Square Enix och Platinum Games har haft svårt att locka spelare till deras hack n’ slash-rollspel Babylon’s Fall där toppnoteringen gällande antalet spelare endast ligger på 1166 på Steam.
För att öka intresset skickade Platinum Games en enkät till spelarna där de eftersökte feedback för att kunna ge ”en bättre spelupplevelse”. Det ser dock inte ut som om det har gett något direkt resultat då SteamCharts (via TechRadar) – en sajt som kartlägger spelarantalet för olika spel på Steam – rapporterar att antalet spelare sjönk som lägst ned till endast åtta som krigade loss i Babylon’s Fall på Steam vid samma tillfälle i onsdags (den 13 april).
Under de senaste 30 dagarna har endast 137 spelare i snitt kört Babylon’s Fall på Steam samtidigt. Det är förstås en väldigt låg siffra, speciellt för en titel som är utvecklad för att köra ihop med andra spelare.
I december i fjol berättade jag om mina upplevelser med en tidig version av Babylon’s Fall till PlayStation 5 i en video på vår Youtube-kanal SpelPaus.
För en vecka sedan publicerade vi en artikel där undertecknad berättade om sitt betatest av Babylon’s Fall till PlayStation 5 (släpps även till PS4 och PC), och nu har vi även publicerat en video om upplevelserna med den stängda betan på vår Youtube-kanal SpelPaus.
Babylon’s Fall utvecklas av Platinum Games som bland annat gett oss spel som Bayonetta och Nier Automata, och det kommande actionrollspelet bjuder på ordentligt med loot och strider som påminner mycket om de i just nämnda Nier Automata.
Babylon’s Fall är ett hack n’ slash-rollspel online för upp till fyra spelare och ni ser den färska videon nedan.
Platinum Games, studion som gett oss spel som Bayonetta och Nier: Automata, arbetar med Babylon’s Fall – ett actionrollspel online. Undertecknad har testat den stängda betaversionen av hack-n’-slash-upplevelsen, och samlat på sig prylar i ett riktigt loot-regn.
Striderna påminner mycket om Platinum Games Nier: Automata, vilket är ett väldigt gott betyg. En spännande ingrediens är att vi inte bara har två eller tre vapen att slåss med, utan hela fyra stycken som vi kan plocka fram för att mosa fienderna med. Det gör också att vi bland annat kan kombinera vår arsenal med stora släggor och hammare som delar ut stor skada med svärd som genererar i betydligt snabbare attacker och en pilbåge som vi kan använda för att skjuta fienderna på håll. Två av vapnen placeras dessutom i händerna på ett par spökliknande armar bakom karaktären och deras tyngd känns rakt ut i de haptiska trigger-knapparna i DualSense om man spelar PlayStation 5-versionen som jag har gjort.
Square Enix visade upp Platinum Games Babylon’s Fall under sin E3-presentation. Senast vi fick se något från actionäventyret var under E3 2019, och nu får vi äntligen se mer av fantasyspelet.
Platinum Games stod bland annat bakom Nier: Automata och Babylon’s Fall påminner en hel del om detta fantastiska actionrollspel. Dessutom avslöjades att Babylon’s Fall kommer att stödja coop för upp till fyra spelare, och det kommer att handla om live-service där fler spellägen och material blir tillgängliga allt eftersom.
Babylon’s Fall är under utveckling till PlayStation 5, PlayStation 4 samt PC, men när spelet släpps är fortfarande oklart.
Square Enix och Platinum Games Nier: Automata är ett riktigt bra spel, och det mottogs väl av både media och spelare. Nu berättar studion och utgivaren att actionrollspelet har sålts i över 3,5 miljoner exemplar.
Nier: Automata släpptes till PlayStation 4 och PC i fjol, medan Xbox-versionen – som fick undertiteln Become as Gods Edition – lanserades i somras.
Nier släpptes under den förra konsolgenerationen, och det är en gömd pärla som många har missat. Square Enix och Platinum Games lanserade uppföljaren Nier: Automata i fjol och det fantastiska spelet blev en riktig succé.
