Det har varit flera turer kring Io Interactives Hitman, och till slut valde studion och utgivaren Square Enix en episodbaserad lanseringsform. Nu har undertecknad lönnmördat i Paris och tagit reda på om det uppdelade seriekonceptet fungerar i praktiken.
Agent 47 är tillbaka i sin fläckfria Georgio Armani-kostym. Den här gången börjar emellertid actiondramat med en prolog för hela serien, något vi också fick prova på i betaversionen, och här levererar vår lönmördarikon ett något mer mänskligt intryck än tidigare. Här får vi också lära oss några av de metoder vi kan använda oss av, så som möjligheten att förgifta måltavlor genom att lägga hälsofarliga ämnen i deras dricksglas, eller dränka dem i toaletten. Io Interactive har lyckats med något få utvecklare har gjort, och det är att de skapat en väldigt lättförståelig och underhållande introduktion till ett ganska avancerat koncept. Trots att spelet håller mig i handen hela vägen till att den första måltavlan är undanröjd så känns det aldrig irriterande eller som ett nödvändigt måste, utan jag blir istället inspirerad till olika tillvägagångssätt jag kan använda mig av senare.
När jag spelar om prologen ett antal gånger upptäcker jag hela tiden nya sätt att ta ut min måltavla, och friheten är verkligen stor i jämförelse med exempelvis Hitman: Absolution. Det är emellertid när äventyret tar med oss fram i tiden till händelserna i Paris som Hitman vaknar på allvar. Uppdraget Showstopper känns direkt överväldigande, och när Agent 47 får ett kontrakt som går ut på att mörda två av huvudpersonerna som frotterar mitt i folkhavet på en stor modevisning känns det plötsligt näst intill omöjligt. Under den första rundan njuter jag emellertid av de massiva och snygga omgivningarna, och tjuvlyssnar på folk som tisslar och tasslar om hemligheter som jag kan utnyttja till min fördel. Mina smygegenskapar stöter dock snart på patrull och till slut blir jag skjuten av ett gäng vakter som inte tycker om att jag knockar en tillställningens gäster för att kunna ikläda mig en ny förklädnad. Då får jag istället bekanta mig med den oerhört utdragna laddningssekvensen som dyker upp vid varje start och omstart.
När varje uppdrag är utfört samlar spelaren på sig erfarenhetspoäng som sedan ger oss en hel drös olika fördelar, men också helt nya sätt att tackla de olika kontrakten. Exempelvis får man stövla in i huvudporten vid den första genomspelningen av Showstopper-uppdraget, men senare kan spelaren exempelvis starta nere i köket med en kockförklädnad. Efter tillräckligt mycket poäng ger det oss också rätten att smuggla in föremål som ett prickskyttegevär eller andra saker som kan göra lönnmördandet lättare för spelaren. Vi blir också belönade för olika tillvägagångssätt, och vare uppdrag har en hel drös av olika utmaningar som triggar oss att spela om kontrakt för att klara alla sorters delmål.
På minuskontot ligger, förutom de långa laddningstiderna, också det avhuggna serieupplägget. Hitman är inte skapat för konceptet, vilket blir tydligt när det första avsnittet avslutas väldigt abrupt. Hitman: Episod 1 är trots det en väldigt bra inledning på detta äventyr där vi får testa alla möjliga sätt att mörda våra mål. Spelaren får en ordentlig frihet, och de stora miljöerna bidrar definitivt till den känslan. När huvuduppdragen är slutförda kan de antingen spelas om på flera olika sätt eller så kan vi utforma egna kontrakt på valfria AI-karaktärer. Detta kan varieras i stor grad eftersom att spelaren kan sätta olika krav på tillvägagångssättet, och sedan kan vi lägga upp våra kontrakt online för att låta andra spelare världen över bita i våra egna utmaningar.
X PLAY! ZINE 