PS4

Nights of Azure är ett smalare rollspel, om ett fasansfullt hot, som blandar en seriös ton med japanska galenskaper. Mysiga dialoger, härlig musik och actionpackade strider mixar sig med ett Pokemon-upplägg som handlar om att ”fånga dem alla.”

Under nätterna töms gatorna på folk för att istället fyllas av monster. Nattens härskare har tagit sig lös från sitt fångenskap, där det ultimata målet är att skapa en evig natt. Lyckligtvis har spelets två protagonister hittat varandra, och de kvinnliga karaktärerna Lilysse och Arnice beger sig ut för att stoppa de ondskefulla planerna.

På pappret låter det som om plotten faller i samma spår som många av de rollspel som släppts genom åren, men det handlar inte om någon grandios resa där vi får besöka mängder av storstäder, tappa minnet och möta en oansenlig mängd av birollskaraktärer. Istället är utgångspunkten ett mystiskt hotell som blir hem åt en liten skara karismatiska rollfigurer. Dialogerna är variationsrika, och vi får allt från en lättsinnigare ton, som kan balansera på gränsen mellan charmigt och barnsligt, till en betydligt seriösare presentation som är av de mer poetiska slaget. Hotellet rymmer mer rum och mystik än vad den första anblicken avslöjar, men ofta hänger jag i baren och småpratar med mina vänner och nyfunna bekantskaper, för att sedan utföra ett och annat sidouppdrag.

Den mystiska organisationen Curia har utsett Lilysse till ett helgon, och hon får den otacksamma uppgiften att offra sitt liv för att stänga in nattens härskare på nytt. Arnice, som är en halvdemon, ställer sig emellertid emot Curias orimliga planer, men antar ändå jobbet som sin väktare. I sin strävan efter att rädda sin vän från sitt bistra öde samlar hon kraft genom blått blod (vilket förvandlar de flesta vanliga människor och somliga objekt till monster) som kan bytas mot både prylar och en högre level.

Hotellet är i princip den enda lugna punkten i Nights of Azure, och det är därifrån vi får utgå innan det är dags för strid. Stridsfälten varierar från allt mellan ett tivoli och kloaker till ett infesterat slott, men det är själva striderna som står för behållningen. Precis som i Pokemon får vi en mängd varelser som slåss vid vår sida, och samtidigt som vi bankar fiender med Arnice, kan vi använda oss av våra bundsförvanters magier och specialförmågor. Ju högre kombinationsmätaren tickar, desto mer erfarenhetspoäng, eller rättare sagt blått blod, delas ut. Att skapa den perfekta gruppen av slagsmålskämpar, för att utföra så massiva kombinationer som möjligt, är en ganska beroendeframkallande syssla. Av någon oklar anledning har dock utvecklarstudion Gust bakat in ett tidtagarur som räknar nedåt när vi beger oss ut för att slåss. Om den skulle ticka ut får vi emellertid behålla alla prylar, och den erfarenhetspoäng som samlats in, men vi får återvända till hotellet. Det blir mer en irriterande faktor än något som triggar upplevelsen, men som tur är blir det aldrig någon fråga om en direkt tidsbrist.

Arnice kan utnyttja sin demoniska sida genom att förvandla sig till ett antal olika specialgestalter, och förutom att basattacken är betydligt starkare, så hittar vi en extra bombastisk attack som kommer väl till pass mot spelets bossar. De skiljer sig alla tillräckligt mycket från varandra för att de ska kännas intressanta, men oftast handlar det om att kasta sig undan när golvet fylls av röda markörer som indikerar att en tyngre attack är på väg att inträffa.

Den stora behållningen i Nights of Azure ligger just i det lilla, och smalare upplägget, där charm och atmosfär får en central roll precis som i Gusts Atelier-serie. Samtidigt är det också spelets akilleshäl, och mysfaktorn får aldrig någon riktig push av ordentliga wow-moment. Grafiken luktar starkt av den förra konsolgenerationen, och det råder inte några tvivel om att det är Playstation 3-versionen som fått störst fokus. Dessutom känns extrauppdragen ganska tafatta, och när sluttexterna rullar undrar jag om äventyret gömt en och annan hemlighet ifrån mig. Efter närmare efterforskningar förstår jag att så inte är fallet, och eftersmaken blir lite bitter trots att jag upplevt ett riktigt underhållande äventyr. Det känns dock som att något saknas när jag når maxleveln som ligger på den låga siffran 10.

Nights of Azure är emellertid en riktigt mysig rollspelsupplevelse som tar slut aningen för fort.