Visual Concepts är inte rädda för att ta risker, och med NBA 2K16 har de plockat in Spike Lee som manusförfattare och regissör för ge oss ett karriärläge med en skräddarsydd story. Det lät intressant på förhand, men hur fungerar det i praktiken?
Ett karriärläge där vi får ta på oss rollen som en potentiellt blivande stjärna är knappast något nytt i sportgenren idag, men vi har aldrig tidigare fått se ett riktigt storyfokuserat läge där vi även får följa spelaren från ‘high school,’ genom collage, och hela vägen till finrummet i världens bästa basketliga – NBA.
I NBA 2K16 är det väldigt enkelt att forma sin spelare efter eget tycke och smak. För det första har vi en hel drös med mallar att välja bland för att få en ordentlig grund att starta på, och sedan finns det mängder av olika punkter som vi kan dra åt olika håll och riktningar för att bestämma ansiktsdragens form. Den som har en Playstation-kamera kan dessutom lägga in sitt egna ansikte, men det är något som jag själv inte har kunnat testa på. När karaktären sedan är färdig är det dags att kasta sig ut på djupt vatten.
Spelaren får axla rollen som Frequency Vibrations – ett udda namn – men går under smeknamnet Freq, och allt börjar på en liten asfalterad basketplan i Salem. Förutom huvudpersonen får vi träffa Freqs syster, och en otroligt jobbig kompis som jag inte ens minns namnet på. Problemet är att jag inte riktigt fattar tycke för någon av karaktärerna – och inte ens Frequency själv känns särskilt intressant när han mest glider med och inte riktigt verkar bry sig särskilt mycket om sin framtid – förutom att han ska tjäna galet mycket pengar så att han snällt nog kan låta sina föräldrar pensionera sig.
Handlingen känns inte alls dynamisk heller, och den verkar inte ta någon som helst hänsyn till det som händer på basketplan. Jag gör en totalt urusel förstamatch, missar skott, blir bortdribblad och får flera passningar brutna, och lyckas endast göra en handfull poäng. Ändå överöser collage-scouterna mig med beröm – trots att jag fått höra att de nyss suttit på läktaren och spanat på just min prestation.
När scouterna sedan gör sitt för att försöka locka Freq till just deras collage möter vi det typiska försäljningssnacket och jag bara väntar på att någon mer naturlig person ska dyka upp. Det gör det inte. Valet av collage var långt ifrån lika intressant som jag trodde att det skulle bli.
Jag har bara känt på storyläget i NBA 2K16 än så länge, och jag hoppas att mina upplevelser kommer att bli betydligt bättre när jag väl kommer in ordentligt i säsongen. Men, det viktigaste av allt är ändå att spelet på banan känns som gjutet, och där gör Visual Concepts sällan några misstag.
Recensionen för NBA 2K16 publiceras under nästa vecka.
X PLAY! ZINE 