recension – Sida 20 – X PLAY! ZINE

Recension: Dead or Alive Xtreme 3 Venus

Publicerad den 2016-04-222016-05-03 av Tommy

I Dead or Alive Xtreme 3 får vi dra till en soldränkt paradisö för att spela volleyboll och knuffa semesterturister i vattnet. Fokuset kring upplevelsen har kretsat kring sitt kontroversiella upplägg, men undertecknad tar reda på om det finns något under ytan.

Dead or Alive Xtreme 3 sätter spelaren i huvudrollen efter att Muay Thai-fightern Zack lämnat över ansvaret för sin paradisö till oss. Vår uppgift blir att roa nio tjejer i allmänhet, och en i synnerhet, under en två veckors lång semester. Verktygen till detta hittar vi i form av ett antal olika minispel, och en stor del av spelet går även ut på att ge dem rätt presenter. Utvecklarstudion har dock, precis som många av er säkert redan vet, lagt ett oerhört stort fokus på de kvinnliga kropparna, och kameran sveper gärna en extra gång över guppande bröst eller en putande rumpa.

Men, vad hittar vi då under huven, och finns det någon underhållning i de spelmässiga bitarna? När jag startar Dead or Alive Xtreme 3 väljer jag att ägna min första tid med svenska Maria Rose, och när Honoka erbjuder sig att bli partner med ‘min’ soldyrkande slagsmålskämpe tackar jag förstås ja. Tillsammans spelar vi beachvolleyboll, tävlar i löpning och hoppar på puffar i en pool som ligger mitt i den härliga paradisön. När natten faller på springer jag emellertid över till kasinot för att prova lyckan i spel som Blackjack och Poker.

För mig stod själva volleybollmatcherna som den stora lockelsen med Dead or Alive Xtreme 3, men jag blir direkt besviken på den katastrofala kameravinkeln. I de flesta fall är det oerhört svårt att avgöra avståndet till bollen, och istället för att ge oss en bra överblick, gör ‘kameraproducenten’ allt för att filma tjejernas rörelser och kroppar. Det blir aldrig naket, men när den sexuella aspekten får ett så stort utrymme att det skadar de spelmässiga bitarna blir det extra tydligt att Team Ninja inte brytt sig särskilt mycket om gameplayet.

Minispelen består i stort sett av att hamra på en och samma knapp så fort det bara går, eller någon form av QTE – att vi ska trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle. Detta gäller oavsett om vi får klättra i berg eller tävla om att springa till en flagga i sanden. Trots att det är seriens tredje del känns spelmomenten rushade, fattiga på innehåll, och istället får vi fundera på vilka presenter som tjejerna skulle kunna vara intresserade av.

Jag vill så gärna lägga fokus på de spelmässiga bitarna, men de sexuella aspekterna tar över för mycket av spelupplevelsen. Vi får en hög av utmaningar som gör att vi kan höja vår level, och när några av dessa går ut på att fota tjejerna när de krälar i sanden kring en liten statyett, eller hoppar på madrasser i poolen, så tappar jag all form av intresse. Ett av minispelen går dessutom ut på att knuffa ner tjejer i vattnet med rumpan, och det blir en form av sten-sax-påse som inte har någon form av underhållningsvärde. När jag väl lyckas stiga i rang, och hoppas att jag ska låsa upp något spännande, får jag istället tillgång till en mer utmanande bikini i shoppen.

Den roligaste sysslan är att spela poker i kasinot, och självfallet pryds korten av tjejerna själva i olika utmanande poser. Jag har spelat bort stora mängder av ingame-pengar efter att timmarna skenat iväg. Det är inte något fel med spel som inte har något direkt mål, förutom att ha kul, men semestern har inte något annat än utmanande kroppar att bjuda på. När de två veckorna i paradiset är över får vi ett betyg som bedöms utefter hur nöjda tjejerna är med sin semester, men innan jag kommer dit har jag slutat att bry mig. Efter fem, sex genomspelningar är jag oerhört trött på Team Ninjas paradissemester, och det känns som en befrielse när jag lägger Dead or Alive Xtreme 3 Venus ‘på hyllan.’

Recension: Dirt Rally (PS4)

Publicerad den 2016-04-172016-04-22 av Tommy

Codemasters släppte först Dirt Rally som Early Access innan det blev en fullständig PC-titel, och sedan pumpade studion vidare med konsolversionerna. Undertecknad har bränt gummi och kraschat sönder allt för många rallybilar och tagit reda på hur pass underhållande Dirt Rally är till Playstation 4.

Gruset sprutar under däcken när jag rivstartar med en häftig gammal kärra från 60-talet. Det ojämna underlaget får bilen att kränga både åt höger och vänster, och det dröjer inte länge för än jag flyger rakt in i en bergsvägg. Direkt efter det första racet blir det otroligt tydligt att Dirt Rally är ämnat till att leverera en simulation av verkligheten, och det är otroligt stor skillnad mot fjolårets WRC 5 (läs gärna recensionen).

