Recension: Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan (PS4)

Superskurkarna Shredder och Krang är tillbaka med ondsinta planer, och de muterade sköldpaddstonåringarna får hjälp av Splinter och April för att stoppa deras visioner. Patinum Games har mixat gammalt och nytt för att ge oss deras version av Teenage Mutant Ninja Turtles.

Turtles var en av mina favoritserier under barndomen och jag ägnade många timmar framför tv-produktionen, läste serietidningen om de häftiga sköldpaddornas äventyr och självfallet hade jag ett lekrum som var fullt av ninjaturtlar i plast. Därför förberedde jag mig på en riktig nostalgifest när Activision levererade Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan.

Precis som med Platinum Games Transformers: Devastation (läs gärna recensionen) lovar studion ett arkadliknande upplägg med snabb action och enkla, men intressanta spelmekaniska redskap. Fokus ligger emellertid mer på att ta ut fienderna med sköldpaddornas ninjakunskaper, än ren skotteld – även om spelaren kan sätta sig i kanontorn och sula kaststjärnor på fotsoldater och ärthjärnor som Bebop – seriens muterade svin. Turtlarna kan utnyttja sina ninjutsu-egenskaper under striderna, och vi hittar en repertoar som bland annat gör oss kvickare, oövervinnerliga och delar ut däng i olika former. Bröderna har också varsin unik förmåga, men det är här som jag börjar ana att allt inte riktigt är som det ska.

Leonardos specialförmåga ger oss möjligheten att sega ned tiden ordentligt, och detta blir förstås användbart vid flera tillfällen. Men, när det kommer till de andra sköldpaddsninjorna lyser Platinum Games kreativa sida med sin frånvaro. Donatello kan visserligen slänga iväg pizzor till hela gänget för att ge dem mer liv, men poängen som ”exklusiv specialare” försvinner när vi lika gärna kan använda oss av en ninjutsuegenskap som placerar ut ett läkande fält. Varje specialare – oavsett om det rör sig om en exklusiv förmåga eller ej – kräver också en viss tid för att laddas upp igen, men Michelangelo kan ta en genväg genom att plocka fram pom poms och hurra som en cheerleader. Förmågorna uppfyller en viss funktion, men de är föga något som får oss att slåss om favoritsköldpaddan (den som spelar själv kan växla fritt mellan Turtlarna) inför coop-äventyr online.

Varningsklockorna börjar dock att ringa ännu högre när vi får lägga blicken på stridsfältet, och möter trötta fotsoldater som gärna tar emot spö utan att bjuda på motstånd. Banorna är generiska, och trots att äventyret är väldigt kort återanvänder Platinum Games områden och texturer som stinker tristess. I samband med att bröderna ska desarmera ett gäng bomber ploppar en och annan illasinnad motståndare upp i närheten, men de verkar inte riktigt förstå varför de är där. Fienderna är i mångt och mycket väldigt tråkiga, och det är först när vi stöter på spelets bossar som det intressanta stridssystemet får bekänna färg.

Platinum Games berättar att de ägnat tid åt att se både på den klassiska serien, och den nyare adaptionen från Nickelodeon, samt att de spelat äventyren till Nintendos 8-bitare. Däremot lyser alla nostalgikänslor med sin frånvaro i Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan. Varje scenario handlar om att leta upp någon, eller några ondingar, och sedan ge dem stryk, samtidigt som studion bakat in en hel del klantskallehumor.

Vi får bland annat piska rumpa med Bebop och Rocksteady, och spelet överraskar aldrig med vilken av seriens ikoner som väntar i slutet av en bana. Redan från start får vi veta i vilken ordning vi kommer att få spöa bossarna, men det arkadliknande upplägget stör mig inte. Istället är det utförandet, där Platinum Games inte har visat prov på några idéer för vägarna fram till den tuffare utmaningen i slutet av varje level. Trots att vi får klättra på en och annan skyskrapa i Manhattan, och glida omkring i luften, hittar jag sällan någon underhållning innan slutstriden uppenbarar sig. Jag bara väntar på att en armé av fotsoldater ska komma i en samlad attack, för att få använda de ninjutsu-egenskaper som är ämnade för att ge sig på flera fiender på en gång – men anstormningen kommer i princip aldrig.

Efter ett tag blir även bosstriderna relativt upprepande procedurer, där röda markeringar lyser upp marken för att visa var jag inte bör vara när fienden avlossar en stark attack. Slå, kasta dig undan – upprepa. Någon gång glimmar fighterna till, och den som spelar online kan tajma sina attacker tillsammans med medspelarna för att utföra diverse combos som bland annat kan få motståndarna att stanna upp och börja dansa.

Under den sista timmen av Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan rycker äventyret upp näsan över vattenytan och bjuder på några välkomna överraskningar. Helt plötsligt blir det intressanta att uppgradera specialförmågorna och prylar som sköldpaddorna kan bära med sig för att förbättra ett antal olika attribut. Sluttexterna börjar emellertid rulla kort efter att underhållningen kommer, och ingenting lockar mig till att återvända till någon av banorna.

Även om Shredder inte lyckas göra någon sköldpaddssoppa denna gång heller så är det precis vad Platinum Games har gjort. Studion har haft väldigt lite respekt för varumärket, och presenterat en medioker upplevelse som borde ha fått betydligt mera kärlek.