköldpaddor förstås,) och när Platinum Games ger oss deras speltolkning är det just det vi får.

Studion har tagit 80-talets varumärke, mixat det med några av de bästa ingredienserna från arkadspelen från 90-talet och lagt till spelmekanik som doftar 2015. Explosioner fyller hela skärmen samtidigt som spelaren simmar i ett stim av fiender på skyskrapor, i luften och på marken. Actionfesten börjar som rena buttonmashing-kalaset, men efter att jag har testat mina vingar som Bumblebee och Sideswap fastnar jag för ”Transformers-stjärnan” Optimus Prime, och i samma veva upptäcker jag hur pass viktig tajmingen och tekniken faktiskt är. Samtidigt som spelaren fullkomligt pepprar kontrollen med snabba tryck för att sparka plåtburk gäller det att undvika fiendens attacker i rätt ögonblick, för att sedan få ett kort tillfälle där världen – förutom spelarens karaktär – går in i slowmotion.

Vi får också ett stridssystem som ger oss möjligheten att använda en mängd olika skjutvapen, och markstriderna blandar också in fordonen på ett intressant sätt. Med ett enkelt knapptryck kan vi växla till Autobotens fordonsform, och vi får ett väldigt snabbt och samtidigt smidigt sätt att ta oss framåt. Men förutom att det är ett snabbare sätt att färdas på ger det spelaren möjlighet att slå sig igenom sköldar och andra försvarsmekanismer om en attack tajmas vid rätt tillfälle. Vi får också en del uppdrag som inkluderar riktigt snabb racing, och här kan vi förstås plocka fram det vapen som passar bäst för situationen.

Miljöerna pendlar mellan allt ifrån otroligt vacker, tecknad cell-shading till en aningen kantig och detaljfattig tillvaro. Stora skyskrapor sträcker sig upp emot skyn, men det råder en stor brist på variation och de flesta byggnader ser ungefär likadana ut. Men, när solen sänker sig över staden och ett orangerött skimmer strålar över vattnet som slingrar sig kring fastlandet har jag svårt att komma på ett spel byggt kring samma tecknade 3D-teknik som når samma nivå. När vi kommer till inomhusmiljöerna byts dock den intressanta känslan ut till en bitter tristess, och dessa nivåer innehåller också en del plattformshoppande som blir bökigt eftersom att karaktären och kameran styrs med varsin styrspak, medan hoppen sker på en annan knapp. Då önskar jag att det skulle finnas en extra hand att tillgå, eller en enkel funktion som gör att kameran sitter som klistrad bakom den manövrerade Autoboten.

Transformers: Devastation innehåller flera beroendeframkallande rollspelselement där vi bland annat samlar på oss vapen i mängder, och dessa kan kombineras och förbättras utefter egen smak. Autobotsen går också upp i level, och vi kan göra olika tekniska uppdateringar som ger en mängd olika fördelar. Dessutom kan vi införskaffa nya rörelser och attacker som hjälper oss på stridsfältet. Kampanjen lever också i symbios med ett Challenge-läge där vi ställs inför mer eller mindre utmanande uppdrag som ger oss en hel drös med föremål, vapen och pengar som kan användas i de båda spellägena. Och det är svårt att lägga ifrån sig handkontrollen när det hela tiden finns aspekter som kan förbättras.

Transformers: Devastation är en väldigt underhållande upplevelse, men det goda är tyvärr väldigt kort. Kampanjen blev avklarad under sju timmar (på den normala svårighetsgraden,) och då tog jag ändå på mig mängder av sidouppdrag och letade efter gömda föremål och dylikt. Upplägget triggar emellertid för många spelomgångar, där vi har tuffare svårighetsgrader att ta oss ann, och ett betygssystem för de flesta strider som vi blir levererade.

Platinum Games levererar ett actionpackat rollspel med många beroendeframkallande rollspelselement och ett riktigt bra och smidigt stridssystem. Tyvärr är actionfesten lite väl kort, trots att upplägget lockar till omspel.

Recension: Wasteland 2: Director’s Cut (PS4)

Publicerad den 2015-10-192016-05-20 av Tommy

Wasteland 2 släpptes till PC i fjol, och förutom att den uppgraderade Director’s Cut-versionen blir gratis för alla som köpte originalet, har det postapokalyptiska strategirollspelet även lanserats till Playstation 4 och Xbox One. Det kommer visserligen väldigt många strategiska rollspel till konsol, inte minst nysläppta Disgaea 5: Alliance of Vengeance, men den västerländska tolkningen har lyst med sin frånvaro. Därför är undertecknad väldigt tacksam för att inXile och Deep Silver har tagit deras djupa och avancerade äventyr till Sonys och Microsofts senaste konsoler.

