Recension: Journey to the Savage Planet

Publicerad den av Tommy

Journey to the Savage Planet levererar ett äventyr för en eller två spelare och vi kastar oss ut i rymden för att ta reda på om den outforskade planeten AR-Y 26 är lämplig för mänskligt liv.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Äventyret startar på en liten rymdfarkost som också kommer att fungera som vår hemmabas. Vi har precis fått jobb hos Kindred Aerospace – som faktiskt är det fjärde bästa företaget i världen när det kommer till att utforska rymden – och när vi tar oss utanför rymdskeppet står det klart att vi inte har någon direkt utrustning för att klara av de faror som lurar på planeten. Snart har vi emellertid samlat på oss material och scannat växter och varelser så att vi kan bygga en pistol med hjälp av en 3D-skrivare som finns i vårt lilla rymdskepp.

Pistolen kommer att vara den pryl som håller oss vid liv, och den kan dessutom uppgraderas så att den exempelvis gör mer skada och rymmer mer ammunition innan den behöver laddas om. Actionmomenten är intressanta och det finns fiender där vi behöver träffa ömma punkter för att de ska dö, medan andra är betydligt lättare att göra slut på. Vissa fiender är inte alls svåra när vi stöter på dem för första gången, men när de kommer i grupp i olika konstellationer får vi oss definitivt en utmaning.

Journey to the Savage Planet är spännande direkt från start och den starka humoristiska tonen gör sig tydlig direkt. VD:n för Kindred skickar suspekta videomeddelanden och konstig reklam visas där vi bland annat får se en servett som ska göra våra hjärnor rena och fina. Humorn ligger emellertid där i bakgrunden, och det är själva sökandet och utforskningen av planeten som tar den största delen av min fokus.

Jag scannar allt jag hittar, nya varelser jag stöter på, växter och föremål som finns på denna underliga planet. Metroidvania-känslan är tydlig, och jag lockas hela tiden till att utforska mer så att jag senare exempelvis kan använda mig av en enterhake och flyga fram i luften, eller få möjligheten att hålla i frätande frukt som kan användas för att lösa olika sorters pussel eller avlägsna fienders skal. Vi kan också låsa upp möjligheter som att dubbelhoppa eller till och med trippelhoppa, och det i sin tur gör det möjligt att ta oss till platser vi inte kunnat nå tidigare.

Det handlar om en väldigt färgglad upplevelse och tankarna fördes från början till Bordelands 2 när vi klev ut ur farkosten och möttes av ett vinterlandskap. Miljöerna är dessutom varierade där vi bland annat får ta oss genom mörka grottor, soldränkta områden och små öar som vi får ta oss till. Grafiken är inte direkt häpnadsväckande, men färgkombinationerna och den i många fall galna designen är riktigt trevlig. Områdena är så pass intressanta att jag gärna besöker dem flera gånger när jag utökat och förbättrat min utrustning så att jag kan hitta än fler hemligheter.

Den röda tråden i berättelsen för oss mot hemligheterna kring ett mystiskt torn, men hela tiden lockas jag till att leta efter sidospår. Överallt gömmer sig saker som en kladdig orange gegga som ger oss mer liv och uthållighet, hemliga meddelanden och utomjordiskt material som gör det möjligt att skapa mer avancerad utrustning.

Journey to the Savage Planet innehåller också några riktigt intressanta bosstrider, och förutom själva upptäckarglädjen så är just dessa några av spelets absoluta höjdpunkter. Det känns som om de tittat på klassiska bossar – som jag saknar i många av dagens spel – där det gäller att lista ut deras svagheter – även om det inte är direkt svårt att förstå vad som ska göras. Tyvärr är just bosstriderna väldigt få, och jag hade gärna sett att de åtminstone hade dubblat dem till antalet.

