Ny trailer för Hatsune Miku: Project DIVA X

Sega har släppt en ny trailer för deras Hatsune Miku: Project DIVA X som är under utveckling till Playstation 4 och PS Vita. I videon får vi se de fyra låtarna Brain Revolution Girl, Love Song, Mrs.Pumpkin’s Comical Dream samt Love Trial och ni ser trailern nedan.

Hatsune Miku: Project DIVA X släpps till Playstation Vita i Japan den 24 mars, och kommer till Playstation 4 under hösten.

Första riktiga gameplay-videon för Gravity Rush 2

Gravity Rush 2 utannonserades under årets E3-mässa, och sedan visades spelet upp bakom stängda dörrar under Paris Games Week. Nu visas emellertid gameplayet upp i en ny video.

När Nico Nico höll en livestream för Gravity Rush Remastered så överraskade de med att också visa upp en hel del gameplay från Gravity Rush 2. Även om deras sändningar aldrig håller särskilt hög videokvalitet så ser spelet riktigt snyggt ut, och dessutom avslöjar regissören Keiichiro Toyama att uppföljaren kommer att ha ett omfång som är två och en halv gånger större än originalet.

Koei Tecmo undrar om du vill se Nights of Azure till PS Vita

I slutet av oktober fick vi veta att Nights of Azure (Yoru no Nai Kuni i Japan) skulle släppas exklusivt till Playstation 4 i väst, och att PS Vita-versionen skulle slopas i Europa och Nordamerika. Nu undersöker studion om hur pass stort intresset är – kring en eventuell Playstation Vita-version – via Twitter.

I en rad av frågeformulär frågar den europeiska falangen av Koei Tecmo om spelarna är intresserad av en engelskspråkig version av Nights of Azure till Playstation Vita. Dessutom vill de veta om spelarna endast är intresserade av en fysisk version till PS Vita eller om vi nöjer oss med en digital variant i väst.

//platform.twitter.com/widgets.js

//platform.twitter.com/widgets.js

//platform.twitter.com/widgets.js

Recension: Snobbens stora äventyr (PS4)

Snobbens stora äventyr tar ingredienser från plattformsspel som Rayman Legends samt Donkey Kong Country Returs, och anpassar det för en yngre publik. Det handlar alltså om sidoscrollande 2D i 3D-kostym där Snobbens fantasi brakar igång när han leker kurragömma med sina vänner.

När Snobben leker kurragömma så skenar förstås hans fantasi iväg åt alla möjliga håll, och när hans vänner gömmer sig på gården eller i huset förvandlas de vardagliga miljöerna till platser som en beväxt djungel, ett egyptiskt tempel och ett musikaliskt slott. Det står emellertid klart redan från början att Snobbens stora äventyr är riktat till den yngre publiken, och då handlar det inte bara om licensen i sig. Spel som Rayman Origins var utmanande på sina håll, men det rör sig om en betydligt lugnare resa när den söta beageln får huvudrollen.

När jag missar en plattform faller jag sällan ned till en säker död, utan dunsar i marken utan några större bekymmer. Att ta sig till en banas slut är sällan svårt, och spelaren får vänta till spelets slutskede innan någon egentlig utmaning infinner sig. Istället får spelaren ägna sig åt att samla in bönor och diverse andra samlarföremål, och för att finna alla behöver vi införskaffa oss olika dräkter som ger Snobben nya förmågor. Dessa ger oss bland annat möjlighet att klättra i rankor, göra dubbelhopp och hitta gömda vägar – något som i praktiken ska ge oss en anledning att köra om banorna ett par gånger.

snobben

En av de intressantaste aspekterna med Snobbens stora äventyr var på förhand möjligheten att spela tillsammans med en vän. Tyvärr har Activision slarvat och implementerat ett sunkigt hafsverk där en andra spelare får ta kontrollen över den lilla gula fågeln Woodstock. Han eller hon får sedan möjlighet att förvirra Snobbens fiender, och sätta fart på diverse plattformar. Istället för att coop-läget ger en spännande upplevelse tillsammans med en vän fungerar det mer eller mindre som ett litet tidsfördriv i väntan på att få ta över handkontrollen.