Medan bilen flyger genom de snöklädda, värmländska skogarna och de soldränkta grekiska bergen måste spelaren ta alla detaljer i beaktning. Allt från det berörda fordonet, till små gupp i vägen och själva underlaget som består av allt från is och snö till grus, asfalt och betong, gör en otroligt stor påverkan. Det tar ett bra tag innan jag får grepp om mina fordon och precis som jag, behöver mina mekaniker tid för att bekanta sig med bilarna, för att kunna förbättra dem med uppgraderingar. För varje turnering blir jag emellertid bättre, och till slut hittar jag mina favoritbilar. Det tar emellertid ett bra tag innan jag lyckas fylla mitt garage med den mängd bilar som krävs för alla olika tävlingar, och vi köper våra kärror för pengar som vinns genom olika tävlingar.

Ju mer tid som läggs ned på Dirt Rally, desto mer beroendeframkallande blir upplevelsen, och samtidigt som pengar samlas in, så kan spelaren fylla på sitt team med flertalet mekaniker. Innan vi anställer dem kan vi se vad de är bra på, och deras främsta syssla är att laga tävlingsbilen mellan loppen. Är det exempelvis spelarens motor som tar mest stryk, är det förstås smart att anställa folk som är duktiga på att laga motorer, eftersom att mekaniker-teamet bara får 30 minuter på sig att laga tävlingsbilen mellan vissa tävlingar. Dessutom kan vi ge mekanikerna olika fördelar efter att de varit med i teamet tillräckligt länge – eller rättare sagt efter att spelaren kört x antal kilometer med den berörda mekanikern i laget. Fördelarna gör det exempelvis möjligt att uppgradera japanska bilar, eller fordon med fyrhjulsdrift, i ett snabbare tempo.

Spelarna får en hel drös av tävlingar att sätta tänderna i, och efter extra lyckade turneringar får spelarna chansen att delta i duster av högre rang. Går det för dåligt får vi dock hoppa tillbaka till en lägre ‘division’ för att slicka såren, och fundera på vad som gick snett, och kanske köpa en ny bil inför nästa sejour. Dessutom hittar vi en hel del onlinetävlingar som går ut efter olika tider, och varje dag har spelarna något nytt att se fram emot.

Dirt Rally är otroligt utmanande, och det ger en extra guldkant när allt klaffar. Att få flyga över ett gupp och höra hur kartläsarens stämma tystna och sätta hjärtat i halsgropen, för att sedan landa och ta en perfekt rallykruva medan gruset sprutar under däcken, är något av de bästa spelupplevelser jag tagit del av på mycket länge. Samtidigt finns det stunder då allt gått åt det berömda helvetet och jag kört en klassisk ‘ragequit’ och svurit som en full fotbollssupporter när min bil totalkvaddats. Inte ett enda misslyckande har emellertid varit Dirt Rallys fel, utan mitt egna till hundra procent, och det gör att jag hela tiden återgår till racen med en oerhörd spellust.

Dirt Rally är en oerhört stark pärla som rekommenderas till alla som har minsta intresse för bilar och racing.

Recension: Resident Evil 6 (PS4)

Publicerad den 2016-04-162016-04-23 av Tommy

Resident Evil 6 tar den klassiska skräckserien ännu ett steg från det skrämmande originalet, och lägger stort fokus på action och samarbete. Det fick stå ut för en hel del hård kritik när det släpptes under den förra generationen, men undertecknad blir positivt överraskad av den färska Playstation 4-versionen.

När Resident Evil Remake aldrig nådde Capcoms försäljningsmässiga förväntningar tog den japanska spelstudions skräckserie en helt ny vändning. Med Resident Evil 4 tog serien ett steg ifrån den utsatta position som spelarna stod inför tidigare, och vi fick ett mer actionbetonat upplägg. När den femte delen sedan släpptes infördes coop-möjligheter och dessa plockades även över till Resident Evil 6 när det släpptes under den förra generationen. Personligen missade jag den sjätte installationen, och Playstation 4-versionen blir min första bekantskap med äventyret.

Spelaren kastas in i hetluften från två av de digitala huvudkaraktärernas första andetag, och vi får följa med in i en explosiv prolog. Sedan får vi ett smörgåsbord fyllt med fyra olika kampanjer att sätta tänderna i, och de fokuserar på både på klassiska karaktärer som Leon S Kennedy och Chris Redfield och nytillskott som Helena Harper. Vi får helt enkelt följa med på ett äventyr som ger oss fyra olika vinklar av händelserna i Resident Evil 6.