Jag känner mig verkligen ensam på planeten och det enda sällskapet jag har är en röstkommunikation med en AI som berättar om mina uppdrag och fäller en och annan humoristisk kommentar. Vi kan givetvis dela äventyret med en vän, men då jag fick recensionskoden innan lanseringen har jag fått spela ensam. Detta ser jag emellertid inte som något minus, utan jag får verkligen känslan av att ge mig ut på äventyr på en för människan outforskad planet, det finns något triggande i just detta.

Journey to the Savage Planet är Typhoon Studios första spel, och de lyckades verkligen med att skapa ett spännande och intressant äventyr.

 

Ny Resident Evil 3-trailer fokuserar på Nemesis

Publicerad den av Tommy

Capcoms Resident Evil 3 ser ut att bli något alldeles extra och nu har studion publicerat en video där de fokuserar på Nemesis.

Personligen minns jag hur tufft Nemesis gjorde det för mig i originalet, och jag försökte döda monstret otaliga gånger – förstås utan framgång. I den nya trailern jagar han bland annat Jill Valentine och försöker döda henne med sin eldkastare, men vi vet också att han kommer att han även kommer att använda sig av sin klassiska raketkastare för att göra livet surt för oss.

Resident Evil 3-remaken släpps till PlayStation 4, Xbox One och PC den 3 april.

Recension: The Clocker (Xbox One och PC)

Publicerad den av Tommy

The Clocker kom från ingenstans. Det är ett charmigt, bitterljuvt pusseläventyr som kretsar kring tiden.

Se gärna videorecensionen på vår Youtube-kanal SpelPaus.

Äventyret kretsar kring Alice och hennes far som arbetar som urmakare. Fadern är skyldig någon pengar och när han hotas av indrivaren tvingas han sälja deras släktklenod – en berlock med ett foto på deras familj.  Detta upprör Alice något enormt och hon springer iväg fast besluten om att kunna köpa tillbaka berlocken på egen hand.  Plötsligt dyker det upp en gammal man som lämnar över ett ur till Alice far, och det ska visa sig att det här uret har speciella möjligheter som låter oss vrida tiden fram och tillbaka.

När Alice springer iväg ramlar plötsligt en stor, tung låda över hennes huvud och när hennes far slänger sig för att rädda henne ser det ut som om han ska bli krossad av den stora trälådan. Tiden stannar emellertid och den färgglada bakgrunden blir svartvit och vi tar kontrollen över fadern.

Samtidigt som The Clocker har en bitterljuv berättelse som målas upp för oss, har det en hel del finurliga pussel. Med hjälp av det mystiska uret som vi precis fått kan vi gå fram till människor och djur för att spola tiden fram och tillbaka. Vi behöver hitta delar som ligger utspridda till det här uret, och vi möts av scenarion där exempelvis en tjuv försöker ta sig in i ett hus genom ett fönster. Med hjälp av honom kan vi också gå in då vi ser till att han bryter upp fönstret, och när vi väl är inne kan vi också hjälpa oss av honom för att dyrka upp ett lås till en dörr i huset.

Till en början är pusslen enkla. Vi kan få en bil att köra framåt och denna kan vi sedan använda som plattform, men ju längre spelet fortskrider, desto svårare blir också pusslen. Det känns aldrig omöjligt, men under de två timmar som äventyret tar på ett ungefär så har jag fått fundera en hel del, och den som verkligen fastnar helt och hållet kan spela ett minispel som i sin tur kan låsa upp en god ledtråd till vad som ska göras i det område där vi befinner oss.

Samtidigt som spelaren får fundera på pusslen så får vi också ta del av små berättelser som händer i de delar vi stöter på.  Det värmer ofta hjärtat samtidigt som den bitterljuva känslan också får oss att känna sorg, och The Clocker lyckas förmedla känslor på ett väldigt bra sätt. Den härliga designen och musiken gör också sitt för att vi ska få en trevlig resa, men äventyret saknar röstskådespelare helt och hållet. Det hade gett än mer liv åt spelets alla karaktärer om de försetts med röster, men efter ett tag är det något jag inte tänker på särskilt mycket.

