recension – Sida 10 – X PLAY! ZINE

Ubisoft levererar kärlekspoesi med rollspelet Child of Light. Äventyret är som en vacker novell som trollbinder från första sekund. Vi spelar den fysiska versionen till Playstation Vita.

Child of Light startar lika smakfullt som rollspelet sedan också fortsätter. Upplägget är dock smått sorgligt där prinsessan Aurora lämnat sitt verkliga liv, och en förkrossad fader, för att ställa allt tillrätta i världen Lemuria. Flickan behöver hitta den stulna månen och de försvunna stjärnorna, och än är inte hoppet ute för att hon ska kunna komma tillbaka till hennes egna verklighet.

Efter ett kort intro, fyllt av intryck med fantastisk musik och med en miljö som skulle förgylla vilken akvarellmålning som helst, får vår prinsessa vingar och möjlighet att ta sig till oanade höjder, vinklar, vrår och gömda grottor. Överallt finns det hemligheter som gör resan mer behaglig.

Child of Light är ett avskalat rollspel, om än ett otroligt känslofyllt och episkt sådant. Vi slippar alla högar av klichéer som plågat genren, och trots att det är en sparsmakad mängd dialog är den som finns otroligt passande och levande. Vi får en saga presenterad för oss som för tankarna till något som bara Disney klarar av i sina bästa stunder.

Under resans gång tillkommer ett helt gäng färgstarka karaktärer, och alla har de sin anledning för att slå följe med prinsessan. Precis som i de klassiska rollspelen baseras striderna på ett turordningsbaserat system, men vi har också medhjälparen Igniculus som vi kan använda för att fylla på vårt eget liv eller slöa ned våra fiender. Samtidigt har vi de klassiska elementen att rätta oss till, så som exempelvis eld, vatten och blixten, men också ljuset som är Auroras specialitet.

Karaktärsutvecklingen sträcker sig inte längre till förmågor och höfta parametrar som påverkar striderna. Förutom att Aurora får vingar påverkas inte äventyret utanför slagsmålen (förutom att vissa saker kan utplåna livmätaren) utav karaktärsutvecklingen. Vi har – som jag tidigare berört – mängder av gömda godsaker att hitta, och om spelet även förgyllts med ett Metroidvania-liknande koncept där fler områden skulle bli tillgängliga vartefter fler förmågor skulle uppenbara sig så hade vi kanske tittat på årets bästa spel.

Child of Light har emellertid det mesta ett fantastiskt spel ska ha. Ubisoft har gått sin egna väg och skapat något fantastiskt – kärlekspoesi i digital form.

Danganronpa 2: Goodbye Despair är uppföljaren till ett av årets absolut bästa spel, Danganronpa: Trigger Happy Havoc. Den visuella novellen var otroligt imponerande med en skruvad och heltokig handlingen där elever som blivit antagna till ”hoppets akademi” tvingas lösa mordgåtor som rör de egna klasskamraterna.

Till Hope’s Peak Academy blir endast ultimata studenter inbjudna, och det handlar om allt från sportproffs som den mest lovande baseball-spelaren och den bästa gymnasten till den ultimata kocken. De elever som tar sig igenom skolans utbildning kan välja och vraka bland de mest fantastiska toppjobben. Alla som har spelat föregångaren vet att det inte blir den lyckliga skolvistelse som tonåringarna blir lovade.

I originalet ”svimmade” eleverna av innanför skoldörrarna och vaknade sedan upp i ett igenbommad Hope’s Peak Academy, och när eftertexterna började rulla blev vi lämnade med en rejäl cliffhanger – något som jag inte kommer att spoila här. I Danganronpa 2: Goodbye Despair är skådeplatsen istället en paradisö – som också blir som ett stort dödsbringande fängelse.

Till en början blir eleverna presenterade inför Usami – en rosa björn – som talar om vikten av vänskap och frid, men efter några dagar på den hemliga ön dyker Monokuma upp. Alla som har spelat originalet känner igen den sjuka björnen vars högsta önskan är att sprida förtvivlan. För att kunna ‘ta examen’ behöver en elev döda en annan elev, och sedan komma undan med det hela. Det innebär att han eller hon ska ta livet av någon, utan att de resterande eleverna löser fallet och kan peka ut den skyldige. Klarar sig mördaren blir han eller hon fri, medan de andra eleverna blir avrättade. Lyckas de övriga avslöja den skyldige blir det dock mördaren som blir avrättad medan de andra eleverna får leva vidare på ön.

Spelet är uppbyggt kring tre faser – fritid, utredning och rättegång. Och under fritiden har man tillfälle att umgås och bekanta sig mer med de resterande eleverna. Det är högst frivilligt, men det ger spelet mer djup, och bör inte förbises då spelets djup ligger i just handlingen och dialogerna. Utredningen startar å sin sida när eleverna har hittat en död kropp, och här får deltagarna i uppgift att hitta ledtrådar som sedan används för att fälla den skyldige.

Under rättegångarna får man använda sig av bevismaterialet – och diverse karaktärers uttalanden – för att bena ut vad som har hänt. Oftast inleds en hätsk diskussion, och då får man använda bevismaterialet för att sätta sig emot de andra elevernas antaganden. Rättegångarna bjuder även på en sorts interaktiv version av ‘hänga gubbe’ och en spelsekvens som kallas för ‘logic drive.’ Det sistnämnda innebär dock mest frustration då vi får ställa oss på någon sorts snowboard och åka genom en tråkig och ful bana fylld av hinder som poppar upp mitt framför ögonen.

Rättegångarna är underhållande, men de spelmässiga delarna tenderar att bli frustrerande när en hel del lösningar är väldigt långsökta och kräver trail-and-error – något som rent tekniskt inte betyder något för spelet – förutom ett lägre slutbetyg – i och med att man alltid kan välja ‘retry. Sett till historieberättandet är de emellertid riktigt spännande, och de tar ofta stora svängningar innan fallen blir lösta.

Mitt i all förtvivlan är Danganronpa – både föregångaren och uppföljaren – fylld av knasig humor,som blandas tillsammans med en stor dos spänning och intensitet. Det finns dock några stora skillnader mellan Trigger Happy Havoc och Goodbye Despair. Medan originalet bibehöll mitt intresse från start till mål så känns en del av uppföljaren som ren transportsträcka. Det blir något mord för mycket som måste lösas, och medan vi hela tiden fick veta lite mer kring den mystik som finner sig runt omkring Hope Peak’s Academy i föregångaren så handlar den största delen av storyn kring att Monokuma vill skapa mordmotiv. Det är först på slutet som handlingen hettar till ordentligt, och det var först då som spänningen – som jag upplevde genom hela originalet – kom fram ordentligt.

Danganronpa 2: Goodbye Despair är ett riktigt bra spel, men det blir något för långt för sitt eget bästa, och diverse sexistiska onödiga inslag svärtar ned helhetsintrycket kraftigt. Flera gånger blir det så pass osmakligt att jag bara känner för att stänga av.

Det är fortfarande i största hand själva storyn som står i fokus, och även om rättegångarna är underhållande blir de också frustrerande mellan varven. Karaktärerna och spelets handling når inte upp till originalet, men det är fortfarande en spännande resa som kommer att tilltala de flesta som uppskattade Trigger Happy Havoc.