Nu bekräftas att Nier: Automata sålts i över tre miljoner exemplar världen över, och siffrorna rör både digital och fysisk försäljning.
Nier: Automata släpptes till PlayStation 4 och PC den 23 februari i fjol.
Platinum Games Hideki Kamiya arbetar med Scalebound till Xbox One samt PC, men efter att actionrollspelet släpps under 2017 kan studion börja arbeta med Bayonetta 3 eller Okami 2.
När Polygon frågar Kamiya om han vill göra Bayonetta 3 är det simpla svaret, ”ja.”
”För att ge dig ett rakt svar, ja. Det är faktiskt något jag har tänkt mycket på. Vi har pratat mycket om det internt i företaget, och jag har skrivit ned några grundtankar kring hur spelet skulle utformas. Och jag är riktigt säker på att det skulle bli häftigt om vi fick chansen att göra det. Just nu tittar vi på möjligheterna… Om vi fick möjlighet att göra Bayonetta 3 skulle det vara riktigt, riktigt coolt,” berättar Kamiya.
I en annan intervju med Metro nämner Kamiya även Okami 2.
”Jag har spenderat mycket tid på att fundera kring hur [Bayonetta 3] skulle kunna bli. Jag har idéer för Okami 2 också.”
Bayonetta släpptes till Playstation 3 och Xbox 360 under 2009, och uppföljaren lanserades exklusivt till Wii U tillsammans med originalet under 2014.
Tidigare idag fick vi lägga våra ögon på en video som visade upp spelsekvenser från Nier: Automata, och nu visar Platinum Games upp en av actionrollspelets bosstrider.
Fighten blandar ingredienser från klassiska bossduster och kulregn från shoot em’ up-spel som Ikaruga och Resogun.
Nier: Automata släpps till Playstation 4 i början av 2017, och ni ser de färska spelsekvenserna nedan.
Superskurkarna Shredder och Krang är tillbaka med ondsinta planer, och de muterade sköldpaddstonåringarna får hjälp av Splinter och April för att stoppa deras visioner. Patinum Games har mixat gammalt och nytt för att ge oss deras version av Teenage Mutant Ninja Turtles.
Turtles var en av mina favoritserier under barndomen och jag ägnade många timmar framför tv-produktionen, läste serietidningen om de häftiga sköldpaddornas äventyr och självfallet hade jag ett lekrum som var fullt av ninjaturtlar i plast. Därför förberedde jag mig på en riktig nostalgifest när Activision levererade Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan.
Precis som med Platinum Games Transformers: Devastation (läs gärna recensionen) lovar studion ett arkadliknande upplägg med snabb action och enkla, men intressanta spelmekaniska redskap. Fokus ligger emellertid mer på att ta ut fienderna med sköldpaddornas ninjakunskaper, än ren skotteld – även om spelaren kan sätta sig i kanontorn och sula kaststjärnor på fotsoldater och ärthjärnor som Bebop – seriens muterade svin. Turtlarna kan utnyttja sina ninjutsu-egenskaper under striderna, och vi hittar en repertoar som bland annat gör oss kvickare, oövervinnerliga och delar ut däng i olika former. Bröderna har också varsin unik förmåga, men det är här som jag börjar ana att allt inte riktigt är som det ska.
Leonardos specialförmåga ger oss möjligheten att sega ned tiden ordentligt, och detta blir förstås användbart vid flera tillfällen. Men, när det kommer till de andra sköldpaddsninjorna lyser Platinum Games kreativa sida med sin frånvaro. Donatello kan visserligen slänga iväg pizzor till hela gänget för att ge dem mer liv, men poängen som ”exklusiv specialare” försvinner när vi lika gärna kan använda oss av en ninjutsuegenskap som placerar ut ett läkande fält. Varje specialare – oavsett om det rör sig om en exklusiv förmåga eller ej – kräver också en viss tid för att laddas upp igen, men Michelangelo kan ta en genväg genom att plocka fram pom poms och hurra som en cheerleader. Förmågorna uppfyller en viss funktion, men de är föga något som får oss att slåss om favoritsköldpaddan (den som spelar själv kan växla fritt mellan Turtlarna) inför coop-äventyr online.
