Recensioner – Sida 31

Far Cry 4

Publicerad den 2014-12-302015-09-11 av Tommy

Med Far Cry 4 vill Ubisoft leverera en levande värld, och en identifierbar huvudkaraktär som kan forma Kyrat – som är ett fiktivt land som inspirerats av Tibet och Himalaya-regionen – utefter ett antal viktiga val. Vi får ett actionspel fyllt av rollspelselement, levande djur och en karismatisk ‘bad guy’ vid namn Pagan Min som lyfter spelet med sin ‘charm.’

Ajay Ghale åker till ökända Kyrat – en laglös stat som styrs med hjälp av drogfält, vapen och en diktatorisk anda – för att uppfylla sin mors högsta önskan, att sprida hennes aska vid ett ställe som kallas för Lakshmana. Uppdraget blir dock abrupt avbrutet av den kungliga armén, och den självutnämnde kungen Pagan Min – som påstår sig ha ett romantiskt förflutet med Ajays mor – tar Gahle till fånga.

När vi sedan lyckas rymma från Mins klor möter spelaren upp med Den Gyllene Stigen – en grupp rebeller som Ajays far Mohan startade i svunna tider. Motståndsrörelsens framsteg stagnerade dock, fram till den dagen då Ajay Gahle förändrar alla förutsättningar.

Far Cry 4 handlar, precis som föregångarna, inte bara om att skjuta ondsinta fiender, utan om att överleva i en stor vildmark fylld av andra faror än bara arméer med tung arsenal. När man hör en snöleopard ryta i buskarna, utan att se den, rör Ubisoft en öm nerv som får adrenalinet att spruta lite extra. I synnerhet under spelets första timmar när varken vapenförråd eller annan utrustning är särskilt stark.

För att bland annat få en större plånbok, mer plats vapen och ammunition måste vi jaga mer eller mindre sällsynta djur. Vi kanske behöver fyra björnhudar för att vi ska få plats med en mer tung arsenal, eller döda ett gäng grisar för att göra utrymmet för all packning större. Samtidigt samlar vi på oss växter och örter som gör att vi kan producera injektionsvätskor som ger oss diverse fördelar – som att springa snabbare, slå hårdare eller att se vilka djur och fiender som är i närheten.

Huvudhandlingen är spännande, i synnerhet när man själv får vara med och påverka genom olika val som också avspeglar sig markant i hur storyn fortsätter. Vi hittar flera intressanta karaktärer, men Pagan Min är trots sin onda natur en charmig ‘bad guy’ som gör att man vill veta mer om vem han egentligen är, och vad för avsikter han har. Samtidigt som han dödar folk till höger och vänster, verkar det som om han har fattat ett visst tycke för Ajay – men vad är egentligen hans verkliga agenda? Samtidigt bjuder huvudspåret på flera intressanta inslag rent spelmässigt. Ubisoft lyckas till och med vrida och vända på både mitt och Gahles sinne under spelets gång, och när de sedan knyter ihop säcken är avslutningen värd varenda timme av de 28 som jag spenderade med actionäventyret innan trofén poppade upp som förkunnade att spelet var slut.

Det är emellertid lätt att fastna för sidoaktiviteter i Far Cry 4. Om det inte rör sig om att bestiga radiotorn för att förstöra propaganda (och sedan få se mer av kartan) eller att köra off-road med en fyrhjuling kan vi även ge oss på diverse utposter och vakttorn som Pagan Mins arméer har positionerade lite varstans på kartan. Vi kan försöka att inte bli upptäckta, och skjuta folk relativt ljudlöst med pilbåge, eller attackera med hela vår vapenarsenal samtidigt som fienden kallar på förstärkning. Saken blir inte heller sämre av att vi kan utföra uppdragen tillsammans med en vän via Playstation Network, men det är lite synd att det endast är en som kan tillgodoräkna sig de avklarade uppdragen, medan den andra får nöja sig med pengar, färdighetspoäng (som kan användas till allt från att få mer liv, till nya förmågor som att attackera från fordon, lönnmörda tungt bepansrade fiender och falla från högre höjd) och vapen.

Far Cry 4 är fantastiskt snyggt för att vara så pass öppet, och samtidigt som de snötäckta bergen i Kyrat inte står för den huvudsakliga omgivningen, så ger det ett extra djup för spelet. Jag hittade bara grafiska buggar vid ett fåtal tillfällen, men något som störde mig var att vissa pilar ibland fastnade i luften någon centimeter bredvid stenar och trälådor.

