Recension: RIG R5 Spear Pro HS

Nacon har släppt RIG R5 Spear Pro HS här i Sverige och det är ett headset som siktar högt, trots sitt låga riktpris.

En aspekt som gör headsetet riktigt intressant är att Nacon använder sig av ”grafen-drivers” och det är skapat av ett väldigt lätt material vilket gör att det krävs väldigt lite kraft för att få dessa att röra på sig och skapa ljud. I det stora hela så betyder det mindre risk för förvrängt ljud och RIG R5 Spear Pro HS låter väldigt bra – som ett headset som kostar mer än vad det faktiskt gör. Vi får ett väldigt klart ljud samtidigt som det ändå känns mjukt och Nacon har lagt ett ordentligt fokus på 3D-ljudet – något som är viktigt både när det kommer till multiplayer-spel där vi exempelvis behöver höra fotsteg och varifrån skotteld kommer, men det gör också väldigt bra ifrån sig när det kommer till spel för en spelare där det hjälper till att höja atmosfären. Vi hör verkligen i 3D – det vill säga saker som händer precis vid oss, och något som låter en liten bit bort. Det är som att vi kan höra distansen och det är riktigt häftigt för ett headset i den här prisklassen.

Fortsätt läsa Recension: RIG R5 Spear Pro HS

Recension: Project Motor Racing

Project Motor Racing tar sig in i sim-racing-genren och utmanar välrenommerade spelserier som Assetto Corsa.

Utvecklarstudion Straight4 Studios leds av ingen mindre än Ian Bell som basade för utvecklingen av bland annat Project Cars-serien – och detta är en form av spirituell uppföljare till den spelserien. Här kan vi kasta oss ut i en karriär med ett inledande kvalrace för att kämpa om de bättre placeringarna – eller skippa det helt och således starta på sista plats. För att lyckas ute på banan behöver vi förstås slagkraftiga bilar, och de kostar förstås pengar. För att fylla på kassan behöver vi knyta till oss en sponsor, och vi hittar åtta olika alternativ som skiljer sig åt rejält. Vi får fundera kring om vi exempelvis ska välja ett säkert alternativ där vi får en fast summa, eller om vi ska vara lite mer våghalsiga och satsa på ett alternativ som kräver pallplatser eller vinster för att vi ska ska få våra pengar.

Fortsätt läsa Recension: Project Motor Racing

Recension: Anno 117: Pax Romana

Anno 117: Pax Romana tar spelserien till år 117 precis som titeln förklarar, och det är en väldigt vacker stadsbyggare som vi blir presenterade för.

Detta är den första titeln i serien som jag spelat, och det är PlayStation 5-versionen som jag har fått möjligheten att sätta tänderna i. Att bygga upp och se sitt samhälle utvecklas till något stort är emellertid lika underhållande som när jag spelade Ceasar III under 90-talet – en upplevelse som visserligen är färgad av ett nostalgiskt skimmer.

Fortsätt läsa Recension: Anno 117: Pax Romana

15 år med PlayStation Plus

Sony firar 15 år med PlayStation Plus nu i sommar då det startade 2010 som en onlinetjänst till PlayStation 3, och detta firar vi med en riktig PS Plus-vecka här på PlayZine. I prenumerationen ingick det nya spel varje månad, vilket förstås skapade en hel del uppmärksamhet, men det är såklart ingenting mot vad tjänsten är idag.

PlayStation 3-ägare fick emellertid tillgång till fantastiska spel som Journey (även till PS4) som landade på PS Plus-tjänsten under 2016 och vi såg spel som Yakuza 4 och 5, Brothers: A Tale of Two Sons, Batman: Arkham Asylum, Dragon’s Dogma Dark Arisen och en hel del andra spännande mindre och större titlar. Det var här jag upptäckte hur smart tjänsten var för spel i multiplayer och coop – när Pay Day 2 släpptes via PS Plus kunde jag och mina vänner göra digitala inbrott tillsammans och det gav oss chansen att upptäcka spel som vi kanske inte skulle spela annars.


Inför lanseringen av PlayStation 4 var det tydligt att Sony satsade på dess online-möjligheter och online-delen inkluderades i PS Plus-prenumerationen. Här fick vi emellertid betydligt bättre möjligheter än vad som tidigare var tillgängligt till PlayStation 3. Och tjänsten har vuxit ordentligt med åren och förutom de månatliga spelen, så hittar vi tidiga testversioner, rabatter och molnsparande – vi behöver inte längre plocka med hela konsolen för att vi ska kunna fortsätta spela hos en vän som också har formatet exempelvis.

