Call of Duty 4: Modern Warfare släpptes under 2007, och nu har Raven Software finputsat Infinity Wards kreation för att släppa en remastrad variant. Vi får återigen träffa på Soap och Captain Price, och undertecknad har tagit reda på om nyversionen håller måttet.
Ni ser vår videorecension nedan.
PlayZine är tillbaka, i Youtube-form precis som vi lovade. Vi drar igång med en videorecension av Square Enix charmiga rollspel World of Final Fantasy till PlayStation 4.
Det handlar om en ett äventyr som blandar klassiska delar från Final Fantasy-serien med en ny berättelse och ett vackert yttre som blandar en fantasysaga med söta karaktärer.
Ni ser vår recension i videon nedan.
Final Fantasy-äventyret Mystiq Quest släpptes till Game Boy under 1993 här i Europa, och tidigare i år släpptes en remake till Android och iOS. Nu finns det klassiska rollspelsäventyret även till Playstation Vita, och det är en extremt klassisk berättelse om en pojke och flicka som beger sig ut för att rädda världen.
Adventures of Mana är så klassiskt det bara kan bli, och i huvudrollen hittar vi en pojke (vilken spelaren får namnge) som är fången av Dark Lord. Protagonisten lyckas förstås rymma från fängelsehålan, och när han får reda på att mörkrets härskare är ute efter Mana-trädet, källan till allt liv, startar en berättelse där spelaren slår följe med en flicka för att rädda världen. Igenkänningsfaktorn för oss som var aktiva roll- och äventyrsspelare under det tidiga 90-talet känner garanterat igen sig.
Vi hittar också många likheter med Zelda-serien. Vår hjälte kan bara nå små delar av världskartan vid start, men när vi får tag på nya vapen och föremål öppnar sig nya platser upp – både hemliga gömställen och vägar som tar oss framåt längs den röda tråden. Spelaren får besöka städer med en och annan invånare, och mörka grottor som fylls av illasinnade monster. Dessa kan besegras genom traditionella vapen som yxor och svärd vilka hittas på vägen, eller genom en radda magiska attacker.
Stridssystemet är avskalat, och vi hittar en enda knapp för att slå ihjäl de monster vi möter. En liten dos tajming blandas med en liten dos strategi, och det sistnämnda blir lite extra tydligt under äventyrets bosstrider. Här växer spelet ett snäpp, men tyvärr faller varje fiende efter en kort fight. Det kan ha att göra med att jag har en fallenhet för att leta efter varenda liten hemlighet, och dödar monster på löpande band och stiger i level, men det hade inte skadat med en större utmaning här och där. De vanliga fienderna faller efter lite sedvanlig ‘button mashing,’ och spelaren utsätts aldrig för något riktigt hot. Däremot kan det vara lite klurigt att ta sig vidare stundtals, eftersom att jag som spelare missar en och annan detalj i omgivningarna som ska slås sönder, eller ett mindre pussel som inte fått någon riktig förklaring.
Adventures of Mana innehåller mycket klassiska ingredienser, men samtidigt som det retrodoftande upplägget kliar oss retrorävar på ryggen saknar äventyret den där extra udden. Samtidigt som dess simpla upplägg fungerar, blir stridssystemet aningen urholkat efter fyra, fem timmar, men atmosfären och dess musik rycker upp ribban ett snäpp medan den 3D-fierade världen aldrig vinner några priser för sin design. När jag går från rum till rum är det svårt att se någon skillnad, och det enda som gör att jag verkligen håller koll på var jag befinner mig är den lilla minikartan som fylls på för varje nytt område som besöks.
Trots allt är Adventures of Mana ett mysigt äventyr som riktar sig extra mycket åt oss som spelade roll- och äventyrsspel under 90-talet.
Mega Man rockade skjortan av oss under 90-talet, och efter att Keiji Inafune fick lämna Capcom skapade utvecklaren Comcept och skapade en spirituell uppföljare – Mighty No. 9.
