Sengoku Basara: Sanada Yukimura är under utveckling till Playstation 4 samt PS3, och Capcom har släppt en ny trailer för det actionpackade spelet.
I Europa känner vi främst igen subgenren från Omega Force Dynasty Warriors-serie, och det handlar om stora strider med mängder av fiender och spektakulära specialattacker. I april fick vi en video som fokuserade på Sanada Yukimuras far och bror, och denna gång är det actionbiten som ligger i blickfånget.
Ni ser den färska videon nedan.
Under ett evenemang för Electronic Arts investerare presenterade företaget information om fördelningen av deras speltyper. De två ledande genrerna är action och shooters medan deras sportspel lägger sig på en tredjeplacering. Företaget berättade att de ser en stor potential för tillväxt inom actiongenren, och att de investerat i att vinna marknadsandelar genom att bland annat anställa Assassin’s Creed-producenten Jade Raymond. Det var emellertid något annat som fångade mitt intresse bland alla grafer.
Som ni ser på bilden nedan är Bioware listade under actiongenren. Under mars fick vi en hint om att studion arbetade på något nytt, och det ser alltså ut som om det handlar om ett actionspel.
Heavy Spectrum har tagit Reflections klassiska Shadow of the Beast, moderniserat konceptet, och levererat en hybrid av nytt och retro. Generösa 3D-bakgrunder backar upp en spelplan på två dimensioner där actionmomenten får stå i centrum.
Det ultrasvåra Shadow of the Beast släpptes till Amiga under 1989 innan det konverterades till en drös andra format så som Super Nintendo och Sega Mega Drive. Precis som i originalet hittar vi Aarbron i huvudrollen, och efter att antihjälten kidnappats och blivit förvandlad till ett monster, med sylvassa klor och vässade tänder, startar en jakt på hämnd.
När vi får ta kontrollen över Aarbron är han satt i magiska kedjor, och sceneriet bjuder på sagolika äppelträd och svajande grönt gräs. Kort därefter färgas grässtråna av rött, kladdigt blod, när en grupp soldater faller offer för spelarens brutala våld. Kroppsdelar slits i stycken och den aggression som gömmer sig inom huvudrollsinnehavaren kastas upp på ytan. Det första intrycket talar om rent och skärt knapptryckarmos, men i slutändan är det långt ifrån sanningen. När fiendehorderna blir större, och när monstren kastar sig över mig från båda håll, måste jag utnyttja både specialförmågor och kast i ren Dark Souls-stil.
Banorna innehåller också ett och annat pussel och en hel del plattformshoppande, där Aarbron kan utnyttja sina klor för att klättra, glida och hoppa ifrån väggar. Nivåerna innehåller också hemligheter som lockar till utforskning i sann Castlevania– och Metroid-anda. De sandstormande vidderna och mörka hålorna i världen Karamoo innehåller gömda talismaner – som sedan kan användas till att förbättra, eller förändra vår huvudrollsinnehavares färdigheter – och sfäriska klot som låser upp mer av handlingen. Dessutom kan vi hitta hemliga strider som i sin tur kan leda till ännu tuffare bataljer.
Här och var stöter vi på en och annan ensam fiende, men när vi ställs inför de riktiga striderna framträder ett par barriärer som stoppar oss ifrån att rymma från hotet. Det börjar oftast med att en eller två illasinnade varelser kliver ut från det skyddade området, och för att höja kombinationsmätaren lamslår jag det första motståndet med några enklare slag som inte tar kol på fienden. Spelaren får avväga om monstren och soldaterna ska mosas så snabbt som möjligt, eller om det finns utrymme för att utföra attacker som ger högre poäng eller tillskott till bland annat liv- eller blodmätaren – som fungerar som en form av energi för Aarbrons specialattacker. När någon av de större fighterna är avklarade delas en medalj ut, och den som vill nå den allra ädlaste valören måste vara både spektakulär och undvika pisk. Det är sällan så svårt att vi faller livlösa till marken, och utmaningen ligger istället i att nå riktigt höga resultat.
Den bitterljuva och kusliga stämningen visualiseras med oerhört tilltalande miljöer som verkligen kommer till liv även om det mesta bara existerar där som en vacker kuliss. Men det finns tillfällen då den moderna hårdvaran gör sig påmind på andra sätt när sekvenser av mer episka mått dundrar igång i bakgrunden, för att sedan ta sig ut på och förbi den tvådimensionella spelplanen. Läckert är bara förnamnet.