När Wasteland 2 dundrar igång presenteras en hel del olika aspekter för spelaren för bland annat den öppna världskartan – där vi behöver söka upp oaser för att fylla på vattenflaskor – och vi får även veta hur kamerakontrollen kan förändras medan vi får en kort förklaring kring att vi måste ringa högkvarteret när någon av karaktärerna stiger i level. Många av spelets aspekter beskrivs väl, men inledningen är trots detta ganska hård mot spelaren – speciellt för oss konsolspelare som inte har speciellt stor erfarenhet av genren.

Efter fem, sex timmar in i äventyret förstår jag att mina första stapplande steg i ödemarken inte ledde mig in på rätt spår. Istället för att söka mig mot huvuduppdraget går jag i vanlig ordning runt och undersöker världen och letar efter sidosysslor, och när ett par nödanrop skriks ut över radion ger jag mig istället på betydligt svårare uppgifter. När ammunitionen tar slut och förbandslådorna gapar tomma samtidigt som färdighetspoängen har lagts på fel saker, bestämmer jag mig istället för att börja om – och när jag är några erfarenheter rikare blir det istället bra mycket enklare att skapa sina karaktärer och bege sig ut på äventyret som heter Wasteland 2.

Innan Fallout-serien bytte mark i och med den tredje delen handlade det om strategiskt rollspelande. Originalet sågs som en spirituell uppföljare till Wasteland som släpptes under 1988, och därför skulle vi kunna tolka Wasteland 2 som en spirituell uppföljare till Fallout 2. Spelaren kan röra sig fritt i världen, desarmera fällor, plocka prylar från den smärre ödelagda världen där en katastrofs överlevare gör allt för att ta sig genom en ytterligare dag. När vi sedan stöter på monster och mänskliga fiender rullas ett rutnät ut där den öppna världen förvandlas till ett taktiskt schackbräde.

Utvecklarstudion inXile ger striderna extra krydda när de låter oss placera ut våra soldater en och en – så länge inte fienden upptäcker oss. En prickskytt placeras såklart med fördel längst bak samtidigt som en karaktär med närstridsvapen bör ta sig så nära monstren eller de mänskliga motståndarna som det bara är möjligt. Samtidigt finns det flera olika färdigheter som gör livet lättare på stridsfältet – så länge de används på rätt sätt. Exempelvis ger en karaktär med hög ledarskapsnivå alla spelarens soldater högre träffsäkerhet om de befinner sig i närheten, vilket gör att en ledare bör befinna sig på den plats där hen gör mest nytta.

Då och då stöter vi också på andra karaktärer som har en eller annan anledning att följa med en bit på resan. De erbjuder ofta en stor fördel i striderna, men spelaren kan inte förlita sig på dem helt och hållet. Ibland agerar de på eget bevåg, och de kan springa loss från ett skydd för att attackera i rent vredesmod. Därför bör de först och främst ses som en extra hjälpande hand, istället för att se de som övriga lagmedlemmar.

Wasteland 2 bjuder på ett djupt och utmanande äventyr där det gäller att komplettera sitt team genom att låta lagmedlemmarna specialisera sig på olika områden. Det är exempelvis onödigt att göra två karaktärer till bombexperter, så länge inte någon dör på vägen. Någon av soldaterna bör ”utbilda” sig till provisorisk kirurg, för om någon biter i gräset kan de försvinna permanent om de inte får rätt vård. Problemen uppstår dock om det just är sjukvårdaren som faller.

Samtidigt som huvudhandlingen bjuder på en engagerande upplevelse, är det själva äventyret och upptäcktsglädjen av allt runt omkring som ger den riktigt starka känslan som sitter kvar även efter att spelet tagit slut. Ibland tvingas vi ta svåra beslut där exempelvis civila dör för att vi tvingas spara på förbandslådorna – som finns i sparsamma mängder, liksom tillgången på ammunition – till lagmedlemmarna. Ibland blir det också omöjligt att slutföra ett sidouppdrag eftersom att det inte alltid är möjligt att återvända vid ett senare tillfälle, och det ger ett taktiskt djup. Det finns dock några solfläckar som svärtar ned upplevelsen, och trots att vi får ett alldeles fantastiskt äventyr är det inte en helt smärtfri konvertering.