Återigen har ett virus spridit sig runt om i världen, och både människor och djur förvandlas till levande döda. Leon utbrister ”It’s Raccoon City all over again” när han förstår vad som händer i staden Tall Oaks, och vi minns såklart hans allra första äventyr där han överlevde händelserna i den klassiska Resident Evil-staden. Däremot skiljer sig Resident Evil 6 ordentligt från de mer klassiska äventyren som släpptes till Playstation (och format som Sega Saturn). Actionmomenten får all vår uppmärksamhet, och den skräckfyllda historien som byggt upp denna klassiska spelserie är som bortblåst.

Jag fyller de zombifierade fienderna med kulor från min magnum för att sedan kasta fram hagelbrakaren och fullkomligt slita ett gäng levande döda i köttiga slamsor. Zombiesarna släpper inte bara massor av ammunition, utan prylar som ger mig poäng till att utveckla mina färdigheter, och när jag låser upp ett bättre skydd mot fiendernas attacker kan jag använda det till alla olika kampanjer. Pusslen har däremot fått stryka på foten, och även om de finns där i bakgrunden så kräver de ungefär lika mycket hjärndöd tankeverksamhet som florerar i zombiesarnas huvuden.

Titeln får lida mer av att heta just Resident Evil 6 än vad den faktiskt gynnas av den. Serien lever med en viss förväntan, och även om Capcom gick ifrån det skräckladdade konceptet med den femte delen så har de tagit steget längre den här gången. Miljöerna är betydligt större än i många av de tidigare spelen, men de saknar den tyngd och atmosfär som vi fick se, och skräckmomenten är bortplockade förutom att en och annan zombie gömmer sig på marken och hugger tag i oss då och då. Vi tittar helt enkelt mer på vad Resident Evil 6 inte är, istället för att nöja oss med vad vi får.

Äventyrets stora antagonist är lika blek som nordisk hud är under vinterhalvåret, och trots att en och annan hemlighet skapar ett intresse för att ta reda på vad som faktiskt händer genom att spela igenom alla protagonisters kampanjer, så är det just spelets samarbetsfunktioner som gör Resident Evil 6 underhållande. Monstren är relativt varierade, och även om bossarna hade kunnat bjuda på mer, så längtar jag efter att få sparka de stora bjässarnas rumpa med mina vänner när jag sysslar med något annat. Vi hjälps åt och får både strida nära varandra, och på håll där en av oss exempelvis kan skydda den andra genom att använda ett prickskyttegevär. Det är hygglig samarbetsunderhållning utan att innehålla några scener som verkligen imponerar.

Playstation 4-versionen inkluderar allt nedladdningsbart material som släpptes till originalversionen, och vi blir presenterade inför flera olika onlinebaserade (även om några av dem kan spelas själv eller på delad skärm) spellägen. Det klassiska ‘Mercenary’-läget bjuder på rejäl zombieslakt där vi ska döda så många fiender som möjligt på tid, och vi ställs bland annat inför rena dödsmatcher där banorna fylls både med datorstyrda fiender och livs levande motstånd. Min personliga favorit är emellertid ‘Onslaught,’ och här ställs två spelare mot varandra. Vi ska emellertid inte rikta något vapen mot vår motståndare, utan ställs inför en mängd av datorstyrda fiender, och ju större combo vi lyckas få till, ju fler fiender dyker upp i motståndarens område. Problemet med flerspelarlägena är dock att det är ganska tomt på spelare, och det kan ta lång tid innan det går att hitta tillräckligt många motståndare för att dra igång en match.

Istället för att se Resident Evil 6 som en rättmätig uppföljare till skräckserien tar jag det istället för vad det är – en actionpackad upplevelse med Resident Evil-karaktärer. Det saknar skräck, det saknar stark atmosfär och exempelvis hade bossfighterna kunnat finslipas ytterligare. Den som är ute efter en rejält dos action med en vän får emellertid många timmars underhållaning att se fram emot.

Recension: Ratchet & Clank (PS4)

Publicerad den 2016-04-112016-04-29 av Tommy

Insomniac Games tar Ratchet & Clank in i den senaste generationen med en reboot av det klassiska Playstation 2-originalet. Undertecknad har recenserat det actionpackade plattformsäventyret och tagit reda på om den färska versionen är en värdig tolkning av originalet.

När Ratchet & Clank släpptes till Playstation 2 experimenterade Sony med ett gäng plattformshjältar för att hitta en rättmätig konkurrent till Nintendos skäggiga rörmokare. Idag har plattformsäventyr inte samma exponering i spelbranschen, och därför känns Insomniac Games nya reboot extra viktig för alla som ser tillbaka på de klassiska äventyren med goda minnen.