Vi får tillgång till en liten arsenal av superkrafter, och de ger oss bland annat möjligheten att spetsa fienderna med stora spjutspetsar som sticker upp från marken, och en form av raserikedja som låter oss inträda i en form av QTE-sekvens. Den sistnämnda ingrediensen – som bland annat gjorde mig lite irriterad i Heavy Rain – fungerar förvånansvärt bra och bygger på samma premiss som hela stridssystemet – tajming. Efter varje bana utdelas mana som gör det möjligt att bygga på Aarbrons krafter, men vi kan också lägga de insamlade poängen på att låsa upp en emulering av originalspelet och förse det nya äventyret med musiken från 1989.
Handlingen ligger och myser i bakgrunden, och presenteras av filmsekvenser som låses upp genom att uppfylla vissa specifika mål. Klippen som nystar upp berättelsen är separerade från banorna, vilket gynnar upplägget som utformats kring ett starkt omspelarvärde, där vi helst av allt slipper att kika på samma berättelse flera gånger. Visserligen innehåller även de spelbara bitarna mellansekvenser med kortare dialog av oförståeliga språk, där vi kan låsa upp undertexter genom erfarenhetspoäng, eller rättare sagt mana, men de klickas enkelt bort med ett knapptryck.
Shadow of the Beast är ett oerhört beroendeframkallande, brutalt actionäventyr som nästan sätter mig i samma järngrepp som hiscore-betonade spel ala Resogun och Tetris. Genrerna skiljer sig från varandra som dag och natt, men den där lockelsen av att hela tiden gå tillbaka för att ge sig på samma uppdrag och spelsekvenser om och om igen för att leverera ett bättre resultat, är intakt. Problemen ligger dock i att Heavy Spectrum ger oss för lite av det goda, och när sluttexterna börjar rulla efter två timmar och 20 minuter känns det som om jag bara har fått den första av två akter. Dessutom är bossarna lite för tama, och även om striderna är underhållande är de precis som resten av spelet – avklarade lite för snabbt.
Och, även hemligheterna är lite för få, där det mesta upptäcks efter första eller andra genomspelningen – i en titel som lägger all sin tyngd på omspelarvärdet. Med det sagt är det ändå lätt att tycka om Shadow of the Beast. Jag återvänder till banorna för att bemästra alla strider och plocka ädlare medaljer i varje fight, för att sedan kämpa om ett bättre slutresultat. Dessutom slåss jag på ‘leaderboardsen’ om att utföra världens snabbaste ‘speedrun,’ och de högsta poängen, men jag suktar efter mer. Om Sony och Heavy Spectrum skulle utannonsera en expansion, eller rent av en uppföljare till Shadow of the Beast, skulle jag bli oerhört lycklig.
”Underbart är kort,” som Magnus Uggla sjöng. I det här fallet är det även oerhört beroendeframkallande.
Square Enix och Io Interactive avslöjar att de tänker släppa lös en beta till Playstation 4 för sitt Hitman den 4 mars. Dessutom får vi en färsk trailer att vila ögonen på.
Tidigare i år berättade Io Interactive och Square Enix att dem ändrade sina lanseringsplaner för sitt kommande Hitman. Först kommer vi att få en prolog, och Hitman i Paris för 15 dollar, och sedan kommer resten av alla episoder att kosta 10 dollar styck. Samtidigt kan hela Hitman-upplevelsen förbokas för 60 dollar. Nu får vi en trailer som visar upp några av händelserna mellan själva prologen och Paris-avsnittet, och ni ser videon nedan.
Carmageddon släpptes till PC under det förra året, och nu bekräftar Stainless Games att de kommer att ta det actionpackade racingspelet till konsol.
Stainless Games arbetar med spelet – som får titeln Carmageddon: Max Damage till Playstation 4 samt Xbox One, och nedan kan ni kika på den trailer som släpptes i samband med utannonseringen.
IGN har kommit över en knapp minuts gameplay-material från Activisions Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan som utannonserades i januari.
Vi får se Leonardo och hans svärdstekniker samtidigt som ninjasköldpaddan visar upp sin förmåga att sakta ned tiden.
Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan släpps till Playstation 4, PS3, Xbox One, Xbox 360 samt PC i sommar.
Wargamings pansarvagnsskjutare har tagit sig till Playstation 4, och World of Tanks är lika gratis som luften vi andas. Så då är bara frågan om det är värt vår tid?