Mighty No. 9 finansierades genom en Kickstarter-kamapnj där den efterfrågade summan samlades in på två dagar. Sedan gick utvecklingen knackigt, och samtidigt som projektet försenades gång på gång efterfrågade Comcept efter mer pengar för att införa nytt stoff till plattformsäventyret. Nu har det emellertid funnits på marknaden ett tag (även om vi fortfarande väntar på de bärbara funktionerna), och undertecknad har spelat som om det vore 1991.
För likheterna med Mega Man finns där. Protagonisten Beck är försedd med en kanonarm, och designen påminner rejält om sin förlaga. Det är emellertid inte någon tillfällighet, och Inafune har till och med varit beredd på att göra en direkt uppföljare till sin gamla klassiker, men Capcom avböjde.
Huvudkaraktären Beck är en cyborg som huserar i organisationen The Mighty Numbers, och helvetet brakar lös när åtta medlemmar blivit hackade och orsakar ordentlig kaos. Då samarbetar Beck med ett gäng forskare för att ställa allt till rätta – och det är här actionfesten och plattformsäventyret tar fart. Och det är en färgfylld blandning det handlar om, och efter en kortare introduktion kastas vi in i en värld packad med hinder, fiender och faror som käkar upp våra liv.
Fienderna består av en varierad skara, och de utnyttjar även detaljer på banorna till sin fördel. Några sätter exempelvis eld på kladdig olja, och gör så att skärmen fylls av ett rent inferno. En välkommen ingrediens är också svårighetsgraden som är relativt hög, speciellt i början innan tajmingen och spelets funktioner sitter som en smäck. Beck kan besegra fienderna på sedvanligt vis, med skotteld från armkanonen. Men, efter ett visst antal träffar kan de också förstöras med en dash-attack (som också används för de olika plattformselementen), vilken också ger olika sorters fördelar till Beck beroende på vilken typ fienden är av. Dessutom kan vi kedja ihop olika kombinationer, och när poängen rullar in kan vi även klättra på topplistorna.
Den absoluta höjdpunkten med Mighty No. 9 är de bossar som befinner sig på slutet av varje bana. Och dessa består förstås av de hackade karaktärerna från The Mighty Numbers. Vi stöter på karaktärer som besitter förmågor inom klassiska element så som eld och is, och andra utnyttjar elektricitet samt rå styrka. När de sedan är besegrade återställs de till sitt normala jag, och på vissa av banorna återkommer de även för att ge spelaren understöd. Banorna kan väljas i vilken ordning som helst, och detta gör att spelaren kan vänta med ett uppdrag som känns för svårt, för att sedan återvända med en hjälpande hand. Dessutom kan vi använda oss av bossarnas krafter efter att de är avklarade, och vi kan fritt välja och vraka bland förmågorna under varje bana. Favoriten är onekligen en dräkt som gör det möjligt för Beck att hoppa högre och sula iväg en rotorbladsliknande bumerang.
Plattformsmomenten är underhållande, men det finns en del solfläckar som svärtar ned upplevelsen. Designen haltar ordentligt på sina håll, och bakgrunderna är långt ifrån de senaste Rayman-spelen som skämt bort oss med en störtskön atmosfär. Dessutom är röstskådespelarna under all kritik, vilket är en skymf mot de som faktiskt betalade extra för att Comcept skulle implementera riktiga röster.
Dessutom är banorna av varierad kvalité, och de pendlar mellan fantastiskt och ren tristess. Finurliga idéer har växlats med material som borde ha hamnat i papperskorgen, och när äventyret ändå är över efter drygt tre timmar undrar jag varför utvecklarna bad om mer pengar för att skapa ”extra många banor.”
Den största boven i dramat är dock att sparfilen blev korrupt och raderades under två tillfällen. Trots att jag självfallet laddade upp filen till molnet efter det första tillfället, försvann drygt en timmes spelande rakt åt helvete.
En intressant ingrediens är emellertid utmaningsläget som fungerar lite som VR-uppdragen från Metal Gear Solid-serien. Varje uppdrag låter spelaren ta sig igenom en bana på tid, samtidigt som spelaren får diverse begränsningar. Detta läge förlänger speltiden med ett antal extratimmar, trots att den färglösa designen inte bjuder upp till dans.