I år introducerade Sony tre olika segment av prenumerationstjänster med PS Plus Essentials, Extra och Premium. Och vi hittar allt från streaming av spel – inklusive en katalog av PlayStation 3-spel – en stor katalog av tillgängliga titlar och givetvis online-multiplayer-möjligheter. Sedan lanseringen har över 1300 spel släppts via PS Plus och det innefattar spel som Bloodborne, Control: Ultimate Edition, Final Fantasy VII Remake, Marvel’s Spider-Man: Miles Morales och Uncharted 4: A Thief’s End. Och målet är att bjuda alla på vitt skilda genrer för att det ska finnas spel för alla smaker.


Under juli firade Sony PS Plus 15-årsjubileum med att bjuda prenumeranterna på PlayStation Plus 15th Anniversary Avatar Pack och nya PlayStation Stars-kampanjer med fokus på samlarobjekt som ikoniska PlayStation-karaktärer. Och vi fick också riktigt tunga spel i det månatliga biblioteket – Borderlands 3, NHL 24 och Among Us.

Sony satsar på att öka värdet för samtliga nivåer av PlayStation Plus, och det märktes nu under augusti där vi fick tillgång till det fantastiska Lies of P och inte minst Day Z som vi kan spela tillsammans med våra vänner om vi vågar oss ut i den zombieinfekterade spelvärlden. För PlayStation Plus Extra-användare blev det också en riktig fest när vi får sätta tänderna i Marvel’s Spider-Man Remastered till PlayStation 5 och det helt fantastiska Sword of the Sea från visionären bakom Journey – som en gång i tiden också var en titel som blev tillgängligt via PlayStation Plus. Och Premium-användare kan testa det helt fantastiska Death Stranding 2: On the Beach under fem timmar via en Trial och ge sig tillbaka till Racoon City i uppskalade versioner av både Resident Evil 2 och Resident Evil 3.

Intressanta spelsläpp under augusti 2025

Augusti bjuder på en hel del spännande spelsläpp till PlayStation 5, Nintendo Switch 2, Xbox Series X/S samt PC och det är inte bara releaser som Metal Gear Solid Delta: Snake Eater och Mafia: The Old Country som lockar.

Månaden bjuder även på lanseringar av andra stora spel och även mindre titlar som lockar. I en ny video (som ni ser ovan) på vår Youtube-kanal SpelPaus går vi igenom de spelsläpp som ser intressantast ut.

Elden Ring: Nightreign sålde över 2 miljoner exemplar på release

Elden Ring: Nightreign fick en flygande start. Över två miljoner fysiska och digitala exemplar såldes redan under release-dagen.

Elden Ring: Nightreign är en coop-upplevelse där en till tre spelare ger sig ut under en tredygnscykel för att möta farorna i Limveld. Spelarna stöter på både helt nya fiender, men vi kommer även att känna igen en och annan fara från FromSoftwares tidigare spel.

Elden Ring: Nightreign finns tillgängligt till PlayStation 5, PlayStation 4, Xbox Series X/S, Xbox One och PC.

Recension: F1 2020

F1 2015 var det första F1-spelet som släpptes till PlayStation 4 samt Xbox One, och det levererades med riktigt snygg grafik och en körkänsla som var riktigt härlig. Till skillnad från flera andra spelserier som uppdateras årligen tog F1-serien en hel del kliv vid varje installation, och med F1 2020 har de verkligen lyckats skapa något fantastiskt.

När jag börjar min racingresa känns det som att F1 2020 tar de steg som vi kan förvänta oss av en ny del i en årlig spelserie. Menyerna är nya liksom lite annat smått och gott, och körkänslan är en lagom simulatoraktig utan att det för den delen blir nästintill ospelbart med en handkontroll. Ibland vill jag helt enkelt spela med ratt och pedal (kika här om du vill se vilka rattar som F1 2020 stödjer), och ibland vill jag helt enkelt spela med en traditionell handkontroll och jag får ungefär samma tider oavsett vilken metod jag använder mig av.

När jag värmt upp med att köra runt x antal varv skapar jag mitt egna team – något som är nytt med årets upplaga. Här får jag välja ett passande namn, logga, andreförare med mera, och en riktigt intressant ingrediens är att vi också får välja bland olika aktiviteter då och då. Detta kan resultera i bland annat bättre eller till och med sämre sammanhållning i laget, utvecklingspoäng och annat smått och gott. Det ger en extra beroendeframkallande kick mellan tävlingshelgerna, och det gäller att tänka efter innan val av aktivitet då det finns både för- och nackdelar. Vad ska vi med kosing till om avdelningarna ändå är missnöjda när uppgraderingarna ändå misslyckas? En riktigt intressant ingrediens helt enkelt.