De största problemen hittar vi hos användargränssnittet och kameran. Vi tvingas till att växla mellan olika kameralägen för att kunna få en godkänd överblick, och tyvärr infinner sig inte riktigt det flytet jag hade velat se. Dessutom är användargränssnittet inte speciellt bra anpassat för konsol, och det märks att Wasteland 2 är utvecklat med mus och tangentbord i åtanke. Enkla sysslor som att öppna dörrar kan bli omständliga då vi måste vänta på att rätt föremål markeras innan de går att interagera med, och när vi kommer till stridsfältet utförs inte händelserna helt smärtfritt. Då och då har jag dessutom råkat gå till fel plats på rutnätet, och det finns inte någon ångerknapp att tillgå, även om det känns som en ganska självklar ingrediens.

Trots skavankerna är Wasteland 2 ett avancerat, utmanande och underhållande äventyr som ger spelaren möjlighet att grotta ned sig ordentligt i karaktärernas förmågor både på stridsfältet och i den öppna världen som är väldigt spännande att utforska. Vi må tvingas leva med ett omständligt användargränssnitt, en kamera som lämnar lite att önska och en något för liten skärmtext (blir jobbigt för ögonen på min 46-tummare, medan min 55″ känns lagom) men vi får en riktigt trevlig upplevelse som är tämligen unik för oss konsolspelare.

Recension: NBA 2K16

Publicerad den 2015-10-092016-05-11 av Tommy

NBA 2K16 är det absolut närmaste vi kommer äkta basket i digital form. De grafiska bitarna glänser, och spelet på banan är otroligt engagerande. Samtidigt hittar vi ett karriärläge signerat Spike Lee, där vi får följa en talang på resan mot den absoluta toppen.

Mina basketkunskaper är dock inte de allra bästa, och det tar många matcher innan jag börjar lära mig spelet – vilken position jag ska ta, och när det är läge att dribbla, passa eller skjuta. Trots att jag är urusel från början blir det dock aldrig tråkigt, även om det svider när motståndarnas siffror tickar iväg medan mina egna rör sig långsamt som sirap. Tyvärr finns det inte några bra tutorials för att lära sig spelet, utan vi får helt enkelt grotta ned oss tillräckligt länge för att få grepp om basketens alla moment – som är betydligt fler än vad en lekman som undertecknad anar.

Jag började med att kasta mig på storyläget (eller MyCareer som det egentligen heter) och på förhand såg det väldigt lovande ut. Spike Lee (Do the Right Thing och He Got Game) har agerat regissör, och jag förväntade mig att hans första framträdande i spelvärlden skulle bli väldigt lyckad. Här får vi följa en basketspelares väg från high school, resan genom collage och hela vägen till den absoluta toppen i NBA. Tyvärr sviktar handlingen och karaktärerna – som mestadels är löjliga och överspelade. Dessutom känns det som om tiden tog slut för Lee när vi väl når NBA, och trots en del scener utanför basketplan känns det aldrig särskilt engagerande. När vi kommer till spelet på plan – den absolut viktigaste punkten – hittar vi emellertid en enormt finslipad pärla.

Visual Concepts har inte bara gjort NBA 2K16 till en enastående basketsimulator, där varenda ingrediens känns som taget direkt från verkligheten, utan de har gjort det underhållande och gett spelet ett dynamiskt flyt. AI-spelarna är smarta och det försvarande motståndarlaget anpassar sig efter mitt eget anfallsspel, och i början blev jag lite naiv och trodde att det gick att ta sig fram till korgen med dribblingar. Det är nästan omöjligt att komma igenom försvaret utan att luckra upp det med ett välplanerat passningsspel, och det finns dessutom flera olika sorters passningsalternativ – och en av nycklarna är att lära sig att använda dem i rätt läge. Tillägget av en ny studspass gör mycket mer än vad man tror vid en första anblick, och när allt flyter är det svårt att se vad som skulle kunna göras bättre till nästa års utgåva.

NBA 2k16 är otroligt snyggt, och den som har ett intresse för basket i allmänhet, och NBA i synnerhet, kommer att känna igen stjärnorna på plan. Spelarna ser inte bara ut som sina original – med tillhörande kroppsform, frisyr och skägg – utan även dess signaturmoves finns återgivna, och animationerna har ett otroligt flyt. Dessutom är gränssnittet användarvänligt, och menyerna ser riktigt läckra ut. Var man än vänder blicken ser det hela snyggt ut, oavsett om man lägger blicken på menyerna, plan eller på publiken.

Det finns inget annat basketspel som levererar samma verklighetstrogna och samtidigt underhållande upplevelse. Spelarnas tyngd visualiseras på ett fantastiskt vis, och spelet under korgen är extra imponerande. Inlärningskurvan må vara hög, men belöningen kommer ju mer tid som läggs på NBA 2K16, och förutom ett oengagerande karriärläge hittar vi en alldeles underbar basketupplevelse.

