William ”B.J.” Blazkowicz är tillbaka efter en bombastisk avslutning i Wolfenstein: The New Order. Organisationen Kreisau Circle lyckas rädda krigshjälten mot alla odds, och han faller i en fem månader lång koma efter att flera organ avlägsnats från hans kropp för att hålla honom vid liv.
Wolfenstein II utspelar sig under början av 60-talet, och presenterar en alternativ historia där nazisterna gick segrande ur det andra världskriget. Det är en dyster värld som målas upp, och mina två första timmar med actionäventyret har varit minst sagt kraftfulla.William drömmer sig tillbaka till barndomen, och samtidigt som han får sin mammas kärlek stormar hans far in och är fly förbannad för att sonen har varit intim med en mörkhyad tjej. Det fantastiska röstskådespeleriet, ljusarbetet och manuset berör och plockar fram många olika känslor.
Efter några berörande filmsekvenser kravlar sig William upp i en rullstol. Nazisterna har hittat motståndsrörelsen och tagit sig in på den ubåt där de befinner sig, och trots sitt handikapp ger aldrig B.J. upp. Han rullar ut med ett vapen i handen och blåser skallen av sina fiender som han känner ett så stort hat emot. Kontrollen känns förvånansvärt smidig trots att vi sitter i en rullstol, även om det aldrig flyter lika bra som när vi tar oss fram till fots. Däremot tillför det mycket till den råa atmosfär som råder, och det förstärker också bilden av William ”B.J.” Blazkowicz som en otroligt hårdkokt jävel.
Till slut stöter vi på Frau Engel, som ägnat fem månader åt att leta efter Kreisau Circle och William som dödade hennes kärlek. Engel visar direkt vilken vidrig människa hon är, samtidigt som hon ber sin dotter Sigrun att delta i det hela. Hon placerar sig emellertid inte i den nazistiska andan, och denna start sätter verkligen ribban högt för fortsättningen. Jag känner ett riktigt hat mot Engel, och MachineGames har verkligen lyckats med att skapa en sjukt hemsk antagonist som följer Hitlers ideal.
Wolfenstein II är rått och blodigt, och det gestaltas även när det kommer till närstrider och smygande avrättningar. Vi får inte en liten kniv att sätta i ryggen på våra fiender, utan har istället tillgång till en maffig yxa som vi kan använda när vi smyger upp bakom ryggen på en nazist för att sedan sätta ett välriktat, blodigt hugg i köttet. Stämningen är mörk, fylld av hat, och resultatet är inget annat än fantastiskt. Inledningen är ett praktexempel på hur man skapar en atmosfärisk känsla, och jag är helt uppslukad i MachineGames uppföljare till Wolfenstein: The New Order.
X PLAY! ZINE 