PS3

Mikael – PlayZines nya skribent – ställer sig frågande till Rainbow Skies (red.) Strategirollspelet har många ögon riktade emot sig, men kommer handlingen verkligen vara tillräckligt nyanserad för den lite äldre publiken?

SideQuest, studion som gav oss Rainbow Moon (som släpps till PS4 under 2016, men som redan nu går att spela på PS3 och PS Vita) tillkännagav under  augusti att deras nya spel Rainbow Skies kommer att släppas till samma berörda format nästa år.

Spelet kommer erbjuda oss den alltid uppskattade cross-save-funktionen mellan Playstation-konsolerna. Det är dock i sig inget som kommer göra dig intresserad av spelet. Så varför ens bry sig?

Jag spelade deras tidigare spel Rainbow Moon till Playstation 3 när det gavs ut via Playstation Plus och blev föga imponerad. Det är ett strategirollspel med olika svårighetsgrader och jag valde givetvis en av de tuffaste utmaningen. Detta skapade ett behov av att döda fiender efter fiender för att få erfarenhetspoäng nog för att gå upp i erfarenhetsnivå, varav jag därefter med en starkare arm kunde svinga mitt svärd och dräpa de olika monstren som rörde sig på kartan.

Det var emellertid dessa strider som tillslut fick mig att ge upp spelet i dess tidigare skede, det var nämligen väldigt långsamt och föga engagerande. Karaktärens egenskaper var alltså inte av intresse och lockade mig aldrig, något som den tråkiga karaktärsdesignen inte agerade som en stormvall emot.

Ett nytt spel innebär emellertid i detta fall en ny riktning, för om det blir vad SideQuest utlovat så kommer vi få ett spel som lägger en större tonvikt på handlingen och karaktärernas bakgrund. I det stora hela speglar de en bild av ett spel som är intressant med en välformad stoy som ska suga in oss och göra spelaren förvånad när den tar en oanad vändning. De påpekar att detta sker via en komplexitet i spelets bakgrund, något som för den vuxna spelaren är mer än varmt välkomnat. Med kunskap, och kanske ibland ålder kommer nämligen oftare än sällan behovet av fler nyanser än de traditionella svarta och vita tonerna i berättelserna vi tar del av.

I ett utspel ämnat att locka oss så har de i all sin PR-kunskap kommit ut och påstått att de tagit hjälp av en dedikerad författare för handlingen, och ytterligare en för de dialoger som spelet använder sig av. Något som har bidragit till att spelet nu låter flera karaktärer prata samtidigt med målet att skapa mer realistiska och levande konversationer.

Det framstår emellertid som att spelet bygger på samma tematik som Rainbow Moon, man känner igen det mesta till stilen, det är alltså lite som det Bethesda gjorde med Skyrim efter Fallout 3. Nämligen piffade upp motorn genom att lägga till flera animationer och andra för mig främmande termer för att göra spelet mer engageande.

I det stora hela så känner jag faktiskt en viss tillförlit till det deras PR kastar ut sig, om att de har tagit till sig av spelarnas kritik till föregångaren Rainbow Moon, och har använt sig utav denna i utformningen och den polering som hitintills har lagts på spelet.

Vi kommer fortsätta att skriva om detta spel i takt med att ett lanseringsdatum ges, och även berätta för er om SideQuest i sin adaption av Rainbow Moon till Playstation 4 har infört några av de förbättringar som de skapade för Rainbow Skies. Till dess lämnar vi er med frågan; Låter detta intressant?

Spelet handlar nämligen om Damion, en person som ämnar att bli en monstertämjare. Något som i hans hemby anses vara ett väldigt viktigt jobb då de av någon konstig anledning ständigt utsätts för angrepp från monster. Föga nytänkande, men vad är nu det idag? Så sabbar huvudkaraktären sitt prov för att bli monstertämjare. Och inte bara det, här ges även ett klassiskt komiskt inslag där även platsen där byns tämjda monster förvaras förstörs. Självklart är han i början lite mörk, vilket för författarna ger möjlighet till att utveckla karaktären under berättelsens gång då han istället för att berätta och be om hjälp försöker dölja det han har orsakat. Som konsekvens så för handlingen därefter karaktären och hans examinator framåt genom allt värre händelser för att slutligen finna sig mellan två stora världskrafter som strider emot varandra.

Handlingen verkar alltså inte särskilt nytänkt, men det är som sagt väldigt lite idag. Förhoppningsvis lyckas de däremot skapa något engagerande istället för det träsk många rollspel numera befinner sig i. Nämligen upprepningar på upprepningar där man följer accepterade former av handlingsberättande.

Monsterspelaren Erin.

Om handlingen däremot låter intressant, så kan jag varmt rekommendera anime-serien Kemono no Souja Erin ”Monsterspelaren Erin,” vilket jag personligen tycker illustrerade monstertämjare och en värld av konflikt på ett extremt bra sätt. En serie som passar alla åldrar men som enbart uppskattas i all sin prakt av den mer analyserande tittaren då den är rik på nyanser och utspelas i olika skeenden av Erins liv. Där man får följa henne från hennes barndom med sin mor ändra fram tills hon själv får en dotter.