Bayonetta-utvecklarna Platinum Games fick chansen att ge sig på den känsliga och minerade Transformers-licensen. Varumärket är så överfyllt av potential, men samtidigt som nostalgiker längtat efter ett fantastiskt spel, har fått se taskiga och tafatta försök under flera år. Platinum Games tolkning är emellertid sprängfylld till bristningsgränsen, och det har aldrig varit så smidigt att handskas med de plåtbelamrade Autobotsen som nu.
Transformers: Devastation baseras på den tecknade tv-serien, och trots att jag inte har så många minnen från den som barn var leksaksuppsättningen något av det häftigaste i mitt pojkrum på slutet av 80- och i början av 90-talet. Robotar och bilar som kombinerade sig med varandra kan ju inte bli annat än en unges bästa dröm (förutom muterade ninjasköldpaddor förstås,) och när Platinum Games ger oss deras speltolkning är det just det vi får.
Studion har tagit 80-talets varumärke, mixat det med några av de bästa ingredienserna från arkadspelen från 90-talet och lagt till spelmekanik som doftar 2015. Explosioner fyller hela skärmen samtidigt som spelaren simmar i ett stim av fiender på skyskrapor, i luften och på marken. Actionfesten börjar som rena buttonmashing-kalaset, men efter att jag har testat mina vingar som Bumblebee och Sideswap fastnar jag för ”Transformers-stjärnan” Optimus Prime, och i samma veva upptäcker jag hur pass viktig tajmingen och tekniken faktiskt är. Samtidigt som spelaren fullkomligt pepprar kontrollen med snabba tryck för att sparka plåtburk gäller det att undvika fiendens attacker i rätt ögonblick, för att sedan få ett kort tillfälle där världen – förutom spelarens karaktär – går in i slowmotion.
Vi får också ett stridssystem som ger oss möjligheten att använda en mängd olika skjutvapen, och markstriderna blandar också in fordonen på ett intressant sätt. Med ett enkelt knapptryck kan vi växla till Autobotens fordonsform, och vi får ett väldigt snabbt och samtidigt smidigt sätt att ta oss framåt. Men förutom att det är ett snabbare sätt att färdas på ger det spelaren möjlighet att slå sig igenom sköldar och andra försvarsmekanismer om en attack tajmas vid rätt tillfälle. Vi får också en del uppdrag som inkluderar riktigt snabb racing, och här kan vi förstås plocka fram det vapen som passar bäst för situationen.
Miljöerna pendlar mellan allt ifrån otroligt vacker, tecknad cell-shading till en aningen kantig och detaljfattig tillvaro. Stora skyskrapor sträcker sig upp emot skyn, men det råder en stor brist på variation och de flesta byggnader ser ungefär likadana ut. Men, när solen sänker sig över staden och ett orangerött skimmer strålar över vattnet som slingrar sig kring fastlandet har jag svårt att komma på ett spel byggt kring samma tecknade 3D-teknik som når samma nivå. När vi kommer till inomhusmiljöerna byts dock den intressanta känslan ut till en bitter tristess, och dessa nivåer innehåller också en del plattformshoppande som blir bökigt eftersom att karaktären och kameran styrs med varsin styrspak, medan hoppen sker på en annan knapp. Då önskar jag att det skulle finnas en extra hand att tillgå, eller en enkel funktion som gör att kameran sitter som klistrad bakom den manövrerade Autoboten.
Transformers: Devastation innehåller flera beroendeframkallande rollspelselement där vi bland annat samlar på oss vapen i mängder, och dessa kan kombineras och förbättras utefter egen smak. Autobotsen går också upp i level, och vi kan göra olika tekniska uppdateringar som ger en mängd olika fördelar. Dessutom kan vi införskaffa nya rörelser och attacker som hjälper oss på stridsfältet. Kampanjen lever också i symbios med ett Challenge-läge där vi ställs inför mer eller mindre utmanande uppdrag som ger oss en hel drös med föremål, vapen och pengar som kan användas i de båda spellägena. Och det är svårt att lägga ifrån sig handkontrollen när det hela tiden finns aspekter som kan förbättras.
Transformers: Devastation är en väldigt underhållande upplevelse, men det goda är tyvärr väldigt kort. Kampanjen blev avklarad under sju timmar (på den normala svårighetsgraden,) och då tog jag ändå på mig mängder av sidouppdrag och letade efter gömda föremål och dylikt. Upplägget triggar emellertid för många spelomgångar, där vi har tuffare svårighetsgrader att ta oss ann, och ett betygssystem för de flesta strider som vi blir levererade.