I slutet av april går biofilmen Ratchet & Clank upp på den vita duken, och den baserar sig på originalet, medan det nya Playstation 4-äventyret baserar sig på själva filmen. Vi får se videosekvenser som är tagna direkt från filmen, och resan är spetsad med nya moment för att knyta an till bioproduktionen. Rebooten är dock inte en nystart i samma anda som exempelvis Tomb Raider, utan utvecklarna har plockat frikostigt från Playstation 2-klassikern. Denna gång får vi emellertid uppleva äventyret i den galaktiska superhjälten kapten Qwarks synvinkel, och det är även han som för narrativet framåt som berättarröst.

Vi blir presenterade för ett klassiskt domedagsscenario om ondingar som vill ta över hela universum, och mitt i allt ihop stöter den håriga lombaxen Ratchet på roboten Clank och dem bildar direkt ett radarpar för att slåss mot en bättre framtid. Det är emellertid de karismatiska karaktärerna och dess snabba humor som bjuder på den storymässiga underhållningen, och den röda tråden får en betydligt mindre betydelse. Äventyret är även väl barnanpassat med svenska röster, och den som vill komma åt de engelska röstskådespelarna får ställa in språket i Playstation 4-konsolens inställningar.

Ratchet & Clank oerhört läckert, och Insomniac Games målar upp en ren fröjd för ögat med detaljrika världar som skapats med alla möjliga varma och kalla färger för att ge dem karaktär. Vi hittar banor med klassiska teman som is, lava och vatten, men de har sällan sett så pass inbjudande ut som nu. Trots att skärmen fylls av explosioner, skotteld och massor av fiender märkte jag inte av en enda dipp i bilduppdateringen. Himlen är också full av levande flygödlor och flygfarkoster som ger liv till de intressanta miljöerna, och äventyrslusten väcks direkt. Som tur är gömmer sig en drös hemligheter i vart och vartannat hörn, där vi kan samla guldskruvar för att låsa upp bonusmaterial som bland annat ger tillgång till nya färgskalor och kostymer. Dessutom hittar vi mängder av holokort som är populärt i universumet, och var gång vi fyllt en viss serie får vi olika fördelar som exempelvis mer skruvar (som fungerar som valuta) och mer raritanium.

Förutom att vi exempelvis kan köpa nya vapen med skruvarna så används raritaniumet till att uppgradera vapnen. Puffrorna är lika grandiosa som vi är vana vid i Insomniac Games spel, och vi känner igen dem från tidigare, men samtidigt som de är många till antalet så hittar jag en funktion för vartenda ett av dessa. Det är enkelt att hitta sina favoriter, och ju mer varje vapen används, ju starkare blir de och desto mer kan de uppgraderas. Vi hittar eldkastare, målsökande missiler och galenskaper som discokulan som får fienderna att börja skaka rumpa. Dessutom finner vi mängder av användbara prylar som ger oss möjlighet att ta oss till nya platser. När jag plötsligt kan andas obehindrat under vatten börjar jag att söka upp varenda vattenhål som jag tidigare inte kunde ta mig igenom, och när jag hittar magnetskor åker jag tillbaka till tidigare planeter – vilket i princip alltid är möjligt i denna öppna tolkning av originalet – för att leta efter gömda skatter.

Vi hittar även variation i själva spelmomenten, även om de flesta planeter låter oss pumpa fiender fulla med bly och ger oss plattformar att hoppa på. Ibland får vi bege oss upp i luften eller ut i rymden med Ratchets rymdskepp. De actionpackade luftstriderna ger äventyret en ytterligare tyngd, och ibland blir jag till och med lycklig när döden inträffar så att jag får spela om ett riktigt intressant scenario.

Jag har saknat den actionbetonade plattformsgenren och Insomniac Games gör så oerhört många rätt med Ratchet & Clank. Här får vi göra saker bara för att de är just underhållande, och vi får också lösa några småpussel emellan de actionfyllda dusterna. Bossarna bjuder på ren och skär spelglädje, och jag kommer att leva länge på denna mer öppna tolkning av Playstation 2-originalet.

Recension: Heavy Rain Remastered

Publicerad den 2016-04-022016-05-09 av Tommy

Det är inte nog med att regnet öser ned. En mördare går lös som dränker pojkar i regnvattnet samtidigt som de döda kropparna blir insmetade i lera, och får en origami i handen. Spelaren får vara med och påverka händelserna, och undertecknad tar reda på om de tekniska problemen är lösta från originalutgåvan.

Heavy Rain släpptes till Playstation 3 under 2010, och det satte nytt sken på den genre som gestaltades som FMV-titlar under 90-talet. Quantic Dream hade släppt äventyret Fahrenheit flera år tidigare, och den här gången utlovades mer realism.