Jag måste erkänna att jag har väldigt mycket fördomar när det kommer till free-to-play-spel. De flesta som jag har provat på har erbjudit en snabb, men väldigt ihålig upplevelse som inte bara har varit en grafiskt medioker upplevelse, utan också ytliga där ett djup saknats. Därför är förstås mina första stapplande steg i World of Tanks fyllda med skepsis, men delar av dem suddas snabbt bort.
När jag kliver in i garaget är det fyllt av olika pansarvagnar, som emellertid är större tack vare det premiumkonto jag har utnyttjat. Jag kastar mig in i en snabb tutorial där jag får grepp om grunderna, för att jag ska kunna ta mig ut i krig med livs levande motståndare över nätet.
Till en början säger inte alla olika typer av pansarvagnar särskilt mycket, förutom hur starka kulor dem besitter, och hur pass välbepansrade de faktiskt är mot fiendens eld. Ju mer tid som läggs på World of Tanks, ju mer hittar jag emellertid taktiska fördelar med de olika stridsmaskinerna, men precis som med många andra spel är det lätt att hitta, och fastna vid sin favorit. Detta spetsas extra av att ju mer en pansarvagn används, och ju större framgång vi får med dem, desto starkare kan de bli efter olika sorters uppgraderingar.
En vattendelare med World of Tanks är att spelarna endast har ett enda liv. När fienden sprängt min pansarvagn är det förstås väldigt surt, och helt enkelt ‘game over’ för min egen del, men det ger också större vikt i att hålla sig vid liv. Personligen tycker jag om denna aspekt, eftersom att det helt enkelt känns viktigare att hålla alla parametrar levande, vilket både kan göras med en god taktik och strategi, men vi kan också laga pansarvagnarna med olika paket som kan köpas inför kriget.
I World of Tanks räcker det inte med att sikta på fiendefordonen och trycka av sin eld för att träffa motståndaren, utan olika aspekter avgör hur pass stor chans vi faktiskt kommer att träffa dem. Det gäller att positionera sig rätt, och även hitta skydd om fienden får in siktet på sin egna pansarvagn. Det ger en extra krydda till kriget, och vi kan också kalla på stöd från våra medsoldater genom ett antal snabba kommandon.
De olika valutorna skapar dock mest oreda, och medan vissa kan köpas för riktiga pengar, kan andra vinnas genom spelets gång. Olika specialuppdrag lockar oss till att testa på ett antal olika pansarvagnar, men premiumkonton har en ordentlig fördel i jämförelse med nya spelare som inte hunnit bygga på sin arsenal av pansarfordon. Däremot verkar det möjligt att kunna komma ikapp efter ihärdigt spelande även med ett gratiskonto, men jag har inte någon ordentlig koll på detta, eftersom att majoriteten av min tid med World of Tanks har ägnats med just ett premiumkonto.
World of Tanks belönar dem spelare som lägger ned tid på onlineskjutaren, vilket är rakt emot mina tidigare fördomar för free-to-play-spel. Samtidigt är det lätt att avfärda spelet vid en första anblick, och jag rekommenderar folk att lägga ned runt tre, fyra timmar och bekanta sig med alla olika aspekter som Wargamings actionfest faktiskt levererar, helt gratis.
Under januari fick vi äntligen en bekräftelse för att Odin Sphere: Leifthrasir kommer att släppas till Playstation 4 och PS Vita i Europa. Actionrollspelet var emellertid utannonserat för den nordamerikanska marknaden sedan tidigare, men det är först nu som vi får den första engelskspråkiga trailern.
Odin Sphere: Leifthrasir släpps till Playstation 4 och PS Vita den 7 juni, och lanseringen för den europeiska marknaden äger rum under det ”andra kvartalet 2016.”
Är det bara jag eller låter Gwen som Aegis från Persona 3? Döm själva i videon nedan.
Yakuza-serien har en speciell plats i mitt hjärta, och del fem har äntligen tagit sig till väst. Vi får återigen följa Kazuma Kiryu – den forne yakuza-ledaren för Tojo-klanen – och Sega levererar så mycket mer än ett spännande actionäventyr. Undertecknad har flytt verkligheten för att uppleva ett fiktivt Japan inklusive alla dess härliga konstigheter.
Yakuza-serien har alltid levererats med snabb action och ett intressant stridssystem, och Sega har fortsatt på den banan. Vi får ta del av flera protagonisters resor inom maffiavärlden, och samtidigt som spelaren lär sig nya attacker, får mer liv och delar ut galet brutala snytingar så är det ändå spelvärlden, dialogerna och alla härliga upplevelser som lyser allra klarast. Dessutom forsar erfarenhetspoängen in och samtidigt som livmätaren stiger i stadig takt kan vi använda färdighetspoäng till att utöka arsenalen av alla möjliga attacker och förmågor.