Mighty No. 9 är oslipat, och det är svårt att se vad all extra utvecklingstid gick till. Det känns ofärdigt, trots att en hel del spelunderhållning finns att hämta under ytan.
Ubisoft har samlat ihop resterna från det trasiga, och undermåliga Assassin’s Creed: Unity. Denna gång får vi besöka ett viktorianskt London förpackat med en blytung atmosfär.
Denna gång får vi följa med tvillingarna Jacob och Evie Fry på deras äventyr där de åtar sig uppgiften att stoppa tempelriddarna som försöker ta över Edens artefakter. Spelarna får hjälpa radarparet att förhindra deras planer som går ut på att kontrollera världen bakom kulisserna. Protagonisterna målas upp på ett spännande sätt, och de bjuder på en härlig syskonkärlek som bakas in i en berättelse som utspelar sig i slutet av den industriella revolutionen, 1868. Båda huvudkaraktärerna är spelbara, och de håller sig till sina egna roller, där Evie kämpar med att förhindra tempelriddarnas onda planer genom att hon själv vill ta kontrollen över delar av Eden. Jacob å sin sida vill rensa Londons gator, och gör allt i sin makt för att ta livet av orderns alla medlemmar, och grundar organisationen ”the Rooks” för kunna bekämpa elden med samma medicin.
Det är emellertid inte bara personligheterna och det primära tillvägagångssättet som skiljer syskonen åt. De har också sina egna exklusiva färdigheter. Jacob är brutalt när han ställer sig ansikte mot ansikte med fienden, medan Evie gömmer sig i skuggorna och förlitar sig på sina stealth-metoder när hon tar sig fram obemärkt likt ett spöke. Storyn lämnar dock en del att önska, men den håller sig på en helt klart godkänd nivå. Berättelsen saknar det lilla extra, även om jag är nöjd när eftertexterna börjar rulla.
Stridssystemet i Assassin’s Creed: Unity var trots allt riktigt bra, och Ubisoft har behållit kärnan från sin föregångare. Fienderna står för en härlig mix, och stridsupplägget är väldigt lätt att ta till sig, men samtidigt är det även svårt att bemästra. Precis som det ska vara med andra ord. Förutom de rena huvuduppdragen har Ubisoft förgyllt äventyret med en stor dos sidouppdrag, och vi hittar också fighting-klubbar där vi kan sätta våra färdigheter på prov. Dessutom kan vi tävla med häst och vagn, vilket är en välkommen ingrediens som gör upplevelsen mer varierad.
Vi hittar också nya tillvägagångssätt för att ta sig runt i staden utan att behöva använda benen. Vi har också nya sätt att ta dig runt du kan svinga dig mellan byggnad till byggnad med den nya zipline-funktionen. Dessutom kan spelaren använda sig av färdmedel som häst och vagn, och Ubisoft har implementerat ett gäng olika roliga och coola mål.
Ubisoft har verkligen lyckats att baka ihop ett fullpackat paket, och äventyret är så pass bra att det konkurrerar med Assassin’s Creed 2 – vilket är min personliga favorit i serien. En av få solfläckar är stealth-momenten, där spelaren kan göra ett och annat misstag utan några konsekvenser. Efter två genomspelningar av Assassin’s Creed: Syndicate kan jag med säkra ord säga yes, yes och yes. Spelserien är tillbaka, utan att vara fylld med buggar och haltande bilduppdatering och den här gången handlar det inte om en enkel ‘cash grab’ som Ubisoft levererade med sitt trasiga Assassin’s Creed: Unity.
Carmageddon är tillbaka, och återigen handlar det om tävlingar som går ut på att krascha sönder varandras bilar, ta sig först över mållinjen och köra ihjäl varenda människa som befinner sig i närheten. Rå humor står på schemat, och rejäl racingaction.
