Författare: Tommy

Semesterparadiset Banoi förvandlas till ett helvete när majoriteten av de soldyrkande gästerna börjar käka upp varandra. Några få överlevare är strandsatta på den vackra ön som kryllar av zombies efter en blöt natt i kändiskvarteren.

Alkoholen flödar, och kameran sveper fram över baren och dansgolvet samtidigt som vi får en inte allt för gemytlig presentation av huvudrollsinnehavarna. Den gamla fotbollsstjärnan Logan Carter skriker och domderar med en flaska i handen, medan rapparen Sam B drar av en trasig ‘hip hop’-låt som också blev hans enda ‘one hit wounder.’ Vi får också rikta blickarna mot den betydligt mer ordningsamma receptionisten Xian Mei och den före detta poliskommissarien Purna, och sedan är det upp till spelaren att välja vem av karaktärerna som ska få kicka zombiefläsk.

Mitt val föll på den biffiga rapparen Sam B, som inte drar sig för att svära framför nunnor i kyrkan. Tillsammans rymmer vi från ett numera livsfarligt hotell för att ta reda på vad som faktiskt händer, och efter en kort stund blir det uppenbart att samtliga spelbara huvudpersoner är immuna mot zombieviruset som förvandlar människor till levande döda. Detta skyddar dem förstås inte mot monstrens sylvassa tänder, men de resterande överlevarna sätter stor tillit och höga krav på protagonisterna som beger sig ut på ön för att hitta en lösning.

Den här spikklubban har jag gjort själv. Fin va?

Dead Island är uppbyggt kring en öppen värld, och temat handlar starkt om överlevnad. Spelaren samlar på sig förnödenheter som mat och vatten (samt sprit), och samtidigt som livmätaren motsägelsefullt fylls på av energidrycker och godis vädjar många karaktärer om vår hjälp. Det kan röra sig om att hämta insulin till en svårt sjuk diabetiker, eller mer triviala ting som en nallebjörn till en vuxen kvinna som inte kan sova utan sin trådiga lurvkompis. Ofta rör det sig om att ta sig in på olika territorium och leta rätt på saker och ting, samtidigt som hotfulla zombies försöker göra livet kortare för spelaren.

En av Dead Islands stora styrkor är dess vapenarsenal som kan modifieras på olika sätt, och upplägget öppnar för en varierande spelstil. Den som lyckas hitta ett automatgevär, och förlitar sig på blykulornas dödande intentioner får snart brist på ammunition, och knivar, basebollträn och stålrör går snabbt sönder efter ett flitigt användande. Även om vi hela tiden hittar nya tillhyggen är det lätt att hitta en och annan favorit, som inte bara kan uppgraderas genom att förbättra dess olika attribut. Min personliga ”gullegris” är ett vasst svärd som inte bara kan skära av fienders armar, ben och huvuden, utan också modifieras och exempelvis ge ifrån sig elchocker. Medan stora, då menar jag stora, hammare kan slå sönder monstrens skallar, kan exempelvis en yxa eller annat vasst föremål skära av lemmar och halsen på motståndarna, och detta fungerar ypperligt i äventyrets förstapersonsläge. Och det är precis så brutalt som det låter.

Törs du slå på honom med en yxa?

Förutom att de levande döda är galet arga, och sugna på människokött, har den fruktansvärda situationen också urartat på ett mänskligt plan. Kriminella gäng kontrollerar olika områden, och de skyr inga medel för att plundra och slå ned andra överlevare. Rövarna använder sig oftast av eldvapen, och här dåsar äventyret av sig en aning. Att zombier är dumma, hjärndöda varelser vet vi, men när människorna glider över golvet, och skjuter åt helt fel håll – fast jag står mitt framför deras nuna – känns det inte lika spännande. Dessutom viner en och annan kula genom diverse stålväggar som om de vore gjorde av wellpapp.

Dead Island har en viss typ av levelsystem, där spelaren stiger i nivå efter att ha samlat på sig ex antal erfarenhetspoäng. Detta resulterar bland annat i att livmätaren höjs, att vi har möjlighet att använda kraftigare vapen och att vi får poäng som kan läggas på olika sorters förmågor. Det sistnämnda kan röra allt från möjligheten att återhämta sig snabbare, till att dela ut större skada med en viss typ av föremål eller möjligheten att krossa en skalle med fotsulan. Kruxet är dock att fienderna levlar i takt med spelaren. Personligen ogillar jag denna typ av nivåsystem, men när man väl har kommit överens med tanken är slutresultatet inte så farligt som det låter. I takt med att vi får nya möjligheter att ta ut fienderna så gör sig också olika typer av zombier entré, och tillsammans gör de spelet mer varierat.

Dead Island kan spelas både ensam och tillsammans med andra över nätet. Till skillnad från många andra spel föredrar jag emellertid den ensamma upplevelsen, och den utsatthet som levereras i och med den fiktiva zombieapokalypsen. Istället ser jag större potential för coop-möjligheterna för spelets arenafunktion som levereras med några olika områden där vågor av zombies attackerar deltagarna. Men, det är dock inte något som roar mig i någon större utsträckning, utan istället är det äventyret på egen hand som lockar mitt spelsug.

Dead Island är dock en oslipad diamant.

Let’s Dance nästa!

Trots att vi blir bjudna på några olika scenerier, så som en stadskärna, solparadis och en djungel, så presenteras många upprepningar av texturer och byggnader. Många gånger är det svårt att veta om jag genomsökt ett rum eller område tidigare – eftersom att jag känner igen mig i stort sett var jag än vrider och vänder mig. Visst finns det några olika landmärken, men miljöerna blir inte lika spännande när jag söker igenom ett hus som ser precis likadant ut som de flesta av dem som redan besökts under den senaste timmen. Som den sneda kronan på verket får vi irra omkring i ett oerhört trist avloppsystem som känns skrämmande i ungefär tio minuter innan längtan efter solen blir för stark.

Dessutom lämnar den grafiska biten en del att önska. Fiender och texturer poppar upp en bit framför ögonen på spelaren, och ibland går bildhastigheten ned i lite väl låga nivåer. Det finns emellertid stunder då Dead Island glimmar till, speciellt med hjälp av några läckra ljuseffekter som stärker den tryckta stämningen. Men, här och var finns det fadäser som bråkar med spelaren. Vi både kan, och mer eller mindre behöver, ratta runt på bilar mellan varven, och vid fler än ett tillfälle har ett näst intill heltäckande solskydd skymt vindrutan. Den sitter där som en irriterande nagel i ögat, och det blir inte bättre av ett halvdant GPS-system som gärna lurar in fordon på ogenomtränglig mark.

Dead Island är Techlands oslipade diamant. Upplevelsen har sina vassa kanter, med varierande bilduppdatering, småbuggar och designval som kan ifrågasättas, men äventyret levereras också med upptäckarglädje och en överlevnadsinstinkt som skiner rakt igenom skärmen. När Techland försöker bjuda oss på hjärtskärande händelser av mer sentimentala mått blir det dock aldrig särskilt bra, speciellt när röstskådespelarna gör ett krystat jobb med lika krystade repliker. Men, Dead Island är en upplevelse som klarar sig utan sin berättelse, och efter 25 timmar med kampanjen, och en mängd olika sidouppdrag, ger jag mig på Dead Island Riptide Definitve Edition med ett minst lika stort intresse.