Varningsklockorna börjar dock att ringa ännu högre när vi får lägga blicken på stridsfältet, och möter trötta fotsoldater som gärna tar emot spö utan att bjuda på motstånd. Banorna är generiska, och trots att äventyret är väldigt kort återanvänder Platinum Games områden och texturer som stinker tristess. I samband med att bröderna ska desarmera ett gäng bomber ploppar en och annan illasinnad motståndare upp i närheten, men de verkar inte riktigt förstå varför de är där. Fienderna är i mångt och mycket väldigt tråkiga, och det är först när vi stöter på spelets bossar som det intressanta stridssystemet får bekänna färg.
Platinum Games berättar att de ägnat tid åt att se både på den klassiska serien, och den nyare adaptionen från Nickelodeon, samt att de spelat äventyren till Nintendos 8-bitare. Däremot lyser alla nostalgikänslor med sin frånvaro i Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan. Varje scenario handlar om att leta upp någon, eller några ondingar, och sedan ge dem stryk, samtidigt som studion bakat in en hel del klantskallehumor.
Vi får bland annat piska rumpa med Bebop och Rocksteady, och spelet överraskar aldrig med vilken av seriens ikoner som väntar i slutet av en bana. Redan från start får vi veta i vilken ordning vi kommer att få spöa bossarna, men det arkadliknande upplägget stör mig inte. Istället är det utförandet, där Platinum Games inte har visat prov på några idéer för vägarna fram till den tuffare utmaningen i slutet av varje level. Trots att vi får klättra på en och annan skyskrapa i Manhattan, och glida omkring i luften, hittar jag sällan någon underhållning innan slutstriden uppenbarar sig. Jag bara väntar på att en armé av fotsoldater ska komma i en samlad attack, för att få använda de ninjutsu-egenskaper som är ämnade för att ge sig på flera fiender på en gång – men anstormningen kommer i princip aldrig.
Efter ett tag blir även bosstriderna relativt upprepande procedurer, där röda markeringar lyser upp marken för att visa var jag inte bör vara när fienden avlossar en stark attack. Slå, kasta dig undan – upprepa. Någon gång glimmar fighterna till, och den som spelar online kan tajma sina attacker tillsammans med medspelarna för att utföra diverse combos som bland annat kan få motståndarna att stanna upp och börja dansa.
Under den sista timmen av Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan rycker äventyret upp näsan över vattenytan och bjuder på några välkomna överraskningar. Helt plötsligt blir det intressanta att uppgradera specialförmågorna och prylar som sköldpaddorna kan bära med sig för att förbättra ett antal olika attribut. Sluttexterna börjar emellertid rulla kort efter att underhållningen kommer, och ingenting lockar mig till att återvända till någon av banorna.
Även om Shredder inte lyckas göra någon sköldpaddssoppa denna gång heller så är det precis vad Platinum Games har gjort. Studion har haft väldigt lite respekt för varumärket, och presenterat en medioker upplevelse som borde ha fått betydligt mera kärlek.
Mediokert!
Fotnot: Vi har fått recensionsexemplaret av Activision.
Nedan ser ni lanseringstrailern för Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan som släpptes för en vecka sedan.
Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan levererar ett gäng gladlynta ninjasköldpaddor som den muterade råttan Splinter vakar över. Tillsammans med nyhetsreportern April ställs de mot Shredders styrkor, och undertecknad har bankat en och annan fotsoldat samt fått stryk av min favoritskurk från barndomen – Rocksteady.
Bakom Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan står Platinum Games, och de har fått uppgiften att gestalta Nickelodeons serie och leverera en upplevelse i stil med studions Transformers: Devastation (läs gärna recensionen). Efter mina första stapplande steg i Manhattan är jag både intresserad och skeptisk på samma gång.