Carmageddon: Max Damage tar oss tillbaka till 90-talet där arkadspelen hade en marknad även här i väst. Karriärläget bjuder på rena spelsekvenser, och har strippat allt vad handling och dialog heter. Sex bilar ställs mot varandra i rena dödsrace, och när startskottet går rusar bilarna iväg.
En av bilarna siktar mot nästa checkpoint, och satsar på att vinna racet på det klassiska sättet – att ta sig förbi mållinjen först av alla. De andra siktar istället in sig på sina motståndare, och med ordentliga dödsbilar försedda med stora borrar, spetsar och andra förödande föremål försöker de istället mosa sönder sina motståndare. Vissa race erbjuder helt enkelt flera olika sätt att vinna, och den mest belönande vinsten sker när jag står som siste man efter att ha kraschat sönder opponenterna.
Andra tävlingar kan gå ut på att köra över vissa mål – som består av levande människor. Carmageddon: Max Damage bjuder på ett oerhört brutalt upplägg, och ibland fastnar kossor och människor ihjälspetsade på spjut som sticker ut längst fram på bilen. Fordonet kränger åt alla möjliga håll till den döda varelsen till slut lossnar, för att sedan låta spelaren återgå till den galna jakten efter vinst.
Karriärläget är relativt matigt, och det finns ett antal olika spellägen som erbjuds. Förutom racen där du har tre sätt att vinna på – genom att köra ihjäl ett visst antal människor (något som är lättare sagt än gjort efter att motståndarna också mosar fotgängare), köra igenom alla checkpoints eller krasha sönder motståndarna, hittar vi min personliga favorit – Fox ‘n’ Hounds som inte är något annat än våldsam kull. Upplägget är enkelt och galet, men likaså roligt. Carmageddon: Max Damage innehåller dock en hel del problem.
Den största missen är den bristande bilfysiken. Trots att fordonen är bastanta lämnar de ofta marken alldeles för lätt, och att styra bilarna är långt ifrån den enklaste syssla som gjorts genom åren. Fordonen rör sig sällan som jag vill, och även om det blir bättre när jag byter bil och uppgraderar den ett snäpp, får jag ändå problem. Den artificiella intelligensen är inte värdelös, men när jag är intryckt i en vägg av två eller tre bilar som stoppar mig från att röra på däcken, är det inte lika roligt. Bilen tar ingen skada, utan loppet stannar upp till jag väljer att återställa fordonet en bit därifrån – till en rejäl kostnad.
Dessutom är det inte bara arkadupplägget som doftar 90-tal. Grafiken är daterad, och byggs upp av detaljlösa blockiga byggnader. Samtidigt ser människorna som vandrar runt på gatorna horribla ut, och fordonen har varken en lockande design eller en detaljerad look.
Tyvärr fick jag aldrig någon rejäl chans att sätta tänderna i flerspelarläget, då lobbyn gapade tom på spelare. När loppet väl rullar igång är tävlingen långt ifrån välfylld på spelare, och efter några försök återvänder jag till karriärläget. Av någon outgrundlig anledning inkluderar inte Carmageddon: Max Damage något spel på delad skärm, och det hade varit en riktigt underhållande upplevelse att ge sig ut på tokiga race tillsammans med ett gäng kompisar.
Trots bristerna har jag ändå roligt med Carmageddon: Max Damage. Det har otroligt trubbiga kanter, men upplevelsen är underhållande, och jag kommer att fortsätta möta datorstyrda motståndare då och då ett bra tag till. Det har sin brutala charm som levereras med en dos konstig humor.
Med Resident Evil 5 tog Capcom ett steg ifrån skräcktemat och levererade ett spel som bestod av mer action. Nu är den remastrade versionen här, och undertecknad har återigen rest till Afrika för att sätta blykulor i den infekterade befolkningen.
