Författare: Tommy

Jag älskar Resident Evil, klassikern som släpptes till PlayStation under 1996, och jag tycker minst lika mycket om Silent Hill som kom tre år senare. Detta gör den spanska lilla spelstudion Brok3nsite också som mixat de båda koncepten för att ge oss skräckspelet Dawn of Fear till PlayStation 4.

Se gärna vår video om Dawn of Fear på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Skådeplatsen är en stor herrgård, precis som i Resident Evil-originalet,  och när jag går igenom en trång korridor, samtidigt som kameran lägger sig snett framifrån, väntar jag bara på att infekterade hundar ska hoppa in genom fönstren. Jag spelar schack för att lösa ett pussel och hittar nycklar så att jag kan ta mig till fler platser.  Och vi har förstås blodtörstiga och köttsugna zombies efter oss.

De låsta kameravinklarna flörtar kraftigt med skräckspelsklassikerna och när jag befinner mig i ett kök ser jag hur gardinerna vajar medan kameran lagt sig precis utanför fönstret. För att kunna spara behöver vi tända ett ljus, och de är långt ifrån oändliga till antalet. Precis som med ammunition och förbandslådor behöver vi också använda dessa sparsamt så det blir extra jobbigt när vi dör efter att vi tagit oss en bit sedan den senaste sparningen. Zombiesarna gör dessutom ordentligt med skada och ibland räcker det med att en vanlig fiende får tag i oss för att vi ska mötas av dödsskärmen.

Dawn of Fear ger mig flera nostalgitrippar där mina tankar förs till 90-talet och framförallt Resident Evil, men det är inte ett bra spel. Att grafiken ser otroligt föråldrad ut hade jag kunnat leva med om det inte vore så att det kryllade av buggar och andra irritationsmoment. När jag skulle använda en maskin för att processa en pryl som jag hittat försvinner den utan att jag får ut något material av den. Jag trodde att jag behövde något mer så jag yrade omkring i en halvtimme innan jag dog och sedan testade samma sak igen – den gången fungerade det. Skärmen blev också helt svart efter att jag försökt knappa in en sifferkombination på ett kassaskåp och då och då möts jag av grafiska buggar.  Dessutom missar välriktade skott även om jag står och siktar mot någon rakt i nyllet.

Kameravinklarna gör också att jag ofta hamnar i zombisarnas käftar efter att perspektivet bytts ut och min karaktär helt plötsligt byter riktning och avsaknaden av röstskådespelare är stor. Istället får vi en dialog berättad för oss i textform med svart bakgrund i starten och vi får veta att en familjemedlem har tagit livet av sig.

Jag har inte kommit särskilt långt i Dawn of Fear, men det pendlar mellan att jag aldrig vill röra vid spelet igen till att jag blir sugen på att fortsätta, bara lite till för att se vad som gömmer sig bakom nästa dörr. På något sätt vill jag fortsätta trots att det är ett dåligt spel, jag gillar verkligen den gamla skolans skräckspel och jag får fundera på vilket som är starkast – irritationsmomenten eller den nostalgiska upplevelsen.