När vi tagit oss igenom ett kapitel får vi ta kontrollen över Alice, och då får vi också se vilka konsekvenser våra handlingar har gjort. Dessa kan te sig lite olika beroende på vilka beslut vi har tagit, får tjuven exempelvis stryk eller klarar han sig helskinnad?

The Clocker har många intressanta pussel och möten med karaktärer som många har egna berättelser att dela med sig av. Den röda tråden, berättelsen om Alice och hennes far är både mystisk och spännande och när äventyret tar slut är jag nöjd över vad som presenterats. Det är helt enkelt ett härligt pusseläventyr som känns som en gömd härlig pärla.

Resident Evil 3 är snart färdigt – blir mer actionorienterat

Publicerad den av Tommy

Remaken av Resident Evil 2 höjdes till skyarna av både spelare och media (inte minst av oss) och i april är det dags för seriens tredje del. Under en intervju med Famitsu berättar producenterna Masao Kawada och Peter J. Fabiano mer om den kommande skräckupplevelsen.

Vi får bland annat veta att Resident Evil 3-remaken kommer att bli mer actionorienterad än Resident Evil 2, och detta har lett till att de ändrat en aning på karaktärernas design och personligheter – speciellt när det kommer till Jill Valentine och Nemesis. Carlos har också fått sitt utseende förändrat, men han kommer fortfarande ha samma hetlevrade personlighet.

Kawada lovar också att Resident Evil 3 inte kommer att bli försenat, spelet är nämligen snart helt färdigutvecklat.

Resident Evil 3 släpps till PlayStation 4, Xbox One och PC den 3 april 2020.

Källa: Dualshockers

Recension: Call of Duty – Modern Warfare

Publicerad den av Tommy

Infinity Ward står återigen som utvecklare, och årets upplaga av Call of Duty går tillbaka till Modern Warfare-rötterna samtidigt som de kliver ett par steg framåt.

När Call of Duty: Black Ops IV släpptes i fjol inkluderade actionupplevelsen aldrig någon kampanj, allt var fokuserat på flerspelarläget. I Call of Duty: Modern Warfare får vi återigen en kampanj att gotta oss i, och äventyret är mer fokuserat på berättelsen och känslan än tidigare. Allt går inte lika snabbt, och Infinity Ward vill ta oss till en mer verklighetsbetonad uppfattning om vad krig egentligen handlar om där vi exempelvis får bevittna hemskheterna ur ett par barns ögon under ett kapitel.

Actionäventyret börjar emellertid i London som utsätts för ett terrordåd. En bomb detonerar och sätter skräck i staden, och terrorn fortsätter sedan på gatorna där spelaren möter fiender och försöker undvika att skada civila som springer för sina liv. Snart blir det klart att det är en utbrytargrupp med bland annat ryssar som ligger bakom attacken, och äventyret tar oss runt jordklotet.

Actionmomenten känns fortfarande arkadiga, även om vi får vila mellan de tempofyllda momenten där vi stöter på ett gäng olika karaktärer som vi får samtala med. Det känns ganska skönt att det varierar i tempo, och det ger också en djupare känsla gällande alla upplevelser genom resan. Det känns som att Infinity Ward verkligen vill att vi som spelare ska känna med karaktärerna, men slutresultatet är dock att de är relativt platta. Jag känner inte riktigt så mycket för personligheterna som jag skulle vilja, men ändå tillräckligt mycket för att jag ska bry mig om dem.

Vi får också en varierad spelupplevlse där vi inte bara får skjuta oss genom horder av fiender och kasta en och annan granat, utan syssla med en hel del andra saker också. Bland annat får vi styra små obemannade flygplan för att köra in dem i helikoptrar och fiender, och vid ett tillfälle får vi guida en kvinna med hjälp av övervakningskameror. Det känns som en riktigt härlig mix av olika ingredienser, och slutresultatet är en bra, gedigen kampanj som är sådär lagom lång för den här typen av spel. Efter fem, sex timmar rullade sluttexterna, och jag kände mig riktigt nöjd och belåten.

