Tales of Berseria släpptes här i väst för nio år (2016 i Japan) sedan och det var en fantastisk JRPG-upplevelse med mycket charm, god atmosfär och klara färger. Bandai Namco fortsätter att ‘remastra’ spel i sin omtyckta Tales of-serie under deras The Tales of 30th Anniversary Remastered-projekt, och det är även en av mina stora favoriter i serien.
Tales of Berseria är en av de mörkare kapitlen i seriens långa historia samtidigt som det ändå har det där mysiga och färgglada som vi kommit att älska serien för. Istället för att ha som mål att rädda världen får vi istället en antihjälte som protagonist. Velvet Crowe är emellertid en snäll och omtänksam person i grunden, men hennes historia har gjort henne hämndlysten. Det är här någonstans som Berseria lyser, samtidigt som det behåller den mysiga och härliga stämningen från spel som Tales of Vesperia och Tales of Symphonia.
Jag lade någonstans runt 70 timmar på originalet där jag gick in för att göra allt och lite till. I den remastrade versionen har vi tillgång till några quality-of-life-förbättringar som kan korta ned denna tid något, inte minst möjligheten att använda sig av Grade-poäng – något som endast var möjligt i New Game+ (en ny genomspelning efter att spelet var avklarat) i föregångaren. Här har vi drygt 1100 poäng som vi kan dela ut för att göra resan mer behaglig och kräver således inte samma typ av ‘grinding’ för att levla upp karaktärerna för de svårare bataljerna.
Neva är ett oerhört vackert, charmigt och bitterljuvt äventyr där vi får följa Alba och hennes varg Neva. Under Sonys senaste State of Play utannonserades Neva Prologue – en nedladdningsbar expansion och detta DLC-paket utspelar sig innan händelserna i originalspelet.
Berättelsen kretsar kring tiden då Alba träffar Neva när hon bara var en liten valp och det är precis lika hjärtskärande som huvudspelet. Utvecklarna Nomada Studio är fantastiskt duktiga på att skapa känslomässiga spel och Neva prologue fortsätter med att förstärka deras portfolio.
Resident Evil Requiem ger oss redigt hemsk skräck och den zombieaction som vi lärt känna genom senare spel i serien. Den här gången har Capcom delat upp det hela i två delar som knyts ihop på ett fantastiskt sätt.
Capcom har länge letat efter ett sätt att blanda skräck med skräckorienterad action på ett balanserat sätt. Med Resident Evil 6 var skräcken mer eller mindre borta och var mer ett tematiskt överdrag, och med Resident Evil Village försökte de hitta en balans mellan action och den skräck vi alla vill ha från ett Resident Evil-spel. Det sistnämnda är ett av mina favoritspel i serien, men det saknade den skräck vi fick tillsammans med Ethan Winter i Resident Evil 7. Den här gången förser Capcom Resident Evil Requiem oss med de båda ingredienserna där vi får en mer skräckfylld, nästan skrämmande hjälplös upplevelse tillsammans med Grace för att sedan växla tempo när vi spelar som Leon där den klassiska actionhjälten har en tung arsenal att tillgå.
Plattformsikonen Rayman fyller 30 år (i fjol) och det firar Ubisoft med Rayman 30th Anniversary Edition.
Personligen minns jag PlayStation 1-versionen med glädje, men det har släppts i olika former till mängder av olika format genom åren. Denna födelsedagsutgåva inkluderar hela fem olika versioner, eller rättare sagt sex i och med att en prototyp av en Super Nintendo-version även förgyller samlingen.
Super Nintendo-versionen är sparsmakad på innehåll, men det är ändå ett intressant inslag att få se hur långt de egentligen hade kommit med en version till Nintendos konsol. En god bonus och perfekt för denna typ av firande samling.
Game Boy Color-versionen är förstås utvecklad med maskinens begränsningar i åtanke, men annars är versionerna ganska likartade. De färgglada banorna är förstås lika fina idag som förr och musiken får stämningen att kännas sådär knasig som Rayman-spelvärlden är. Utmaningen är minst lika hög som jag minns den från barndomen – som när jag ska hoppa på en smal plattform samtidigt som en illasinnad fiende dyker upp för att göra livet surt för mig.