F1 2020 ger oss också härliga 60 bilder per sekund, även till konsol. Det är ganska imponerande, speciellt när det rör sig om ett riktigt snyggt spel.. Detta gör att kontrollen också känns riktigt smidig vilket kommer väl till pass i de höga farterna. Precis som i verkligheten kan bilarna gå sönder, och detta påverkas efter vilka inställningar vi använder oss av. Men det flyger många svordomar när jag tappar fokus för en kort sekund och smäller sönder bilen så att allt är förstört. Visserligen går det att spola tillbaka tiden för att rätta till problemen, men det är en funktion jag sällan använder. Det känns nästan som fusk för min del, men alla har möjlighet att göra sitt egna val gällande detta.

Vi hittar flera alternativ i menyn så som fristående Grand Prix, time trail där vi kan förbättra våra rekord och ett ordentligt läge online. Det bästa med F1 2020 hittar vi emellertid i karriärläget där vi får träna på bland annat att ta kurvor på snabbast möjliga tid och minimera åtgången av bensin. När vi väl klarar av olika utmaningar får vi också utvecklingspoäng som vi kan använda till att förbättra vår bil.

Ibland kan det vara trevligt med en mer arkadig körning, och med ett knapptryck kan vi ändra till ett casual-läge. Då kan vi dundra in i väggar utan att bilen tar skada, och vi behöver inte heller bry oss om bensinåtgången, eller om vi kör in i våra motståndare. Att vi dessutom kan tävla med kompisar i soffan med delad skärm är för mig ett stort plus. Det är något som vi inte ser allt för ofta nu för tiden, och det är en oerhört välkommen nyhet.

F1 2020 kommer med härliga nyheter som verkligen lyfter serien till nya höjder, och det är fantastiskt att Codemasters lyckas förbättra sin F1-serie så pass mycket år efter år. Karriärläget har verkligen blivit spännande och jag kommer att fortsätta varva mellan detta och Gran Turismo Sport ett bra tag till när jag är sugen på racing.

Recension: The Outer Worlds

Obsidian Entertainment är tillbaka med det nya västerländska rollspelet The Outer Worlds och undertecknad har tagit reda på om de utnyttjat sina resurser väl.

Obsidian Entertainment har skapat spel som Neverwinter Nights 2, Pillars of Eternity och dess uppföljare samt Fallout: New Vegas. De har ett väldigt gediget CV med fantastiska spel under sin flagg. När det bekräftades att de arbetade med The Outer Worlds höjdes mina förväntningar enormt.

Protagonisten – som vi får skapa själva – har legat nedfryst i över 70 år ombord på ett rymdskepp, och äventyret inleds med att skeppet kraschar på en okänd planet. Vår kära huvudkaraktär tinas då upp och snart visar det sig att planeten inte är särskilt gästvänlig. Här styr ett tyranniskt storföretag som äger det mesta, och vi får välja våra vänner och fiender väl. De visuella delarna har inspirerats av 1800-talets USA och Obsidian har blandat in både seriositet och humor där spelaren ställs inför en mängd svåra val. Vi kan också skräddarsy vår karaktär, där den som inte tycker om att ta sig ur de kniviga situationerna med våld ofta kan skapa en personlighet som pratar sig ur dessa scenarion istället, vilket också spar på en hel del ammunition.

Under resans gång får vi färdas till flera olika planeter, och det ger en känsla av att spelvärlden är större än den egentligen är.  Det är betydligt mindre än vad vi blivit vana vid i Fallout-spelen, men The Outer World är väldigt polerat och har en stabil bilduppdatering. Designen och de grafiska kvalitéerna lyser verkligen där vi kommer till härliga levande världar. Vi får också gotta oss i den stora variationen vad gäller sidouppdrag och dialogval, och det känns verkligen som om äventyret låter en att rollspela på riktigt.

The Outer World är ett fantastiskt västerländskt rollspel, och Obisidian har verkligen levererat en riktig pärla. Dessutom påverkar valen vi får göra så pass mycket att jag redan känner för en ny genomspelning. Klockrent helt enkelt.

Recension: Greedfall

Kan en spelstudio på drygt 20 anställda konkurrera med stora utvecklare som gett oss spelserier som Fallout och The Witcher? Studion Spider har gett sig på ett ordentligt försök och undertecknad har tagit reda på om de lyckats med bedriften.

Stormakterna är i full gång att kolonisera världen i Greedfall som utspelar sig under en fiktiv barockperiod. Förutom urbefolkningen är det fler som vill säkra mark på ön Teer Fradee, och spelaren tar kontrollen över en diplomat som arbetar för köpmännen och uppgiften är att medla och knyta band med andra. Protagonisten De Sardet beger sig till ön då hans mor blivit sjuk av en mystisk sjukdom som också ortsbefolkningen på Teer Fradee lider av, och samtidigt som relationer knyts letas det också efter ett botemedel mot åkomman.