Den som bara är lite intresserad av basket borde vara väldigt intresserad av NBA 2K16.

Pro Evolution Soccer 2016

Publicerad den 2015-10-072015-10-09 av Tommy

Konami firar 20-årsjubileum för sin Pro Evolution Soccer-serie, och mycket har hänt under åren. Vi tar reda på om Pro Evolution Soccer 2016 är värt att firas.

Pro Evolution Soccer-serien har inte varit synonymt med några visuella mästerverk, men årets upplaga är betydligt snyggare än tidigare år. Spelarna liknar inte bara sina verkliga förlagor, utan även animationerna och de flesta rörelserna känns smidiga och verklighetstrogna. Dessutom sitter inte bollen som fastklistrad vid fötterna som vi blivit vana vid, utan den har sitt egna rörelsemönster, och det ger såklart inte bara ett naturligare utseende.

Det krävdes ett gäng matcher innan jag blev varm i kläderna, och efter att jag förlorat min första onlinematch med 6-9 tyckte jag att målvakterna inte hade gjort mycket rätt mellan stolparna. Efter några omgångar blir det emellertid klart att det var mitt och min motståndares försvarsspel som behövde en rejäl förbättring, samtidigt som spelets små finesser börjar göra sig synliga. I Fifa-serien är domarna exempelvis väldigt benägna att blåsa vid de flesta hårda närkamper (förutom när vi drar motståndarna i tröjan ett par gånger,) men här får vi ett betydligt mer fysiskt spel. Tankarna förs direkt till engelska Premier League där mer hårda tilltag tillåts, och det är inte alltid som ett snyggt spel avgör matcherna – det blir vad du gör det till.

En av de allra bästa aspekterna med Pro Evolution Soccer 2016 är att medspelarna, utan boll, tar rejäla löpningar. Det är något jag har efterfrågat väldigt länge, och det är konstigt att vi har fått vänta så pass länge på en sådan, egentligen enkel funktion. Förutom att de löpande spelarna drar med sig någon eller ett par motståndare är det alltid lika belönande att slå den perfekt tajmade passningen som leder till ett friläge, eller sätter ett ordentligt tryck på försvararna.

En härlig ingrediens är att vi kan förändra lagets formation utefter hur matchen ser ut – där vi exempelvis kan börja med 4-4-2 vid start, för att sedan gå över automatiskt till 3-4-3 när vi vinner boll, och sedan gå till 4-5-1 när det är dags att försvara. Menyerna är dock bökiga att bläddra igenom, och gränssnittet känns aldrig särskilt användarvänligt. Pro Evolution Soccer 2016 når inte alltid upp till nivå när det kommer till aspekterna som inte handlar om själva spelet på planen. Spelaruppställningarna är föråldrade, och i skrivande stund vaktar Petr Chech fortfarande målet för sin gamla klubb Chelsea medan Robin Van Persie spelar i Manchester United-tröjan. Dessutom är de tillgängliga lagen och spelarna betydligt färre än till konkurrenten Fifa 16.

I MyClub-läget (Konamis svar på FUT) är det alltid spännande att skicka ut en talangscout för att signa en ny spelare (som sker genom en typ av lottning) och jag har lagt många givande timmar på att forma ett fotbollslag med rätt kemi, för att få en bra kombination av spelare som antingen är snabba och tekniska, eller starka och säkra i sitt spel. Även om vi kan köpa ingame-valuta för riktiga pengar går det att tjäna tillräckligt med kosing i spelet för att kunna presentera ett konkurrenskraftigt lag, och jag får aldrig känslan av att känna mig påtvingad några extrautgifter. Istället har jag tjänar pengar utefter prestationerna på planen.

Vi får inte bara en fotbollssimulator med kompetenta fotbollsspelare som gör vad de ska även utan boll, för när Pro Evolution Soccer 2016 exploderar går det också fort. En match kan svänga både en, två och tre gånger där glädje och frustration flyger upp och ned beroende på slutresultatet. Pro Evolution Soccer 2016 andas ändå fotboll, även om spelarna får en injektion av extra adrenalin då och då. Samtidigt gör målvakterna oftast vad de ska på förstabollen, men en och annan riktigt enkel retur slinker in. Någon gång har målvakten dessutom sparkat in bollen i sitt egna mål, och en och annan konstighet har inträffat under de mängder av timmar som jag tillbringat med Konamis digitala fotboll.