Yakuza Kiwami 3 & Dark Ties är inte bara en rejäl remake av originalet med massor av nya sidosaker att göra i den maffiafyllda spelvärlden som Segas RGG Studio ger oss, utan ett helt nytt äventyr med Yoshitaka Mine.
Vår käre huvudrollsinnehavare, Kiryu Kazuma, har bestämt sig för att dra sig tillbaka från maffiavärlden och istället bli föreståndare för ett barnhem. Han slutför sina sista uppgifter som den tidigare maffialedaren och den fjärde ordföranden för yakuza-organisationen Tojo Clan och vår resa tar oss till en soldränkt strand i Okinawa där barnhemets framtid vilar på Kiryus axlar.
Som ni kanske förstår går inte allt som det ska, men tur är väl det att Kiryu – känd som Dragon of Dojima – fortfarande är en fullfjädrad fighter som kan stå emot fienderna och ge de ett stort kok stryk. Vi får dela ut galna specialattacker där vi får svinga våra knytnävar, eller varför inte vägkoner eller en tung motorcykel? Det är precis så ”over the top” som vi är vana vid, och det är förstås alldeles underbart. Till skillnad från huvudseriens senaste delar så rör det sig inte om turbaserade JRPG-strider, utan om härlig ‘beat em’ up’-action och i denna remake får vi också tillgång till en helt ny fighting-stil.
Vi har fått vänta ungefär tre år på en uppföljare i Ride-serien och efter att ha ägnat bra mycket tid med Ride 6 så kan jag konstatera att Milstone har använt utvecklingstiden på ett mycket bra sätt.
Ride-serien är min favorit när det kommer till racingspel med motorcyklar i huvudrollen och det känns lite som ett motorcykelns Gran Turismo – en spelserie som jag håller väldigt högt. Ride 6 står emellertid starkt på egna ben.
Att åka motorcykel i denna spelserie har alltid varit en fröjd, och med Ride 5 levererades också ordentligt med härligt innehåll. Med Ride 6 så tar emellertid Milestone serien än längre och den största nyheten är onekligen Ride Fest – vilket står som spelets ordentliga karriärläge. Här känns det än mer som att serien står som ett motorcykelns alternativ till Gran Turismo, på ett väldigt positivt sätt. Istället för att vi har ett karriärläge där vi får ta oss från punkt A till B så får vi välja bland olika event som är indelade i olika kategorier. När vi tagit oss igenom tillräckligt många event – som inkluderar race och dueller – kommer vi snart till en cup där vi får tävla om att nå den högsta placeringen i en serie av tävlingar. I prispotten ligger härliga vinster – vad sägs till exempel om en härlig, ny motorcykel?
Nacon har släppt RIG R5 Spear Pro HS här i Sverige och det är ett headset som siktar högt, trots sitt låga riktpris.
En aspekt som gör headsetet riktigt intressant är att Nacon använder sig av ”grafen-drivers” och det är skapat av ett väldigt lätt material vilket gör att det krävs väldigt lite kraft för att få dessa att röra på sig och skapa ljud. I det stora hela så betyder det mindre risk för förvrängt ljud och RIG R5 Spear Pro HS låter väldigt bra – som ett headset som kostar mer än vad det faktiskt gör. Vi får ett väldigt klart ljud samtidigt som det ändå känns mjukt och Nacon har lagt ett ordentligt fokus på 3D-ljudet – något som är viktigt både när det kommer till multiplayer-spel där vi exempelvis behöver höra fotsteg och varifrån skotteld kommer, men det gör också väldigt bra ifrån sig när det kommer till spel för en spelare där det hjälper till att höja atmosfären. Vi hör verkligen i 3D – det vill säga saker som händer precis vid oss, och något som låter en liten bit bort. Det är som att vi kan höra distansen och det är riktigt häftigt för ett headset i den här prisklassen.
Project Motor Racing tar sig in i sim-racing-genren och utmanar välrenommerade spelserier som Assetto Corsa.
Utvecklarstudion Straight4 Studios leds av ingen mindre än Ian Bell som basade för utvecklingen av bland annat Project Cars-serien – och detta är en form av spirituell uppföljare till den spelserien. Här kan vi kasta oss ut i en karriär med ett inledande kvalrace för att kämpa om de bättre placeringarna – eller skippa det helt och således starta på sista plats. För att lyckas ute på banan behöver vi förstås slagkraftiga bilar, och de kostar förstås pengar. För att fylla på kassan behöver vi knyta till oss en sponsor, och vi hittar åtta olika alternativ som skiljer sig åt rejält. Vi får fundera kring om vi exempelvis ska välja ett säkert alternativ där vi får en fast summa, eller om vi ska vara lite mer våghalsiga och satsa på ett alternativ som kräver pallplatser eller vinster för att vi ska ska få våra pengar.
