assassins creed mirage

Assassin’s Creed Mirage tar oss till Baghdad under 800-talet och sätter spelaren i Basim Ibn Ishaqs skor. Här går Ubisoft Bordeaux tillbaka till seriens rötter när vi återigen får smyga oss fram obemärkt och lönnmörda fienderna.

Assassin’s Creed Origins tog serien in i en ny era där rollspelsinslag fick en väldigt stor plats och med Odyssey och framförallt Valhalla rörde sig spelserien alltmer bort från lönnmördandet. Inget fel med det, men undertecknad är riktigt lycklig över att Mirage är som en modern tolkning av de äldre spelen i serien.

När äventyret inleds är Basim en simpel gatutjuv som kämpar för att överleva tillsammans med sin vän Nehal, men han blir snart del av något mycket större. Basim blir en Hidden One och får utreda och undersöka ett sällskap som kopplat ett järngrepp om Baghdad som är indelat i fyra olika distrikt med en stor stadskärna, vildmark utanför murarna och mindre områden. Det är alldeles lagom stort, som ett mellanting av en öppen, och semiöppen värld samtidigt som huvudfokuset ligger på berättelsen, den röda tråden och huvuduppdragen. När jag går igenom en livlig basar, viker av i de trånga gränderna, bevittnar de stora moskéerna och tar mig upp på en hög topp och blickar ut över den lagom stora staden känns det levande och mäktigt. Samtidigt kan jag såklart fortfarande använda folkvimlet för att gömma mig undan fiendesoldaternas vrede, smälta in genom att sätta mig på en bänk och sedan så obemärkt som möjligt ta mig fram till affischer – som visar den efterlyste Basim – och riva ned dem för att få ned efterlysningsgraden.