Allt börjar med att Ethan Mars vaknar upp under en fantastisk dag med strålande sol, och där sonens födelsedag vankas. Allt är dock lite för perfekt, och den strålande solen byts ut mot ett rent störtregn när en familjetragedi krossar livet för den lyckliga familjen.

Vardagen blir nattsvart för Ethan och i samma veva riktas fokuset mot den seriemördare jag tidigare berört. I jakten på sanningen får vi ta del av fyra huvudpersoners berättelser vars öden flätas samman under äventyrets gång. Spelaren får hela tiden vara med och påverka händelserna och vi får leta bevis som agenten Norman Jayden och förhöra offrens föräldrar som den luttrad privatdetektiven Scott Shellby. Den som får det största fokuset är emellertid den olycklige fadern, som också får ett ordentligt stöd av Madison Paige. Hon ger ett djup, och en form av mänsklighet mitt i den gråa och nattsvarta tillvaron.

Trots att jag har spelat originalet, och vet var handlingen till slut leder, så är det intressant att omforma berättelsen med att göra andra val än tidigare. Vi kan hela tiden ta reda på vad karaktärerna tänker, och kan sedan agera utefter vårt egna tycke, för att sedan få ta konsekvenserna. Heavy Rain är dock fyllt till bredden av ‘quick time events’ där vi ska använda oss av våra reflexer och trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle. Detta överanvänds i var och varannan scen, och blir snabbt irriterande.

Storyn nystas upp i lagom snabb takt, men tyvärr finns det flera scener som inte håller särskilt hög kvalité. Ibland lyckas dessutom inte Quantiq Dream att förmedla den känsla som de försöker få ut till spelaren, och när vi bland annat får vagga ett ledsamt stackars barn till sömns känns det som en onödig process utan substans.

Heavy Rain är spännande och intressant även idag, men tyvärr har det letat sig in ett antal buggar även i denna utgåva. Problemen är inte lika omfattande som i originalet, men under min speltid försvann exempelvis rösterna och vid en annan sekvens blev en av karaktärerna totat osynlig. Karaktärerna pendlar både från mellanmjölk till riktigt bra, men handlingen får aldrig den där riktiga peaken som exempelvis Life is Strange gjorde i fjol.

Recension: Hitman: Episod 1

Publicerad den 2016-03-232016-05-05 av Tommy

Det har varit flera turer kring Io Interactives Hitman, och till slut valde studion och utgivaren Square Enix en episodbaserad lanseringsform. Nu har undertecknad lönnmördat i Paris och tagit reda på om det uppdelade seriekonceptet fungerar i praktiken.

Agent 47 är tillbaka i sin fläckfria Georgio Armani-kostym. Den här gången börjar emellertid actiondramat med en prolog för hela serien, något vi också fick prova på i betaversionen, och här levererar vår lönmördarikon ett något mer mänskligt intryck än tidigare. Här får vi också lära oss några av de metoder vi kan använda oss av, så som möjligheten att förgifta måltavlor genom att lägga hälsofarliga ämnen i deras dricksglas, eller dränka dem i toaletten. Io Interactive har lyckats med något få utvecklare har gjort, och det är att de skapat en väldigt lättförståelig och underhållande introduktion till ett ganska avancerat koncept. Trots att spelet håller mig i handen hela vägen till att den första måltavlan är undanröjd så känns det aldrig irriterande eller som ett nödvändigt måste, utan jag blir istället inspirerad till olika tillvägagångssätt jag kan använda mig av senare.

När jag spelar om prologen ett antal gånger upptäcker jag hela tiden nya sätt att ta ut min måltavla, och friheten är verkligen stor i jämförelse med exempelvis Hitman: Absolution. Det är emellertid när äventyret tar med oss fram i tiden till händelserna i Paris som Hitman vaknar på allvar. Uppdraget Showstopper känns direkt överväldigande, och när Agent 47 får ett kontrakt som går ut på att mörda två av huvudpersonerna som frotterar mitt i folkhavet på en stor modevisning känns det plötsligt näst intill omöjligt. Under den första rundan njuter jag emellertid av de massiva och snygga omgivningarna, och tjuvlyssnar på folk som tisslar och tasslar om hemligheter som jag kan utnyttja till min fördel. Mina smygegenskapar stöter dock snart på patrull och till slut blir jag skjuten av ett gäng vakter som inte tycker om att jag knockar en tillställningens gäster för att kunna ikläda mig en ny förklädnad. Då får jag istället bekanta mig med den oerhört utdragna laddningssekvensen som dyker upp vid varje start och omstart.