Tyvärr stoppas inte klagosången där, utan hela produktionen känns som ett snabbt ihopkok inför långfilmen The Peanuts Movie. De generiska bakgrunderna saknar någon form av liv, och förmedlar inget annat än ren tristess – precis som det mesta av de spelmekaniska bitarna. Förutom en smärre överraskning bjuder plattformsspelet bara upp till dans under dess bosstrider – som trots allt hade kunnat vara betydligt mer intressanta.

Ett barnspel som Snobbens stora äventyr behöver förstås inte vara svårt för att lyckas, men när det saknar den själ som licensen spelet bygger på är det svårt att rekommendera det till någon oavsett målgrupp. Trots att Snobbens stora äventyr är en väldigt kort resa är jag väldigt mätt när jag går i mål, och jag känner inte någon lust för att återvända och plocka alla missade bönor som jag inte kunde ta under den första genomspelningen.

Snobbens stora äventyr saknar tyvärr allt som gjorde Rayman Legends och Donkey Kong Country Returns så ofantligt bra.

betyg2

Snobbens stora äventyr är ett spel för en yngre publik, men tyvärr råder det brist på riktigt intressanta idéer och ingredienser för att kunna konkurrera med andra sidoscrollande plattformsspel.

Recension: Deadpool (PS4)

Marvels allra sjukaste superhjälte Deadpool fick sitt egna tvspel redan under den förra generationen, och när den remastrade varianten nu har landat till Playstation 4 och Xbox One är de snuskiga skämten intakta.

Deadpool lever i en sunkig lägenhet med sin hund, och när äventyret tar sin början sätter High Moon Studios ribban för hela resan. Vi får vandra omkring i ‘superhjältens’ hem där vi får pumpa upp en Barbara, spela luftgitarr och lyssna till Deadpools sexdrypande skämt. De actionbetonade striderna får en andrahandsroll när Deadpool trycker upp skrevet i sin ärkefiendes ansikte, och den som lämnat den pubertala humorn kvar någonstans i lämplig ålder gör sig icke besvär.

Ändå skrattar jag, ibland högljutt, åt Deadpools galna utspel, och det han får mig stundtals att glömma bort den mediokra spelmekaniken som gömmer sig under den föråldrade grafiken. Utvecklarna skämtar om genren på samma sätt som The Simpsons Game gjorde 2007, men det är ändå den sexfixerade humorn som får den centrala rollen.

deadpool

Alla signaler skriker åt mig att jag borde avsky detta, men i praktiken är det just Deadpools upptåg som får mig att fortsätta fördjupa mig i det ganska korta äventyret. Spelmekaniken ger mig ett evigt knapphamrande, och någon form av tajmingbaserade inslag, men när de flesta vapen och förmågor är upplåsta känns striderna fortfarande aldrig särskilt imponerande trots att jag kan använda mig av både eldvapen och ett par stora hammare att dunka sönder fienderna med.

Deadpool är också odödlig, och detta leder även till ett par groteska scener där ‘hjälten’ bland annat klättrar i sina egna tarmar. Detta gör emellertid inte resan till en enkel uppgift i sig, utan vi får helt enkelt spela om de sekvenser som vi inte lyckas med vid ett första försök. Bosstriderna är dock de enda tillfällen då jag stöter på någon form av utmaning på den normala nivån, men de står också för den spelmässigt största behållningen. Sorgligt nog är de lite väl få för att sätta någon ordentlig prägel – förutom den ordentliga avslutningen.

Trots att Deadpool har många brister, inte minst en mängd osynliga väggar som ibland inte låter mig skjuta fiender som står bakom ett skydd, så fastnar jag för äventyret. Humorn är rakt under bältet, och jag skäms stundtals för att jag brister ut i skratt på fler ställen än jag faktiskt borde.

betyg3

Deadpool passar inte alla, och den sexdrypande humorn kräver både skämselkudde och ett rejält överseende med den mediokra spelmekaniken. Jag skrattar emellertid betydligt mer än jag borde…

Ursäkta frånvaron

Jag vill be om ursäkt för de senaste dagarnas frånvaro, och beklagar att vi inte kunde uppdatera PlayZine under Playstation Experience samt The Game Awards. Undertecknad blev olägligt sjuk, och nyhetsuppdateringen kommer tyvärr att bli lidande någon eller några dagar till. Vi kommer emellertid att publicera flera recensioner under dagen, och är tillbaka i full skala igen så fort som möjligt.

