Författare: Tommy

Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart är en Hyperdimension-spinoff, och Noire har tagit kommandot som huvudrollsinnehavare. Hon får det otacksamma uppdraget att föra samman ledarna och generalerna i hela Gamarket för att återställa balansen. Men som vanligt sätter onda krafter käppar i hjulet för våra hjältinnor.

Till skillnad mot originalserien – som är ett tvättäkta japanskt rollspel – är Godess Black Heart ett strategirollspel, men karaktärernas galna dialoger är intakta. Vi stöter på mängder av nördig spelhumor, och vad gäller handlingen så är det just karaktärernas inre intriger som får störst fokus. Den röda tråden är tam, och när det är dags för att slåss handlar det ofta om små gräl där den vinnande sidan får rollen som ledare eller dylikt.

Hela serien är en stor parodi på spelvärlden, och huvudkaraktärerna bygger alla på olika spelplattformar. Den något naive, men sprudlande Neptune har haft Sega som mall, medan Vert – som går efter devisen ”more is more” istället för ”less is more” – representerar Xbox. Vi hittar också mängder av referenser från spelserier som Yakuza och Resident Evil liksom spelbranschen i allmänhet.

Spelplanen – som blandar miljöer från tidigare Hyperdimension-spel – är uppbyggt av ett rutnät där alla spelbara karaktärer (som är många till antalet) har olika förmågor. Li-Fi (som bygger på Chun-Li från Street Fighter) har exempelvis möjlighet att gå fler rutor än många andra varje runda medan Noire (som bygger på Playstation-varumärket) är väldigt stark i närstrid.

Till skillnad mot Disgaea-serien där karaktärerna kan göra olika gruppattacker får Godess Black Heart-karaktärerna andra fördelar om de står jämsides med sina stridande kollegor. Varje intillstående gruppmedlem ger den agerande karaktären var sin puss på kinden, och dessa genererar sedan något som kallas för kärlekspoäng. Dessa kan sedan användas för att byta ut olika karaktärer (det finns alltid en maxgräns för hur många som får vistas på spelplanen samtidigt) och framförallt göra de allra starkaste attackerna.

Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart är en beroendeframkallande historia, och spelmomentet är bättre än handlingen. Dialogerna är visserligen ofta humoristiska, men de inkluderar lite väl mycket prat om struntsaker. Gameplayet bjuder oss emellertid på ett intressant stridssystem i grunden, och alla karaktärer utvecklas inte bara genom att nå en ny level, utan får bättre färdigheter efter att de klarar av olika utmaningar – så som att döda ett visst antal fiender eller göra x antal specialattacker med mera. I slutändan är dock striderna lite väl förenklade, och efter 15 timmars speltid börjar jag längta efter lite större krav på bra strategier.

Precis som förlagorna kan vi själva utveckla en hel del prylar, och bonusuppdragen är många. Efter drygt 50 timmar med Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart har jag fortfarande en del saker att uträtta även efter att sluttexterna har rullat förbi. Lyckligtvis hittar vi ett New Game Plus som låter oss spara alla föremål och karaktärernas levelnivåer för en ny spelomgång, och vi får också lite hintar om att det ska dyka upp mer material under en andra spelomgång.

Den intetsägande handlingen svärtar dock ned spelet lite väl mycket, och stridssystemet är också något simpelt om vi återigen jämför med genrens stora kung – Disgaea.  Striderna drygas också ut eftersom att vi måste titta på varje fiendes agerande, även om de inte gör något alls (förutom att välja ”wait”) inför nästa omgång.

Hyperdevotion Noire: Goddess Black Heart är beroendeframkallande, men det saknar den riktiga spetsen och det djup som vi hittar i många andra bra rollspel. Såväl handling som stridssystem är väldigt förenklat, men stämningen är härlig samtidigt som jag finner en tillfredsställelse i att jaga alla spelets prylar som bara kan byggas av det som vi kommer över genom striderna.