Efter att Resident Evil Remake aldrig blev någon försäljningsmässig hit – trots den goda kritiken i media – valde Capcom att ändra inriktning. Spelserien som satte skräckspelen på kartan var inte längre särskilt läskig, och klagomålen var många. Jag var en av de som var besvikna, till en början. Det var inte längre samma magiska resa genom en läskig herrgård, och det bjöd inte heller på samma bisarra sekvenser. Ändå hade äventyret andra kvalitéer vilket gjorde att jag la ned mer tid på del fem än jag gjort på något av seriens tidigare spel.
Kodordet är action mixat med samarbete. Coop-möjligheterna är spelets största ess, och det gäller såklart även för denna remastrade version. Precis som tidigare Resident Evil-spel innehåller äventyret olika pussel som ofta måste lösas med hjälp av de båda spelbara karaktärerna. Det ligger dock aldrig några klurigheter bakom de olika lösningarna, utan de är lika hjärndöda som en smutsfläck på skjortärmen. Detta möjliggör emellertid ett större flyt, och samarbetet fokuseras emellertid på hur spelaren och hans eller hennes vän tar ut de infekterade. Vi hittar kända fiender så som blodtörstiga, dödssura hundar, och andra igenkännbara monster som försöker göra livet surt för spelarna. På de tuffare svårighetsgraderna krävs också riktig teamwork för att lyckas bra, eller en riktigt uppgraderad arsenal.
Chris Redfield beger sig till Afrika för att sätta klorna i en ökänd vapensmugglare, och dessutom utrota det som återstår av den förödande infektionen. Han stöter på Sheva Alomar, en av BSAA:s representanter för den afrikanska falangen, och tillsammans slår de följe för att råda bot på den epidemi som startade i och med incidenten i Raccoon City under 1998.
Runtom på banorna kan vi hitta diamanter och andra föremål som kan säljas för en slant. Stålarna kan sedan användas till att köpa förnödenheter, och framförallt vapen som sedan kan uppgraderas ordentligt. Seriens triumfvapen, magnum, blir såklart tillgänglig under äventyrets gång, och den är precis så stark som vi är vana vid när det kommer till Resident Evil. När vapnet är ordentligt uppgraderat är det i princip bara spelarens prickskyttefärdigheter som kan stoppa honom eller henne. Det blir en beroendeframkallande syssla att utvidga och förstärka sina vapen, och när man står med en fullt uppgraderad hagelbrakare kan man fullkomligt splittra fiender även på distans.
Resident Evil 5 spelas som vanligt i tredjeperson, och spelaren har oftast en form av lasersikte att förlita sig på. Siktet rör sig automatiskt fram och tillbaka eftersom att karaktärerna inte lyckas hålla sina vapen hundra procent stilla, och detta gör att tajming är oerhört viktigt för att träffa de allra svåraste monstrens ömma punkter. Detta blir extra viktigt i den tyngre bosstriderna – som är något av en höjdpunkt. Vi hittar maffiga fiender, och spelets antagonist Albert Wesker gör allt för att göra livet surt för spelarna.
Remastern ger äventyret ett snyggare yttre, och även om detaljerna inte är lika många som i de större spelsläppen till Playstation 4, bjuder den högre upplösningen på en behagligare resa. När vi kommer nära texturerna visar sig dock bristerna tydligt. Miljöerna känns dock relativt tråkiga på sina håll, och när vi når de blöta träskmarkerna fylls jag av ren tristess, trots att fienderna varierar och bjuder på underhållande spelsekvenser. Områdena bjuder sällan upp till dans, men när en ilsken jävel kommer kutande med en motorsåg i handen, och en tygpåse över huvudet fylls kroppen av adrenalin, och för en stund glömmer jag bort det monotona område där jag befinner mig.
Resident Evil 5 levereras med allt nedladdningsbart material som släpptes till originalutgåvan, och det har förgyllts av högre upplösning och en snabbare bilduppdatering. Jag förväntade mig emellertid att vi skulle slippa de svarta ytorna som fanns med i originalet när vi spelar tillsammans med en vän på delad skärm. Istället får vi fortfarande stora svarta, störande ytor och rejält bantade grafiska detaljer när vi spelar coop på en och samma konsol.
