Metro-serien är tillbaka, och det som lovats på förhand är väldigt gott. Lever Metro Exodus upp till förväntningarna?
Artyom är fast besluten att det finns liv utanför de trånga kloakerna som han och hans landsmän trängs i under ytan. Han och flera andra soldater, inklusive hans fr, får snart veta att allt de fått höra genom åren inte stämmer, och de beger sig ut på en väldigt farlig, men viktig resa.
Ammunitionen är fortfarande knapp och likaså förnödenheter så som förstahjälpenlådor. Men, till skillnad från de tidigare två delarna är Metro Exodus en betydligt öppnare historia. De trånga gångarna och kamrarna finns emellertid fortfarande där, men den här gången får vi också större områden att röra oss i, där vi faktiskt får vistas utomhus en hel del. Spelare kan fortfarande röra sig längsmed den röda tråden, men de har också möjligheten att utforska mer, ställa sig på ett högt berg och leta efter intressanta områden med en kikare, och kanske rädda någon som sitter som gisslan hos ett gäng banditer. Metro Exodus har en dygnsrytm där de muterade monstren är fler på nätterna, medan människor – som sällan vill Artyom och hans vänner väl – syns mer frekvent på dagtid. Och båda har sina för- och nackdelar, så som att det mesta är mer synligt under dagen, medan vi kan gömma oss i mörkret om nätterna.
De större områdena blandas med mer styrda scenarion, och vi har egentligen bara två öppnare områden att besöka. Även om vi får vara över ytan så är detta fortfarande Metro, där vi får ta oss genom trånga utrymmen med vår gasmask över vårt ansikte. Allt binds ihop med hjälp av ett järnvägsnät där vi får resa med ett koldrivet ånglok kallat Aurora – ett namn som såklart är hämtat från den romerska mytologins gryningsgudinna. När jag får blicka ut över de nedbrutna landskapen ombord på loket infinner sig en känsla av något stort, det skapar en sorts känsla av något episkt. 4A Games har målat upp en värld på ett väldigt bra sätt, och det hela känns trovärdigt då det målar upp en bild av hur Ryssland skulle kunna se ut efter att ha bombats sönder av kärnvapen.
Metro Exodus är skitigt och trasigt på ett bra sätt till utseendet, men när det kommer till själva koden är det såklart inte lika bra att saker och ting inte riktigt är som det ska. Vi kan samla på oss prylar som exempelvis låter oss göra förstahjälpenlådor, och det blir såklart extra intressant att söka efter dessa i alla möjliga hörn och kanter. Något som besudlar detta är att det är lätt att fastna här och var, vilket jag surt fick erfara när jag letade inne på ett utedass. Jag fastnade, på ett utedass. Det känns lite tragikomiskt i sammanhanget, och jag fick således börja om vid min senaste sparfil. Men, det är också buggit, fiender dyker upp ur tomma intet, kommer upp genom golvet och det rör sig om taskiga träffytor. Ibland agerar AIn oerhört smart, nästan lite för smart, och vid andra tillfällen står en riktigt svår fiende och tittar in i en vägg. Tyvärr är striderna i Metro Exodus inte särskilt underhållande, och jag blir aldrig sugen på att modifiera mina vapen även om möjligheten finns. Istället satsar jag allt på att göra förstahjälpenlådor, ammunition och en och annan granat.
Det är tydligt att 4A Games har velat göra väldigt mycket av Metro Exodus. Dialogerna är otroligt många, och den varierande kvalitén av röstskådespelare gör inte saken bättre. I många andra fall föredrar jag spel där karaktärerna pratar mycket, men det går nästan över styr här, och de har inte alltid något intressant att säga.
Precis som de tidigare två delarna har emellertid Metro Exodus en otroligt skön atmosfär, och det lever på den postapokalyptiska dystopin som Artyom och hans medsoldater är med om.
X PLAY! ZINE 