Kiryu försöker lägga sitt gangsterliv bakom sig, och han har övergett sin ledarposition och startat ett vanligt liv som en taxiförare i Nagasugai. Precis som många gånger i verkligheten kommer dock hans forna liv ikapp honom, och vi får vara med på en resa genom svek och maffiaheder. Men, trots att Yakuza 5 är direkt kopplat till sina föregångare är det även enkelt för nya spelare att sätta sig in i alla händelser. Gamla spelare kommer att få träffa på många kända ansikten, medan de nya spelarna får chansen att lära känna några av seriens starkaste personligheter.
Som jag tidigare var inne på så är den stora essensen i Yakuza-serien själva atmosfären och dess intressanta karaktärsgalleri, och den femte delen överglänser alla tidigare spel inom varumärket med råge. Vi stöter på mängder av skruvade och intressanta situationer, och vi får piska både tomtemisshandlare och hjälpa kompisar med att gå på ‘blind date.’ Vi får också ta kontrollen över flera olika karaktärer som bjuder på sin egna historia, och när storstadsliv byts ut mot vildmarksliv långt innan något känns upprepande känns allt intressant och spännande genom hela äventyret.
Precis som Shenmue får Yakuza 5 mig att börja leta efter resor till Japan, och den atmosfär som fyller upp de folkfyllda gatorna som gömmer en hel drös av överraskningar bakom vart och vartannat hörn är svår att finna någon annanstans. Den nya grafikmotorn levererar också rejält, och trots att jag spelar mest på Playstation 4 nu för tiden och har höjt ribban för vad som jag upplever som vacker grafik är Yakuza 5 väldigt snyggt. Allt från animationer till små detaljer känns fräscht och välpolerat, och de japanska röstskådespelarna sätter liv i karaktärerna på ett alldeles ypperligt vis.
Yakuza 5 är den stora anledningen till att plocka fram Playstation 3 igen.
Marvels allra sjukaste superhjälte Deadpool fick sitt egna tvspel redan under den förra generationen, och när den remastrade varianten nu har landat till Playstation 4 och Xbox One är de snuskiga skämten intakta.
Deadpool lever i en sunkig lägenhet med sin hund, och när äventyret tar sin början sätter High Moon Studios ribban för hela resan. Vi får vandra omkring i ‘superhjältens’ hem där vi får pumpa upp en Barbara, spela luftgitarr och lyssna till Deadpools sexdrypande skämt. De actionbetonade striderna får en andrahandsroll när Deadpool trycker upp skrevet i sin ärkefiendes ansikte, och den som lämnat den pubertala humorn kvar någonstans i lämplig ålder gör sig icke besvär.
Ändå skrattar jag, ibland högljutt, åt Deadpools galna utspel, och det han får mig stundtals att glömma bort den mediokra spelmekaniken som gömmer sig under den föråldrade grafiken. Utvecklarna skämtar om genren på samma sätt som The Simpsons Game gjorde 2007, men det är ändå den sexfixerade humorn som får den centrala rollen.
Alla signaler skriker åt mig att jag borde avsky detta, men i praktiken är det just Deadpools upptåg som får mig att fortsätta fördjupa mig i det ganska korta äventyret. Spelmekaniken ger mig ett evigt knapphamrande, och någon form av tajmingbaserade inslag, men när de flesta vapen och förmågor är upplåsta känns striderna fortfarande aldrig särskilt imponerande trots att jag kan använda mig av både eldvapen och ett par stora hammare att dunka sönder fienderna med.
Deadpool är också odödlig, och detta leder även till ett par groteska scener där ‘hjälten’ bland annat klättrar i sina egna tarmar. Detta gör emellertid inte resan till en enkel uppgift i sig, utan vi får helt enkelt spela om de sekvenser som vi inte lyckas med vid ett första försök. Bosstriderna är dock de enda tillfällen då jag stöter på någon form av utmaning på den normala nivån, men de står också för den spelmässigt största behållningen. Sorgligt nog är de lite väl få för att sätta någon ordentlig prägel – förutom den ordentliga avslutningen.
Trots att Deadpool har många brister, inte minst en mängd osynliga väggar som ibland inte låter mig skjuta fiender som står bakom ett skydd, så fastnar jag för äventyret. Humorn är rakt under bältet, och jag skäms stundtals för att jag brister ut i skratt på fler ställen än jag faktiskt borde.
X PLAY! ZINE 