Trots skavankerna är det emellertid ett underhållande äventyr, som helst spelas tillsammans med en vän över nätet. Handlingen och skrämselementen har fått kliva åt sidan för ren och skär action satt i en skrämmande miljö – som hade kunnat vara lite mer inspirerande. Medan vi nöter igenom de olika svårighetsgraderna samlar vi emellertid på oss pengar, uppgraderar vapen, och det blir en beroendeframkallande resa som inte är slut förrän eftertexterna börjar rulla efter att den sista bossen har dött på den tuffaste svårighetsgraden.
Star Wars: The Force Awakens hade premiär i vintras, och nu har kriget långt, långt bort Legofierats av TT Games.
Min första bekantskap med Lego-spelen fick jag med Lego Star Wars: The Complete Saga under den förra konsolgenerationen, och mitt intresse för spelserien har gått i vågor. Senast det begav sig handlade det om Lego Marvel’s Avengers – som i slutändan inte var mycket mer än en bantad version av Lego Marvel Superheroes. När vi får lägga vantarna på Star Wars: The Force Awakens känner vi igen många av beståndsdelarna, men produktionen levereras ändå med en guldkant.
Det gamla beprövade konceptet är intakt, men TT Games har bakat in framförallt två nyheter. Pusselmomenten är fortfarande enkla, men studion har försett Star Wars: The Force Awakens med en ny funktion som ger dem ett nytt djup. Högarna med Legoklossar är fortfarande kvar, men den här gången kan vi ibland sätta ihop olika sorters konstruktioner där det gäller att bygga den rätta för att ta sig vidare. Vid vissa tillfällen kan detta även leda till bonusföremål, och även om det inte känns särskilt innovativt vid första anblick är det en funktion som växer ju längre in i resan vi kommer.
En annan nyhet är det Gears of War-liknande skyddssystemet där kameran rullar in i en form av tredjepersonsvy som vi känner igen från nämnda titel. Lyckas vi dessutom klara oss från att bli träffade inkasserar vi Legostålar som vi kan använda för att låsa upp karaktärer. Det tar ett tag att fästa sig vid momentet, men efter ett tag ger det en väldigt filmisk upplevelse som bjuder oss på en mer episk upplevelse som går hand i hand med spelets rika licens.
Karaktärsgalleriet är massivt, och vi hittar hela 200 karaktärer från Star Wars-universumet som vi kan frossa i. Vi hittar personligheter som Rey, Finn, Poe, Kylo Ren och Maz Kanata samt General Hux. Alla som har sett filmen kommer att känna igen nyckelmoment, så som uppskjutningen av Millennium Falcon och självklart bäddas allt in i den Lego-charm som TT Games har gjort sig kända för. Dessutom har Lucasfilm gett utvecklarna friheten att lägga till segment som binder ihop storyn, och slutresultatet är förvånansvärt bra.
Den allra bästa ingrediensen i Lego Star Wars: The Force Awakens är emellertid när vi får ratta rymdskepp och TIE fighers. I sann Star Fox-stil får vi köra fordonen genom både smala och linjära områden, liksom större platser och spelmekaniken pendlar mellan ren rälsskjutare till fritt läge med full kontroll i 360 grader. Tusen saker händer på skärmen samtidigt, och samtidigt som vi har fiendeskepp i bakhasorna dundrar explosioner och mynt samlas in till kassan som hela tiden växer.
Lego Star Wars: The Force Awakens dryper av fanservice, och varenda scen från filmen som har någon form av spelvärde finns Legofierat i TT Games adaption. Dessutom fungerar den artificiella intelligensen förvånansvärt bra, och atmosfären samt de nya inslagen höjer spelet över den rejäla mängd av Legospel som släppts genom åren. Banorna proppas fulla av spelmoment, som gör att de sju till åtta timmar som kampanjen varar aldrig blir tråkiga. Den relativt korta speltiden utökas rejält genom alla återbesök som vi lockas till för att låsa upp hemligheter, och för att spela igenom nivåerna med alla olika sorters av favoritkaraktärer som vi får tillgång till under äventyrets gång.