Trots bristerna råder det inte någon tvekan om att Konami har tagit tillbaka kronan som kungen på fotbollsplanen. Det är snyggt, snabbt och matchen på planen blir precis vad du och dina motståndare gör det till.

Payday 2: Crimewave Edition

Publicerad den 2015-10-032015-10-07 av Tommy

Den svenska spelstudion Overkill Software låter oss leva livet som ökända rånare, och vi får klä oss i kostym och obehaglig clownmask. Kassaskåp har borrats, lås har dyrkats och en vapenarsenal har byggts upp för att kunna stå emot den enorma kraften hos en massiv polisstyrka som inte har några problem med att skicka horder av folk rakt in i skottelden.

Detta är mitt första möte med Payday-serien, och även om det är långt ifrån en avancerad tillställning går allt otroligt fort, och det krävs några dagar på jobbet för att känna sig bekväm i skorna. När en säkerhetsvakt upptäcker att ett gäng buffliga män smyger omkring nära bankens kassavalv bryter helvetet löst, och efter en kort stund är vi omringade av en polisstyrka som inte räds vår tunga vapenarsenal. Mina tankar förs till 2000-talets arkadspel, men med ett friare upplägg. Verkligheten får kliva åt sidan, och allt kretsar kring en actionladdad upplevelse med en ström av fiender som agerar helt vansinnigt. När jag väl får upp den automatiska borren, kastat ut en väska med ammunition och slutat att fundera på hur overkligt hela scenariot är, växer emellertid Payday 2: Crimewave Edition rejält.

I Payday 2: Crimewave Edition handlar det mesta om ett gott samarbete, och även om vi kan göra kupper tillsammans med AI-styrda ‘kamrater’ blir det snabbt klart att det är online som vi hittar den sanna upplevelsen. Det finns en liten ursäkt till alla bankrån, kupper vid juvelbutiker och serverstölder, men det är i de rena spelmomenten tillsammans med andra spelare som vi hittar alla godbitar. Detta leder förstås till att det går väldigt snabbt att dra igång en spelomgång utan kringgående lullull, och det allra bästa är om man hittar medspelare som kompletterar varandra väl. Förhoppningsvis kan någon förse sina lagmedlemmar med ammunition och en annan med förbandslådor, och när det är dags att ge sig på de svårare uppdragen blir det allt viktigare att teamet är tillräckligt sammansvetsat och består av karaktärer som kan erbjuda olika kunskaper.

Vi får ett stort kunskapsträd där vi låser upp mängder av nya möjligheter i takt med att spelarens nivå stiger. Lyckligtvis vi inte låsta till en enda inriktning, utan det går att välja och vraka bland alla möjliga förmågor för att forma en egen skräddarsydd uppsättning. Senare går det dessutom att låsa upp flera uppställningar, som gör att vi kan välja den spelartyp som passar bäst för det kommande rånet, eller är lämpligast för den nuvarande gruppen.

Payday 2: Crimewave Edition blir en väldigt beroendeframkallande tillställning, och det finns mängder av uppdrag av olika slag att sätta tänderna i. Karaktären blir hela tiden lite bättre, och bara en sådan sak som att det sen går att spränga upp dörrarna på en bepansrad värdetransport, istället för att använda den omständliga och tidskrävande borren, förändrar upplevelsen ganska rejält. Spelet belönar mig hela tiden med nya saker, men utförandet hade kunnat vara bättre.

Det är uppenbart att Payday 2 inte ens var särskilt vackert när det ursprungligen släpptes under 2013, och även om bilduppdateringen ofta flyter på och allt ser högupplöst ut, är detaljerna väldigt få, och designen är inte särskilt nervkittlande. Modellerna är kantiga och spelvärlden känns väldigt detaljfattig och rent av steril. Här och var livar någon färgklick upp tillvaron, men den platta välden blir aldrig intressant.

Dessutom är den artificiella intelligensen galet låg där poliser kan kuta förbi och titta bort mot något lika ointressant i horisonten. Andra gånger känns det som om övervakningskameror och väktare ibland ser igenom både väggar och tätvuxet buskage. Att lyckas med en kupp utan att trigga alarmet är alltid lika tillfredsställande, men när ett försök till att smyga sig förbi obemärkt förstörs av sådana brister känns det ibland onödigt att ens försöka.

Trots fadäserna har jag emellertid haft en väldigt underhållande tid med actionfesten, och varenda gång jag tagit på mig den skrämmande clownmasken har spelpassen blivit längre än jag först hade tänkt mig. Payday 2: Crimewave Edition är lika oslipat som det är underhållande och beroendeframkallande – ”Bara ett rån till, snälla?”