När varje uppdrag är utfört samlar spelaren på sig erfarenhetspoäng som sedan ger oss en hel drös olika fördelar, men också helt nya sätt att tackla de olika kontrakten. Exempelvis får man stövla in i huvudporten vid den första genomspelningen av Showstopper-uppdraget, men senare kan spelaren exempelvis starta nere i köket med en kockförklädnad. Efter tillräckligt mycket poäng ger det oss också rätten att smuggla in föremål som ett prickskyttegevär eller andra saker som kan göra lönnmördandet lättare för spelaren. Vi blir också belönade för olika tillvägagångssätt, och vare uppdrag har en hel drös av olika utmaningar som triggar oss att spela om kontrakt för att klara alla sorters delmål.

På minuskontot ligger, förutom de långa laddningstiderna, också det avhuggna serieupplägget. Hitman är inte skapat för konceptet, vilket blir tydligt när det första avsnittet avslutas väldigt abrupt. Hitman: Episod 1 är trots det en väldigt bra inledning på detta äventyr där vi får testa alla möjliga sätt att mörda våra mål. Spelaren får en ordentlig frihet, och de stora miljöerna bidrar definitivt till den känslan. När huvuduppdragen är slutförda kan de antingen spelas om på flera olika sätt eller så kan vi utforma egna kontrakt på valfria AI-karaktärer. Detta kan varieras i stor grad eftersom att spelaren kan sätta olika krav på tillvägagångssättet, och sedan kan vi lägga upp våra kontrakt online för att låta andra spelare världen över bita i våra egna utmaningar.

Recension: Gravity Rush Remastered (PS4)

Publicerad den 2016-02-212016-05-14 av Tommy

Gravity Rush var ett fantastiskt äventyr när det släpptes till Playstation Vita, och spelet visade verkligen vad den handburna konsolen gick för. Det var inte bara en vacker upplevelse, utan imponerade även med sitt intressanta koncept där vi får vrida och vända på gravitationen. Bluepoint Games (som tog hand om Uncharted: The Nathan Drake Collection), fick uppgiften att finjustera Japan Studios charmiga historia, och frågan undertecknad har tagit reda på är om Gravity Rush Remastered levererar till Playstation 4, eller om äventyret blir lidande av det nya formatet som Tearaway Unfolded.

Innan vi träffar på den mystiska huvudkaraktären Kat får vi se hur ett äpple lossnar från ett träd och faller ned mot marken, som är en fin nickning mot det symboliska Isaac Newton-äpplet som gav upphov till den berömda fysikerns teori om gravitationen. Det är förstås talande för hela upplägget, för när vi får ta kontrollen över den omtänksamma huvudkaraktären Kat kan vi svänga på gravitationen hur vi vill.

Handlingen är inte byggt av det allra mest djupblodiga och välskrivna manus vi sett röken av, men den innehåller en sorts mystik som nystas fram genom diverse serietidningsinspirerade ark. Äventyret tar fart när mästertjuven Alias försöker sig på en stöld av en så kallad ‘Sacred Gem’ i Hekseville, och dessa ädelstenar skyddar staden, och sätter saker och ting ur balans.

De flesta av stadens fiender kallas för Nevi, och dem är en brokig skara som alla har olika bubblor utstickandes från sina kroppar. De bjuder på varierande motstånd, och vissa kräver att vi utnyttjar Kats gravitationsförmåga. Vi skruvar, vrider och vänder på hela världen, medan vi har en arsenal av attacker och förmågor som spelaren kan förbättra genom ett rollspelsliknande element. Vi kan samla på oss olika juveler för att göra huvudkaraktären starkare, och förutom genom huvuduppdragen kan de bland annat samlas in genom diverse sidouppdrag. Det finns nämligen mängder av utmaningar som bland annat låter oss slåss mot fiender på tid och köra rena race mot klockan där många av specialförmågorna kan utnyttjas flitigt. De mest intressanta sidosysslorna hittar vi emellertid i det nedladdningsbara materialet som släpptes till PS Vita, men som nu inkluderas i Playstation 4-versionen. Förutom att de bjuder på en hel del tokigheter får vi också en dos varierade spelmässiga inslag som ger en extra krydda ovanpå ett redan fantastiskt spel.

Gravity Rush Remastered fungerar faktiskt bättre till Playstation 4 än till ursprungskonsolen PS Vita, och det känns som om äventyret var gjort för en storbildsskärm. Tekniken är inte lika högkvalitativ som vi kan förvänta oss av ett färskt spel till Sonys stationära konsol, men designen lyser fantastiskt fint med sin charm, och tillsammans med spelvärlden och musiken målar Japan Studio och Bluepoint Games upp en helt fantastisk saga som är svår att slita sig ifrån. Jag trivs verkligen i Hekesville tillsammans med dess varierade skara av invånare och Kat är en väldigt intressant karaktär som jag längtar efter att få fortsätta följa i den kommande uppföljaren.