Lego Star Wars: The Force Awakens ger oss mycket av det vi sett genom åren inom den massiva Legostormen, men det är rena drömmen för Star Wars-fans och Legofantaster. Det överträffar mina förväntningar, och helt plötsligt blev Lego-spelen intressanta igen.
Spiders sci-fi-rollspel The Technomancer tar oss till Mars, där jordens befolkning har koloniserat den röda planeten. Undertecknad har köttat människor samt utomjordiska monster i årets hittills största överraskning.
Protagonisten Zachariah Mancer sätts i händerna på spelaren, och mannen från Ophir ska just gå igenom sin sista prövning för att bli en Technomancer. Detta är individer som har möjlighet att utnyttja kroppens elektroniska signaler och forma dem till rena superkrafter. Mars är fylld av faror, och i den fiktiva framtiden ramlade planeten ur sin omloppsbana för ungefär hundra år sedan. På grund av detta förlorade människorna på den röda planeten kontakten med jorden, och gruppen av Technomancers försöker återuppta kontakten med sina förfäders hemvärld. Alla tycker dock inte om människorna som besitter dessa specialförmågor, och det blir tydligt redan i det inledande partiet. När Mancer får sina två första följeslagare och medhjälpare ser den ena upp till honom, medan den andra hyser en stor misstro till vår protagonist.
Fascismen blir emellertid extra tydlig när det kommer till Abundance Secret Police, eller ASC som de kallas. Och med den hårdföre Colonel Viktor i spetsen gör de allt för att sätta sig upp mot Mars Technomancers. Berättelsen är också ordentligt välskriven, där allt från dialoger till den röda tråden griper tag i mitt intresse oavsett om det rör sig om huvudstoryn eller sidosysslor som får oss att upptäcka mer av den hårda värld som presenteras för spelaren. Relationerna mellan spelaren och de olika karaktärerna skapar en extra dimension, och jag stannar ofta upp och småpratar med mina datorstyrda medhjälpare om allt och inget.
Spelaren kan lägga färdighetspoäng på en hög olika punkter, som gör det möjligt för oss att låsa upp knepigare lås, men också tre olika kampstilar. En intressant aspekt är att det går att byta mellan de olika stridsteknikerna sömnlöst, men mitt favoritval föll på en rouge som använder sig av både eldvapen och tillhygge. Dessutom hittar vi en drös olika Technomancer-förmågor som har ett antal olika alternativa inriktningar som vi kan välja mellan.
The Technomancer påminner om moderna klassiker som Knights of the Old Republic, och allt från uppdrag till karaktärer lånar ingredienser från Biowares tidigare rollspel. Rollfigurerna har intressanta särdrag, och vi blir presenterade för intressanta och spännande sekvenser var vi än vänder oss. Vi stöter på ett gäng olika personligheter som har sin egna anledning till att slå följe med spelaren, men de kan också reagera på spelarens val. Slår vi exempelvis ned en mänsklig fiende är denne endast avsvimmad, men vi kan välja att dra serum – som fungerar som rollspelsäventyrets valuta – från de utslagna personarena. Om vi gör detta dör personen i fråga, och spelarens karmanivå sjunker, och även om det finns andra sätt att samla på sig valuta är detta ett snabbt och enkelt sätt som alltså har sina konsekvenser.
The Tecnomancer lånar dock inte bara de goda delarna från Biowares klassiker, utan även grafiken. De visuella bitarna är daterade, och samtidigt som animationerna är stela så är texturerna fattiga på detaljer. Dessutom gör röstskådespelarna ofta ett mediokert intryck. Det förtär en del av den underhållning som pressas fram med hjälp av det intressanta berättandet, men det håller ändå måttliga nivåer, och i sina bästa stunder lever sig de mänskliga rösterna upp till dagens höga standard.
The Technomancer har några vassa kanter, men på det stora hela är det ett riktigt underhållande sci-fi-rollspel som gett mig många underhållande timmar. Atmosfären är blytung, och känslan av ett farligt och oroligt Mars – där ingen litar på någon – lyser starkt igenom. Dessutom levererar det mångfacetterade stridssystemet en fantastisk upplevelse som skiner lite extra under äventyrets bosstrider.