Vi spelar Uncharted 4

Igår bjöd Sony in den svenska pressen för att testa flerspelarläget i Uncharted 4: A Thief’s End inför den allmänna betaversionen som drog igång under kvällen. Precis som med den allmänna testversionen fick vi spela fem mot fem i rafflande ‘dödsmatcher’ som levererade ett snabbt men ändock taktiskt upplägg.

Trots att jag lagt ned väldigt många timmar på Uncharted-serien har jag aldrig tidigare rört något utav spelens flerspelarlägen tidigare. Ändå blir jag förvånad över hur pass mycket kärlek spelläget har fått, och det levereras med ett stort samarbetsfokus, men den fartfyllda actionfesten lämnar även utrymme för spelare som tycker om att leka Rambo.

De båda banorna som betan bjuder på handlar om en snårig djungel samt en karta som utspelar sig i stadsmiljö. Den förstnämnda är fylld av gömställen, och ger spelarna möjlighet att överraska motståndarna på flera sätt, och kartan innehåller också flera väl placerade punkter som låter oss kasta oss ut från stup och svinga oss över med ett rep som är försedd med en änterhake. Detta kan generera i snabba nervkittlande attacker, där en väl genomförd överraskningsattack kan vara lika effektiv som adrenalinkickande. Stadsbanan ger oss en betydligt öppnare fight, och mina första intryck säger att den ger en betydligt mer stillastående strid där både lagkamrater och fiender mestadels gömmer sig bakom olika former av skydd. Här gäller det att penetrera fiendens försvar, men den som försöker flanka sin motståndare kommer ofta försent.

uncharted 4

Vi kan välja bland en hel hög av kända karaktärer från serien, inte minst herr Drake själv, och kända personer som Sully och Elena samt förstås även en del skurkar. Spelaren kan smycka ut dem med olika kosmetiska prylar så som solglasögon och en ny skrud, men det är ändå i själva vapenarsenalen och karaktärernas förmågor som jag ägnat den mesta tiden för finjustering. Personligen har jag fastnat mest för ett stycke FAL-gevär, en vanlig uppgraderingsbar granat och en stenhård sidekick som går omkring med ett stycke ‘minigun’ – om jag inte missminner mig. När jag samlat in tillräckligt med pengar (som fås genom att skjuta ned fiender och samla skatter under matcherna) kan jag också kasta ut en stor sarkofag som tar livet av ouppmärksamma närstående fiender, samtidigt som den kan tvinga motståndaren att byta position.

Vi kan också ge våra karaktärer tillgång till sidekicks som plåstrar om sårade karaktärer (precis som i Gears of War har vi oftast chansen att rädda en skadad medspelare) och placera ut en prickskytt, samtidigt som vi kan använda förmågor som gör spelaren makalöst snabb.

Flerspelarläget flöt visserligen betydligt bättre på Sonys stängda visning än i den officiella betaversionen, men det är förstås också anledningen till att hålla ett test som detta – att få ordning på servrarna och tekniken inför lanseringen. Även om flera snabba fixar har släppts kan det fortfarande ta tid innan det går att komma in på en match i den officiella betan, men när man väl hittat en match (som faktiskt startar utan problem) kan man oftast fortsätta att spela utan att stöta på några större kodmissar.

Visst har jag stött på buggar där jag fallit genom marken, glidit fram i luften och fått vänta länge på att komma in i matcher, men jag längtar nästan lika mycket till Uncharted 4: A Thief’s Ends flerspelarläge som jag gör efter själva kampanjen, och Naughty Dog har verkligen något oerhört intressant på gång.

World of Tanks-betan till PS4 öppnar för alla

Idag släpper Wargaming.net lös World of Tanks-betan till Playstation 4 för alla. Betaklienten finns nu att ladda ned via Playstation Store, och sedan kan du förgylla helgen med ett rejält pansarvagnskrig.

Alla som deltar i testversionen kommer också att få ett stycke ”Playstation 20th anniversary US premium tank M22 Locust” som kan användas när originalversionen släpps.