Recension: World of Tanks (PS4)

Publicerad den 2016-02-112016-05-21 av Tommy

Wargamings pansarvagnsskjutare har tagit sig till Playstation 4, och World of Tanks är lika gratis som luften vi andas. Så då är bara frågan om det är värt vår tid?

Jag måste erkänna att jag har väldigt mycket fördomar när det kommer till free-to-play-spel. De flesta som jag har provat på har erbjudit en snabb, men väldigt ihålig upplevelse som inte bara har varit en grafiskt medioker upplevelse, utan också ytliga där ett djup saknats. Därför är förstås mina första stapplande steg i World of Tanks fyllda med skepsis, men delar av dem suddas snabbt bort.

När jag kliver in i garaget är det fyllt av olika pansarvagnar, som emellertid är större tack vare det premiumkonto jag har utnyttjat. Jag kastar mig in i en snabb tutorial där jag får grepp om grunderna, för att jag ska kunna ta mig ut i krig med livs levande motståndare över nätet.

Till en början säger inte alla olika typer av pansarvagnar särskilt mycket, förutom hur starka kulor dem besitter, och hur pass välbepansrade de faktiskt är mot fiendens eld. Ju mer tid som läggs på World of Tanks, ju mer hittar jag emellertid taktiska fördelar med de olika stridsmaskinerna, men precis som med många andra spel är det lätt att hitta, och fastna vid sin favorit. Detta spetsas extra av att ju mer en pansarvagn används, och ju större framgång vi får med dem, desto starkare kan de bli efter olika sorters uppgraderingar.

En vattendelare med World of Tanks är att spelarna endast har ett enda liv. När fienden sprängt min pansarvagn är det förstås väldigt surt, och helt enkelt ‘game over’ för min egen del, men det ger också större vikt i att hålla sig vid liv. Personligen tycker jag om denna aspekt, eftersom att det helt enkelt känns viktigare att hålla alla parametrar levande, vilket både kan göras med en god taktik och strategi, men vi kan också laga pansarvagnarna med olika paket som kan köpas inför kriget.

I World of Tanks räcker det inte med att sikta på fiendefordonen och trycka av sin eld för att träffa motståndaren, utan olika aspekter avgör hur pass stor chans vi faktiskt kommer att träffa dem. Det gäller att positionera sig rätt, och även hitta skydd om fienden får in siktet på sin egna pansarvagn. Det ger en extra krydda till kriget, och vi kan också kalla på stöd från våra medsoldater genom ett antal snabba kommandon.

De olika valutorna skapar dock mest oreda, och medan vissa kan köpas för riktiga pengar, kan andra vinnas genom spelets gång. Olika specialuppdrag lockar oss till att testa på ett antal olika pansarvagnar, men premiumkonton har en ordentlig fördel i jämförelse med nya spelare som inte hunnit bygga på sin arsenal av pansarfordon. Däremot verkar det möjligt att kunna komma ikapp efter ihärdigt spelande även med ett gratiskonto, men jag har inte någon ordentlig koll på detta, eftersom att majoriteten av min tid med World of Tanks har ägnats med just ett premiumkonto.

World of Tanks belönar dem spelare som lägger ned tid på onlineskjutaren, vilket är rakt emot mina tidigare fördomar för free-to-play-spel. Samtidigt är det lätt att avfärda spelet vid en första anblick, och jag rekommenderar folk att lägga ned runt tre, fyra timmar och bekanta sig med alla olika aspekter som Wargamings actionfest faktiskt levererar, helt gratis.

World of Tanks är en underhållande multiplayer-upplevelse som växer ju mer tid som läggs ned på actionfesten. Premiumanvändare har stora fördelar mot nybörjare, men jag rekommenderar alla att lägga ned runt tre, fyra timmar på Wargamings gratisskjutare som visar sig i nya nyanser längre fram.

Recension: Agatha Christie: The ABC Murders

Publicerad den 2016-02-082016-05-04 av Tommy

Microids Agatha Christie: The ABC Murders sätter den karismatiske Hercule Poirot i huvudrollen. Peka-och-klicka-äventyret bjuder på en resa tillbaka till 30-talet, med en stark huvudkaraktär, och ett gäng smarta ingredienser.

Allt börjar med att Poirot får ett brev som innehåller ett mystiskt meddelande som utmanar honom på ett ”test,” samtidigt som det antyds att något kommer att inträffa i Andover den 21 samma månad. Det rör sig förstås om ett mord, och den döde visar sig vara butiksägaren Alice Ascher som mördats kallblodigt på plats i sin affär. Förutom en påse med jordgubbar, så hittas en ABC-gudie, eller rättare sagt en tidtabell, för landets tågavgångar på mordplatsen, och detta är startskottet för äventyret som målas upp i en mer tecknad, tredimensionell stil.