Anno 117: Pax Romana tar spelserien till år 117 precis som titeln förklarar, och det är en väldigt vacker stadsbyggare som vi blir presenterade för.
Detta är den första titeln i serien som jag spelat, och det är PlayStation 5-versionen som jag har fått möjligheten att sätta tänderna i. Att bygga upp och se sitt samhälle utvecklas till något stort är emellertid lika underhållande som när jag spelade Ceasar III under 90-talet – en upplevelse som visserligen är färgad av ett nostalgiskt skimmer.
Sony firar 15 år med PlayStation Plus nu i sommar då det startade 2010 som en onlinetjänst till PlayStation 3, och detta firar vi med en riktig PS Plus-vecka här på PlayZine. I prenumerationen ingick det nya spel varje månad, vilket förstås skapade en hel del uppmärksamhet, men det är såklart ingenting mot vad tjänsten är idag.
PlayStation 3-ägare fick emellertid tillgång till fantastiska spel som Journey (även till PS4) som landade på PS Plus-tjänsten under 2016 och vi såg spel som Yakuza 4 och 5, Brothers: A Tale of Two Sons, Batman: Arkham Asylum, Dragon’s Dogma Dark Arisen och en hel del andra spännande mindre och större titlar. Det var här jag upptäckte hur smart tjänsten var för spel i multiplayer och coop – när Pay Day 2 släpptes via PS Plus kunde jag och mina vänner göra digitala inbrott tillsammans och det gav oss chansen att upptäcka spel som vi kanske inte skulle spela annars.
Inför lanseringen av PlayStation 4 var det tydligt att Sony satsade på dess online-möjligheter och online-delen inkluderades i PS Plus-prenumerationen. Här fick vi emellertid betydligt bättre möjligheter än vad som tidigare var tillgängligt till PlayStation 3. Och tjänsten har vuxit ordentligt med åren och förutom de månatliga spelen, så hittar vi tidiga testversioner, rabatter och molnsparande – vi behöver inte längre plocka med hela konsolen för att vi ska kunna fortsätta spela hos en vän som också har formatet exempelvis.
I år introducerade Sony tre olika segment av prenumerationstjänster med PS Plus Essentials, Extra och Premium. Och vi hittar allt från streaming av spel – inklusive en katalog av PlayStation 3-spel – en stor katalog av tillgängliga titlar och givetvis online-multiplayer-möjligheter. Sedan lanseringen har över 1300 spel släppts via PS Plus och det innefattar spel som Bloodborne, Control: Ultimate Edition, Final Fantasy VII Remake, Marvel’s Spider-Man: Miles Morales och Uncharted 4: A Thief’s End. Och målet är att bjuda alla på vitt skilda genrer för att det ska finnas spel för alla smaker.
Under juli firade Sony PS Plus 15-årsjubileum med att bjuda prenumeranterna på PlayStation Plus 15th Anniversary Avatar Pack och nya PlayStation Stars-kampanjer med fokus på samlarobjekt som ikoniska PlayStation-karaktärer. Och vi fick också riktigt tunga spel i det månatliga biblioteket – Borderlands 3, NHL 24 och Among Us.
Sony satsar på att öka värdet för samtliga nivåer av PlayStation Plus, och det märktes nu under augusti där vi fick tillgång till det fantastiska Lies of P och inte minst Day Z som vi kan spela tillsammans med våra vänner om vi vågar oss ut i den zombieinfekterade spelvärlden. För PlayStation Plus Extra-användare blev det också en riktig fest när vi får sätta tänderna i Marvel’s Spider-Man Remastered till PlayStation 5 och det helt fantastiska Sword of the Sea från visionären bakom Journey – som en gång i tiden också var en titel som blev tillgängligt via PlayStation Plus. Och Premium-användare kan testa det helt fantastiska Death Stranding 2: On the Beach under fem timmar via en Trial och ge sig tillbaka till Racoon City i uppskalade versioner av både Resident Evil 2 och Resident Evil 3.
X PLAY! ZINE 