The Technomancer är emellertid årets hittills största överraskning, och Spiders har levererat ett fantastiskt, futuristiskt äventyr som trots sina yttre rynkor, har en väldigt vacker insida.
Capcom har tagit sitt Resident Evil-varumärke och skruvat upp hastigheten och levererar en actionupplevelse som fokuserar på bataljer online. Umbrella Corps blandar ingredienser från spelserier som Counter Strike, Gears of War samt Call of Duty, och undertecknad har tagit reda på om det håller måttet.
Onlineskjutare har en väldigt stor plats på den västerländska marknaden, och därigenom föddes en idé hos Capcom om en snabb actionupplevelse ämnad för flera spelare. Den tänkta huvudmålgruppen finns alltså i Nordamerika samt Europa, och studion använder sig av klassiska spellägen samtidigt som de adderat en twist.
Capcom har tidigare hävdat att de satsat stenhårt på att få in Umbrella Corps på e-sportscenen. Studion har ämnat att göra detta med hjälp av små banor fyllda av gömställen, och utmaningar där två lag – med tre spelare vardera – bland annat slåss om väskor, kontrollpunkter och flest antal ‘kills.’ Det som skiljer de japanska utvecklarnas kreation från andra produkter är att de bakat in Resident Evil-seriens klassiska virusdrabbade zombies. De levande döda slänger sig emellertid inte över spelaren vid en första anblick, eftersom att vi har en ‘jammer’ som gör oss osynliga för patrasket. Den skyddande tekniken förstörs dock efter att den livs levande fienden fått in några välplacerade kulor.
Inslaget fyller sin funktion, där spelarna blir belönade även om de inte riktigt lyckas ta kol på en motståndare på egen hand. Umbrella Corps är dock fyllt av stora problem. Trots att banorna bygger på Resident Evil-varumärkets miljöer känns de aldrig spännande, och de är inte fyllda av den skräckblandade förtjusningen som vi känner igen från spelseriens allra bästa stunder. De visuella aspekterna är också under all kritik, och i ärlighetens namn fanns det lanseringstitlar till Playstation 3 som såg bättre ut. Att det trots den låga detaljrikedomen hackar, lider av ‘screen tearing’ (där bilden delar sig) och andra grafiska tillkortakommanden är oerhört förvånande, och animationerna når sin absoluta botten när spelarna glider fram – vilket konstigt nog ska symbolisera att de kryper.
Vapenuppsättningen är tråkig, och trots att vi låser upp nya prylar i takt med att leveln stiger blir det aldrig särskilt spännande. Den som tycker om att forma sina karaktärer efter eget tycke hittar visserligen en hel del igenkännbara saker från spelserien, men när det kommer till de spelmässiga bitarna blir det aldrig mer än okej.
För Umbrella Corps är trots allt underhållande mellan varven, och när den inledande beskheten har lagt sig hittar jag faktiskt spelglädje. Men, trots att det är snabbt som Call of Duty och har mängder av gömställen som Gears of War är förebilderna så otroligt mycket bättre, i synnerhet när vi dessutom hittar färgstarka kampanjer i nämnda titlar. Umbrella Corps innehåller en form av enspelarkampanj där vi får ett gäng uppdrag kastade i ansiktet, men de går i mångt och mycket endast ut på att skjuta hjärndöda zombies på kortast möjliga tid. Tyvärr blir det aldrig underhållande när miljöerna dryper av en trist och detaljdöd atmosfär.
Capcom har inte förvaltat ingredienserna från sin spelserie på ett bra sätt, men den tekniskt undermåliga produktionen erbjuder en och annan spännande match där en högst dödlig machete kan laddas upp för att ta livet av motståndarna. Det finns dock otroligt många andra shooters som bjuder på betydligt bättre upplevelser än Umbrella Corps som känns halvfärdigt och alldeles för stressat.
X PLAY! ZINE 