Call of Duty: Modern Warfare har också ett alldeles ypperligt flerspelarläge, och jag fastnar allra mest för Gunfight – ett spelläge där två spelare ställer upp mot två andra spelare. Banorna är relativt små, men de är riktigt bra utformade. Visst hittar vi en och annan campare här, men på det stora hela är striderna oftast väldigt öppna – rakt på, och det går även att skapa ett riktigt bra samarbete med sin medspelare genom ren och skär kommunikation. Dessutom har Infinity Ward även sneglat på Battlefield, och i kontrast med Gunfight kan upp till 64 spelare delta. Det är knappast min kopp te, så här har jag ägnat absolut minst tid. Men, det finns verkligen en blandning av spellägen där vi hittar matcher med 2-mot-2, 6-mot-6, 10-mot-10, 20-mot-20 och 32-mot-32 spelare. Dessutom hittar vi också Spec Ops, som fungerar som en epilog till kampanjen. Dessa uppdrag är utmanande och vi kan inte heller välja svårighetsgrad. Kommunikation är riktigt viktigt, och det är ett intressant inslag som är riktigt underhållande att ta sig igenom tillsammans med några vänner.

Call of Duty: Modern Warfare är ett riktigt bra spel, där flerspelarbanorna lockar till ett något lugnare tempo där det gäller att både hålla koll och utnyttja omgivningarna. Multiplayer-delen är också det som håller mig kvar, men det innehåller också en kampanj att minnas.

Ancestors: The Humankind Odyssey släpps 6 december till konsol

Publicerad den av Tommy

Ancestors: The Humankind Odyssey släpptes till PC i slutet av sommaren och nu har överlevnadsäventyret fått ett släppdatum gällande konsolversionerna.

Ancestors: The Humankind Odyssey utspelar sig i början av den mänskliga evolutionen, och spelaren möter en öppen värld fylld av farliga djur samtidigt som hen ska överleva i den hårda omgivningen.

Ancestors: The Humankind Odyssey släpps till PlayStation 4 samt Xbox One den 6 december, och nedan kan ni kika på en trailer som visar äventyret till konsol.

Recension: The Outer Worlds

Publicerad den av Mikael

Obsidian Entertainment är tillbaka med det nya västerländska rollspelet The Outer Worlds och undertecknad har tagit reda på om de utnyttjat sina resurser väl.

Obsidian Entertainment har skapat spel som Neverwinter Nights 2, Pillars of Eternity och dess uppföljare samt Fallout: New Vegas. De har ett väldigt gediget CV med fantastiska spel under sin flagg. När det bekräftades att de arbetade med The Outer Worlds höjdes mina förväntningar enormt.

Protagonisten – som vi får skapa själva – har legat nedfryst i över 70 år ombord på ett rymdskepp, och äventyret inleds med att skeppet kraschar på en okänd planet. Vår kära huvudkaraktär tinas då upp och snart visar det sig att planeten inte är särskilt gästvänlig. Här styr ett tyranniskt storföretag som äger det mesta, och vi får välja våra vänner och fiender väl. De visuella delarna har inspirerats av 1800-talets USA och Obsidian har blandat in både seriositet och humor där spelaren ställs inför en mängd svåra val. Vi kan också skräddarsy vår karaktär, där den som inte tycker om att ta sig ur de kniviga situationerna med våld ofta kan skapa en personlighet som pratar sig ur dessa scenarion istället, vilket också spar på en hel del ammunition.

Under resans gång får vi färdas till flera olika planeter, och det ger en känsla av att spelvärlden är större än den egentligen är.  Det är betydligt mindre än vad vi blivit vana vid i Fallout-spelen, men The Outer World är väldigt polerat och har en stabil bilduppdatering. Designen och de grafiska kvalitéerna lyser verkligen där vi kommer till härliga levande världar. Vi får också gotta oss i den stora variationen vad gäller sidouppdrag och dialogval, och det känns verkligen som om äventyret låter en att rollspela på riktigt.