Som i alla andra peka-och-klicka-äventyr får spelaren plocka upp saker och granska prylar för att ta sig framåt i handlingen. Dessa moment är dock oerhört simpla i The ABC Murders, och istället får vi olika pussel att lösa när vi öppnar olika skåp, kassaapparater och andra föremål. Det gäller att knäcka ”koden” för att komma åt de viktiga prylarna, och även om dessa moment inte är överdrivet svåra, så ger de en viss ”aha-upplevelse” när de väl är lösta.

En intressant ingrediens är att vi får vara med och lägga ihop bevismaterial för att dra olika slutsatser. Exempelvis får vi pussla ihop bitar som säger mycket om mördarens personlighet, och hur han eller hon agerar i olika scenarion. Det ger en härlig illusion av att få vara delaktig i mordgåtan när de löses på första eller andra försöket, men går det längre än så tappar inslaget sin funktion, då vi inte får någon sorts av bestraffning om vi gör fel utan kan testa olika kombinationer så länge som det behövs.

Spelaren får också förhöra flera av de misstänkta personerna, och innan vi pratar med dem kan vi studera dem för att ta reda på vilken sinnesstämning de har för tillfället. Detta kan bland annat låsa upp flera olika frågeställningar, och flera av frågorna kan leda till liknande svar, men vi blir belönade med poäng om vi agerar som Poirot skulle ha gjort.

Agatha Christie: The ABC Murders bjuder på en spännande mordgåta, men istället för att sätta spelaren på prov är det mer som ett interaktivt avsnitt från TV-serien, istället för att känna sig hundraprocentigt delaktig. Äventyret är dessutom kort, men vi får ändå valuta för den rabatterade prislappen. Poirot glänser med sin färgstarka personlighet, och jag känner mig lockad till en andra spelomgång nu när jag ser mordgåtan i ett annat ljus.

Recension: Lego Marvel’s Avengers

Publicerad den 2016-02-042016-05-08 av Tommy

TT Games låter oss göra ett återbesök i Marvels värld, och undertecknad har smashat Legobitar och löst pussel tillsammans med en hög Avengers-hjältar.

Vi har fått se en hel drös av Lego-spel genom åren som kretsat kring olika, kända varumärken som Star Wars, Sagan om Ringen och Indiana Jones. Lego Marvel Superheroes blandade serietidningjättens hjältar, och med Lego Marvel’s Avengers får vi återigen bekanta oss med Hulken, Iron Man, Captain America och en drös andra härliga personligheter.

Återigen är det en lättsam upplevelse, med en massa Legoklossar som flyger all världens väg när Thor kastar sin hammare, och när Agent Carter använder sin pistol. Vi får lösa några enkla pussel, och återuppleva några av nyckelhändelserna från Avengers-filmerna i en betydligt skämtsammare ton – med milkshakes och kycklingar i högsta hugg. Men, den här gången hittar vi bara karaktärerna från Disney-filmerna, vilket gör att figurer från X-Men och Spider-Man har fått stryka på foten. Dessutom hoppar händelserna från Avengers: Age of Ultron tillbaka till den första filmen och sen snurrar den till det några gånger igen och vi får bland annat en dos av Captain America: The First Avenger. Allting presenteras med en drös av filmscener, och ibland får vi även vara med och leka i dessa sekvenser med hjälp av så kallade ‘quick time events.’

Som vanligt har de flesta av karaktärerna olika specialförmågor. Iron Man kan smälta guld, Captain America kan använda skölden för att skicka tillbaka fiendeeld och Hulken är grön, arg och stark som gör att han kan slita upp diverse skåp och dörrar som inte någon liten vanlig Legogubbe får upp. Dessa förmågor måste som vanligt användas för att lösa mängder av pussel, och förutom de vanliga plattforms- och actionmomenten får vi skjuta loss i rena shot em’ up-stilen med Iron Man. Pusselmomenten är dock oerhört enkla, och den enda gången som jag fastnade i några minuter var när en hög av hoppande Legobitar – som ska användas till att bygga något finurligt med – låg lite väl dolt.

Lego Marvel’s Avengers har precis som Lego Marvel Superheroes olika hub-världar som är lätta att fastna i. Vi kan leta efter högar av Legobitar i guld, och utföra ett och annat sidouppdrag när vi känner för det, eller bara glida runt i olika fordon. Det rör sig inte om något Grand Theft Auto eller Lego City, men det ger en extra dimension till ett annars så strömlinjeformat spel.

Lego Marvel’s Avengers är underhållande, framförallt tillsammans med en vän i coop, men det finns få anledningar att välja denna utgåva istället för Lego Marvel Superheroes som ger oss mer av den goda varan. Denna utgåva känns inte alls lika tight, och många av röstskådespelarinsatserna är dåliga samplingar från filmerna som berörs. Vi har sett det förr, och på gott och ont får vi mer av samma vara.