WWE 2K16 levereras med stor kärlek för wrestling, där attityd och spektakulära matcher kan vara viktigare än rena vinster. Sätt på dig masken och kliv i jeansbyxorna så kör vi!
Jag ska vara uppriktig, det var fem, sex år sedan jag körde ett wrestlingspel senast, och mycket har hänt sedan dess. När karriärläget dundrar igång blir det snabbt klart att utvecklarna har klivit närmare sporten – eller kanske rättare sagt showen – där långa, svettiga uppvisningar ger betydligt mer än en snabb ‘tap out.’
WWE 2K16 är är betydligt långsammare än andra typer av fightingspel, men samtidigt kretsar mycket kring tajming och snabba reflexer. Efter att jag åkt på stryk, och kliver upp från mattan, kommer ofta en följdattack, och med ett snabbt knapptryck kan spelaren vända på attacken till sin fördel – men vi måste hushålla med dessa ‘turn overs’ eftersom att de inte kan utnyttjas i överflöd. Spelaren måste helt enkelt välja de tillfällen som han eller hon ska använda sig av rena kontringsattacker, och det ger en lite större tyngd till upplevelsen. Dessutom får skruva på spakarna för att hitta rätt punkter, och när vi hamnar i dödlås kan vi ta oss ur detta genom en typ av ‘sten, sax och påse-läge.’
Karriärläget – som jag har spenderat överlägset mest tid med – handlar om teater och spex, där vi skapar rivalitet med andra brottare genom att bland annat våldgästa deras matcher, och ge dem spö utanför ringen. Samtidigt gäller det att skaffa vänner – för samarbetsmatcher – genom att bland annat ge de sitt stöd. Och vid vissa tillfällen blir vår fighter dessutom intervjuad av tv-bolaget, där det gäller att ge det svar som passar din brottare allra best.
WWE 2K16 förlitar sig dock alldeles för mycket på kämparnas signaturgrepp. Ena stunden mosar jag min motståndare med en stol, utan några direkta konsekvenser, och sekunden senare blir jag utsatt för ett signaturgrepp som betyder godnatt och ‘god buy.’ Dessutom skulle jag vilja se ett uppskruvat flyt i fighterna, och upplevelsen blir också nedsvärtad av de långa laddningssekvenserna som uppstår både till höger och vänster mest hela tiden. Det blir extra irriterande när en match startar med att en rival våldgästar en av mina fighter, för att dela ut några slag. Då avbryts matchen, och vi tvingas titta mer på laddningsskärmen än vad vi faktiskt får slåss. Detsamma gäller när vi besöker menyn för att kika på listan över möjliga attacker, förmågor och diverse kombinationer som kan utföras under kamperna, och spelet får aldrig något riktigt flyt – varken i ringen eller utanför.
WWE 2K16 är emellertid smart, underhållande och benhårt. Det gäller att hitta en kombination mellan fysiskt skadliga attacker och att hålla publiken road, men jag hoppas på en uppföljare med bättre flyt samt färre och kortare laddningssekvenser.
X PLAY! ZINE 