Under den obligatoriska, men alltid lika tråkiga, tutorial-proceduren får vi lära oss att sula kaststjärnor, ta ut motståndare i smyg och använda oss av en speciell manick som gör det möjligt att lokalisera mål och fiender. Sedan blir vi introducerade för spelets hittills intressantaste ingrediens, och det handlar om sköldpaddornas ninjutsu-förmågor. Vare sig det handlar om att stanna upp tiden med Leonardo, eller dansa som en cheerleader med Michelangelo och hans pom poms, så kan de användas för att vända striderna till spelarens fördel. Ninjutsu-egenskaperna inkluderar också starka kombinationsattacker, och den som spelar online får en extra morot till att koppla in ett headset. Här får medspelarna axla varsin sköldpadda, och två spelare kan utföra en sammanslagen attack genom att tajma anfallet samtidigt. Efter varje avklarad bana delas också poäng ut, och dessa kan bland annat användas till att förstärka och skaffa nya ninjutsu-egenskaper.
Den som spelar ensam kan växla mellan de olika sköldpaddorna närsomhelst, och små ikoner visar tydligt vilka av karaktärernas ninjutsu-förmågor som är redo att användas. Detta ger en varierad spelupplevelse, och i de mest hektiska striderna blir det oerhört kaotiskt. Fördelen är förstås att spelaren kan planera sina anfall i detalj, men samarbetsupplevelsen i coop-läget ger definitivt mycket mer underhållningsvärde när man ingår i ett team som utnyttjar varandras fördelar till max.
Förutom ninjutsu-förmågorna handlar det om att banka på två knappar – en för hårdare, och en för snabbare attacker – och skydda samt kasta sig undan från fiendens attacker. Tyvärr presenteras de inledande två banorna i generiska och rätt trista miljöer. När jag springer, och glider på räcken genom Manhattan är varje gata den andra lik, och trots att sköldpaddorna kan klättra på väggar och hitta gömda platser med hemligheter känns spelvärlden aldrig riktigt spännande. Dessutom har inledningen bjudit på alldeles för få fiender, och när ‘Turtlarna’ ska skydda en pizzakiosk under den andra banan blir jag förvånad över bristen på motstånd. Istället bli det bara en lång väntan på att en klocka ska ticka ned till noll, medan en och annan fotsoldat faller till marken efter några svärdshugg från Leonardo.
Under mitt första spelpass med Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan hann jag emellertid med två intressanta bosstrider. Efter att ha jagat ikapp Bebop visar spelet prov på utmaning, där en och annan sköldpadda får bita i gräset, eller rättare sagt pizzan. När någon av tonåringarna i ninjagänget får slut på energi hamnar de i ett pizzarum, och när de fått i sig tillräckligt mycket av den flottiga kosten kommer de tillbaka ut på stridsfältet.
Bossarna kräver samarbete mellan de fyra sköldpaddorna, och detta blir extra intressant över nätet där en samspelt grupp får striderna att kännas flytande som ett rinnande vatten. Medan Michelangelo boostar resterande slagsmålsskämpars attribut, stannar Leonardo tiden, vilket definitivt gynnar Rafaels specialförmåga som låter honom flyga fram över golvet. Samtidigt gäller det att förutse bossens attacker, och under min fight med Rocksteady kläddes golvet med röd färg som indikerade var nästa anfall skulle komma.
Tyvärr levererar inte det första spelpasset den nostalgikick jag hade hoppats på. Platinum Games har gett oss sin egna personliga tolkning av Turtles-universumet, men jag känner inte ens igen April. Dessutom presenteras överspelad klantskallehumor med allas vår Michelangelo i spetsen, och krystade sekvenser som är avsedda för en väldigt ung publik.
Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan lämnar ett tudelat första intryck, där spelmekaniken definitivt finns där, men de första uppdragen har varit energilösa och intetsägande. Som tur är har två bossfighter livat upp stämningen.
Recensionen för Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan publiceras under nästa vecka.
Fotnot: Vi har fått recensionsexemplaret av Activision.
Nedan ser ni lanseringstrailern för Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan som släpptes för några dagar sedan.
PlayZine - För allt om spelbranschen 