Vi styr huvudrollsinnehavaren från en tredjepersonsvy och mina tankar förs snabbt mot Dragon Age. Det känns som om Spider har tagit mycket inspiration från Biowares rollspelsserie och det är knappast något som är av ondo. Vi hittar färdighetsträd, kan uppgradera utrustning och samtidigt går striderna att pausa. Det finns också väldigt mycket att göra, många ansikten att bekanta sig med där både sidouppdrag och huvudberättelsen hela tiden lockar mig till att fortsätta. Det finns massor av saker att göra och det är svårt att förstå hur pass mycket utvecklarstudion verkligen har lyckats pressa in med hjälp av en sådan liten skara utvecklare.

Greedfall har visserligen sina brister, som saknade texturer emellanåt, dålig läppsynkning och en hel del av designen har återanvänts på diverse platser. Fiendevariationen är inte heller särskilt stor, men det har en mystik och berättelse som jag hela tiden vill veta mer av. Hemligheterna gömmer sig både här och var, och jag vill hela tiden veta vad som händer här näst. Greedfall är ett fantastiskt äventyr och årets största överraskning hittills.

Recension: Atelier Lulua – The Scion of Arland

När vi senast fick bege oss in i Atelier-seriens universum handlade det om spinoff-äventyret Nelke & the Legendary Alchemists: Atleiers of the New World (se gärna videorecensionen), men nu är det dags för den regelrätta uppföljaren.

Atelier Lulua: The Scion of Arland sätter spelaren i rollen som Elmurulia Frixell, eller Lulua som hon kallas. Hon är en aspirerande alkemist och även dotter till Rorolina Frixell som var protagonisten i Atelier Rorona. Lulua kämpar för att bli en lika bra alkemist som sin mamma, men hon utvecklas inte så snabbt som hon egentligen vill. En dag dimper emellertid en glänsande bok ner i hennes skalle från tomma intet, och snart märker vår huvudrollsinnehavare att hon är den enda som kan läsa vad som står på sidorna.

Boken innehåller recept och andra hemligheter, och nya sidor blir läsbara vartefter hon behöver dem. Texterna behöver emellertid dechiffreras, och hon får hintar om hur detta ska göras. Exempelvis kan vissa platser behöva upptäckas, en viss fiende måste besegras eller ett visst föremål måste skapas. Precis som i seriens andra installationer ligger mycket fokus på att skapa föremål genom alkemi, och dessa hittas ute på fältet – där fiender härjar – i butiker, i staden där hon bor och på en hel del andra platser. Detta krävs både för att huvudberättelsen skall fortskrida samtidigt som de även kan vara välbehövliga i strid. Samtidigt kan Lulua även tillverka föremål som exempelvis ett fiskespö som gör det möjligt att fiska.

När hon och hennes vänner är ute i fält stöter de också på en drös olika fiender. Här handlar det om klassiska turordningsbaserade strider där karaktärerna får ett gäng olika specialtekniker att använda sig av. Här kan även tillverkade bomber, helande föremål och annat som vi skapat komma väl till hands, och det är alltid intressant att se vilka föremål som kan skapas härnäst. Fienderna släpper också en hel del prylar som vi kan använda oss av när vi skapar genom alkemin, och det blir en beroendeframkallande syssla att försöka hitta olika sorters föremål för att sedan bege sig till grytan och skapa något nytt.

Atelier Lulua – The Scion of Arland är ett väldigt mysigt rollspelsäventyr, där karaktärerna känns lagom levande. Vi hittar den spralliga Lulua i huvudrollen och hon backas upp av sin vän Eva och den seriösa svärdmästaren Aurel. Förutom att de såklart finns med i den röda tråden som nystas upp genom huvudhandlingen hittar vi en drös valbara sekvenser där Lulua och Eva kan prata om hur otursförföljd stadens chef för barnhemmet är medan andra kan innehålla ett kort skämt. Det är underhållande och jag blir glad av att spela The Scion of Arland, men karaktärerna är knappast oförglömliga och faller i det stereotypiska facket.

Äventyret börjar i en ganska lugn takt, men snart blir det riktigt spännande. Systemet där vi får skapa nya föremål genom alkemi, testa dem i strid, eller när vi fångar något i vår hov, är riktigt underhållande och beroendeframkallande. Atelier Lulua – The Scion of Arland bjuder på en väldigt mysig rollspelsresa och även om vi kanske får ägna lite väl mycket tid åt att grinda föremål eller erfarenhetspoäng, så är det ett riktigt bra JRPG.