Hyperdimension Neptunia Re;Birth 2: Sisters Generation har en onödigt lång titel (så vi nöjer oss med det kortare ”Neptunia Rebirth 2” hädan efter,) är en nyversion av Hyperdimension Neptunia mk2, och det är framförallt oerhört beroendeframkallande. Rollspelsäventyret levereras med en hel drös av intressanta inslag som gör rollspelsgenren spännande, och precis som Nippon Ichi med sin Disgaea-serie så är det faktiskt själva striderna och allt kring dem som gör allt så pass spelvärt.
Jag upptäckte serien först efter att Nippon Ichi, eller NISA (Nippon Ichi America) som deras västerländska falang heter, tog hit Hyperdimension Neptunia Victory till Playstation 3 under 2013, och sedan slängde jag mig över avstickaren Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart (läs gärna recensionen) som släpptes till Playstation Vita i fjol. Nyversionen av Neptunia Rebirth 2 känns emellertid mer slimmad, och väl anpassad till Sonys bärbara format, med ett snabbt och smidigt gränssnitt.
Samtidigt är Neptunia Rebirth 2 oerhört likt Hyperdimension Neptunia Victory, och många av spelets ‘dungeons’ verkar (att döma av sju timmars speltid) dessutom innehålla både samma design och fiendeuppsättning. Ändå är det inte något som stör mig (om jag återigen dömer efter sju timmars speltid) på samma sätt som jag befarade vid en första anblick.
Sidouppdragen finns i kopiösa mängder, och de går främst ut på att spöa en viss fiende, samla på sig en viss mängd av olika typer av material. Spelaren får dessutom olika möjligheter att tricksa och fixa med uppsättningen av olika monster och de olika miljöernas tillgängliga prylar, och det gäller att mixtra med alla möjliga kombinationer för att lyckas samla på sig allt material. Detta hade förstås varit tråkigt som en iskall snöboll i ansiktet om det inte vore så att stridssystemet både var intressant och triggande på flera sätt – vilket det faktiskt är.
Ju längre in i äventyret spelaren kommer, ju fler stridssugna tjejer får hen chansen att styra över. Vi kan dessutom sätta några av kämparna i ett support-läge där de knyter ann starkare band till andra karaktärer, och på så sätt ger bättre och bättre förmåner till dem utefter hur bra deras relation är. Compile Heart behåller den klassiska turordningsbaserade modellen, men under varje karaktärs tur får spelaren chansen att vandra fritt inom ett avgränsat område, för att bestämma fritt var hen ska ställa ut sin soldat – och sedan välja och vraka mellan mängder av olika sorters attacker.
Mellan striderna kan vi bygga upp olika kombinationer där vissa slag exempelvis fokuserar mer på att höja kombo-mätaren, andra delar ut hårdare stryk medan en viktig attack slår på fiendens försvar. Vissa monster, maskiner och levande frukter (!) och kartonger (!) har ett extra starkt försvar som måste brytas för att vi ska kunna dela ut tillräckligt mycket skada. Här gäller det också att välja rätt karaktär för rätt sysslor, och stridssystemet ger spelaren chansen att faktiskt utnyttja mängder av strategiska val – som gör enormt stor skillnad – istället för att bara förlita sig på en stark utrustning och en hög level.
Jag skulle kunna ägna spaltmeter åt att berätta om alla möjligheter som finns till att få tillgång till nya prylar, hur vi kan utnyttja minirollspelet Stella’s Dungeon, och hur mycket Hyperdimension-serien gör parodi på hela spelvärlden (huvudkaraktärerna motsvarar konsoler och varumärken så som Playstation, Xbox och Nintendo.) Däremot har serien väldigt mycket spännande ingredienser som är väldigt spännande att uppleva själv för första gången, och när man väl spöar sin första riktigt svåra fiende – som ruvar någonstans på de väldetaljerade banorna – så kittlar det lite extra i gamer-nerven.
På tal om väldetaljerade ‘dungeons’ så är Neptunia Rebirth 2 riktigt snyggt (bilderna gör inte spelet rättvisa,) och det är ett av de vackrare PS Vita-titlarna som släppts på senare tid tillsammans med de övriga nyrenoverade spelen i serien. Tillsammans med mysig musik, galen monsterdesign och små roliga inslag av de färgstarka karaktärerna så lär jag gräva ned mig i äventyret under en hel drös av timmar de kommande veckorna – och jag njuter av varenda minut.
Och folk säger att Playstation Vita är död…
X PLAY! ZINE 