The Outer World är ett fantastiskt västerländskt rollspel, och Obisidian har verkligen levererat en riktig pärla. Dessutom påverkar valen vi får göra så pass mycket att jag redan känner för en ny genomspelning. Klockrent helt enkelt.

Här är släpptrailern för Star Wars Jedi: Fallen Order

Publicerad den av Tommy

Om ett par veckor är det dags för Electronic Arts att släppa Respawn Entertainments Star Wars Jedi: Fallen Order och här är lanseringstrailern.

I videon, som är drygt en minut lång, får vi se protagonisten Cal Kestis, och vi får bland annat se när han slåss mot några av spelets skurkar.

Star Wars Jedi: Fallen Order släpps till PlayStation 4, Xbox One och PC den 15 november.

Marvel’s Avengers tar 10-30 timmar att spela igenom

Publicerad den av Tommy

Crystal Dynamics Rich Briggs har pratat om Marvel’s Avengers med Comicbook.com och här talades det bland annat om hur långt äventyret kommer att bli.

Allt verkar bero på hur pass långt in på djupet spelaren vill gå, men enligt Briggs kommer det att ta mellan 10 till 12 timmar att ta sig igenom Marvel’s Avengers huvudstory.

“I think it’ll depend on exactly how deep you want to go into it,” berättar Briggs. “So if you think about previous Crystal games, you know that if you want to be playing your way through the core story, it’s going to be in that area, 10 to 12 hours.”

Sedan berättar Briggs att Marvel’s Avengers kommer att bli ungefär lika långt som Tomb Raider – den som vill se allt och göra alla sidouppdrag kommer antagligen att kunna räkna med 30 timmars speltid.

“But if you want to see everything there is, and do all the side missions and everything else, you’re generally looking at 30 plus hours in the Tomb Raider games,” fortsätter Briggs. “So we’re not putting exact numbers on it just yet, but you can expect something comparable to what we’ve done in the past with that regard. And then, of course, you have the extended narrative and the extended game plan, more heroes post-launch.”

Marvel’s Avengers släpps den 15 maj till PlayStation 4, Xbox One samt PC.

Recension: Greedfall

Publicerad den av Mikael

Kan en spelstudio på drygt 20 anställda konkurrera med stora utvecklare som gett oss spelserier som Fallout och The Witcher? Studion Spider har gett sig på ett ordentligt försök och undertecknad har tagit reda på om de lyckats med bedriften.

Stormakterna är i full gång att kolonisera världen i Greedfall som utspelar sig under en fiktiv barockperiod. Förutom urbefolkningen är det fler som vill säkra mark på ön Teer Fradee, och spelaren tar kontrollen över en diplomat som arbetar för köpmännen och uppgiften är att medla och knyta band med andra. Protagonisten De Sardet beger sig till ön då hans mor blivit sjuk av en mystisk sjukdom som också ortsbefolkningen på Teer Fradee lider av, och samtidigt som relationer knyts letas det också efter ett botemedel mot åkomman.

Vi styr huvudrollsinnehavaren från en tredjepersonsvy och mina tankar förs snabbt mot Dragon Age. Det känns som om Spider har tagit mycket inspiration från Biowares rollspelsserie och det är knappast något som är av ondo. Vi hittar färdighetsträd, kan uppgradera utrustning och samtidigt går striderna att pausa. Det finns också väldigt mycket att göra, många ansikten att bekanta sig med där både sidouppdrag och huvudberättelsen hela tiden lockar mig till att fortsätta. Det finns massor av saker att göra och det är svårt att förstå hur pass mycket utvecklarstudion verkligen har lyckats pressa in med hjälp av en sådan liten skara utvecklare.

Greedfall har visserligen sina brister, som saknade texturer emellanåt, dålig läppsynkning och en hel del av designen har återanvänts på diverse platser. Fiendevariationen är inte heller särskilt stor, men det har en mystik och berättelse som jag hela tiden vill veta mer av. Hemligheterna gömmer sig både här och var, och jag vill hela tiden veta vad som händer här näst. Greedfall är ett fantastiskt äventyr och årets största överraskning hittills.