Författare: Tommy

Den gångna veckan har förgyllts av Sonys bärbara maskin, Playstation Vita. Konsolen har en mängd gömda pärlor som inte har fått den tiden i rampljudet som de förtjänar, och när folk talar om konsolen är det oftast Uncharted: Golden Abyss, Killzone: Mercenary och Resistance: Burning Skies som kommer på tal. I själva verket är det endast Nathan Drakes actionmatiné som tillhör konsolens toppskikt.

PlayZine-stammisar vet att jag tyckte väldigt mycket om Steins Gate (varför kan ni läsa i recensionen) – och när eftertexterna började rulla för den visuella novellen ville jag ha mer – trots att drygt 20 timmar hade passerat. Det är ett väldigt gott omdöme, och istället för att kliva över till Batman: Arkham Knight (jag är sen till festen även om jag har haft spelet sedan lanseringen) till Playstation 4 föll lotten på Lost Dimensions till Playstation Vita.

Atlus har gjort mycket rätt med sin lokalisering, och spelets upplägg är lika beroendeframkallande som det såg ut på förhand. Förutom att strategirollspelet har väldigt intressanta strider, med en mängd olika karaktärer som  kompletterar varandra på slagfältet, gäller det att lista ut vilka förrädare som gömmer sig i gruppen samtidigt som en våldsman hotar att spränga världens alla städer i bitar med hjälp utav kärnvapen.

Gruppens mål är att ta sig upp för ett torn – där antagonisten sitter högst upp och väntar – och under varje våningsplan tvingas soldaterna rösta på den som de tror är förrädaren. Den som får mest röster utplånas, och vid varje ny nivå blir ytterligare en förrädare påmind om sin initiala plan – något som blir möjligt eftersom att gänget tappade minnet i samband med att de äntrade byggnaden.

Det är lätt att hitta sina favoritsoldater, men samtidigt gäller det att lufta hela sin armé för att ta reda på vem som är en förrädare. Vi får tips genom ett snabbt regn av kommentarer (som blir röda om de är onda åsikter) och det gäller således att lista ut vem som har onda intentioner.

Den negativa aspekten med Lost Dimension är dock de släta karaktärerna, och för att fördjupa banden med de olika personligheterna måste protagonisten tala med var och en. Vi hittar starka karaktärsdrag som glada och lättsinniga människor, tillsammans med mer intelligenta samt även rent fientliga personer som helst av allt håller sig i sitt egna hörn. Men istället för en förgyllande effekt känns samtalsämnen och personligheterna som rena klyschor, och det tillför endast en enerverande och utdragen process.

Det gömmer sig emellertid en hel del intressanta och spännande inslag i handlingen som förhoppningsvis nystas upp ju längre in i Lost Dimensions historia som vi kommer. Vad är egentligen terroristens verkliga intentioner och vad är förrädarnas uppdrag? När allt kommer omkring är det ändå de spelmässiga bitarna som glänser, och glädjen är alltid lika stor när en av sina favoritstridskämpar befrias från misstanke (vilket sker genom ett litet minispel.)