Jag fortsätter fortfarande att återvända till Far Cry 4 även fast den intressanta berättelsen om Ajay Ghale, Pagan Min och Den Gyllene Stigen tagit slut. Jag gör uppdrag som låter mig desarmera bomber, andra sidosysslor som ger mig lite mer handling och intar fästningar med mina vänner. Överallt finns det bybor som småpratar, fiender som lurar och djur som lever sitt egna liv. Detta är ett av de mest levande actionäventyren som jag någonsin spelat, och jag kommer att återvända till Kyrat många gånger innan jag känner mig helt färdig med Far Cry 4.

Child of Light

Publicerad den 2014-12-262015-09-11 av Tommy

Ubisoft levererar kärlekspoesi med rollspelet Child of Light. Äventyret är som en vacker novell som trollbinder från första sekund. Vi spelar den fysiska versionen till Playstation Vita.

Child of Light startar lika smakfullt som rollspelet sedan också fortsätter. Upplägget är dock smått sorgligt där prinsessan Aurora lämnat sitt verkliga liv, och en förkrossad fader, för att ställa allt tillrätta i världen Lemuria. Flickan behöver hitta den stulna månen och de försvunna stjärnorna, och än är inte hoppet ute för att hon ska kunna komma tillbaka till hennes egna verklighet.

Efter ett kort intro, fyllt av intryck med fantastisk musik och med en miljö som skulle förgylla vilken akvarellmålning som helst, får vår prinsessa vingar och möjlighet att ta sig till oanade höjder, vinklar, vrår och gömda grottor. Överallt finns det hemligheter som gör resan mer behaglig.

Child of Light är ett avskalat rollspel, om än ett otroligt känslofyllt och episkt sådant. Vi slippar alla högar av klichéer som plågat genren, och trots att det är en sparsmakad mängd dialog är den som finns otroligt passande och levande. Vi får en saga presenterad för oss som för tankarna till något som bara Disney klarar av i sina bästa stunder.

Under resans gång tillkommer ett helt gäng färgstarka karaktärer, och alla har de sin anledning för att slå följe med prinsessan. Precis som i de klassiska rollspelen baseras striderna på ett turordningsbaserat system, men vi har också medhjälparen Igniculus som vi kan använda för att fylla på vårt eget liv eller slöa ned våra fiender. Samtidigt har vi de klassiska elementen att rätta oss till, så som exempelvis eld, vatten och blixten, men också ljuset som är Auroras specialitet.

Karaktärsutvecklingen sträcker sig inte längre till förmågor och höfta parametrar som påverkar striderna. Förutom att Aurora får vingar påverkas inte äventyret utanför slagsmålen (förutom att vissa saker kan utplåna livmätaren) utav karaktärsutvecklingen. Vi har – som jag tidigare berört – mängder av gömda godsaker att hitta, och om spelet även förgyllts med ett Metroidvania-liknande koncept där fler områden skulle bli tillgängliga vartefter fler förmågor skulle uppenbara sig så hade vi kanske tittat på årets bästa spel.

Child of Light har emellertid det mesta ett fantastiskt spel ska ha. Ubisoft har gått sin egna väg och skapat något fantastiskt – kärlekspoesi i digital form.

Danganronpa 2: Goodbye Despair

Publicerad den 2014-12-202015-09-11 av Tommy

Danganronpa 2: Goodbye Despair är uppföljaren till ett av årets absolut bästa spel, Danganronpa: Trigger Happy Havoc. Den visuella novellen var otroligt imponerande med en skruvad och heltokig handlingen där elever som blivit antagna till ”hoppets akademi” tvingas lösa mordgåtor som rör de egna klasskamraterna.

Till Hope’s Peak Academy blir endast ultimata studenter inbjudna, och det handlar om allt från sportproffs som den mest lovande baseball-spelaren och den bästa gymnasten till den ultimata kocken. De elever som tar sig igenom skolans utbildning kan välja och vraka bland de mest fantastiska toppjobben. Alla som har spelat föregångaren vet att det inte blir den lyckliga skolvistelse som tonåringarna blir lovade.

I originalet ”svimmade” eleverna av innanför skoldörrarna och vaknade sedan upp i ett igenbommad Hope’s Peak Academy, och när eftertexterna började rulla blev vi lämnade med en rejäl cliffhanger – något som jag inte kommer att spoila här. I Danganronpa 2: Goodbye Despair är skådeplatsen istället en paradisö – som också blir som ett stort dödsbringande fängelse.

Till en början blir eleverna presenterade inför Usami – en rosa björn – som talar om vikten av vänskap och frid, men efter några dagar på den hemliga ön dyker Monokuma upp. Alla som har spelat originalet känner igen den sjuka björnen vars högsta önskan är att sprida förtvivlan. För att kunna ‘ta examen’ behöver en elev döda en annan elev, och sedan komma undan med det hela. Det innebär att han eller hon ska ta livet av någon, utan att de resterande eleverna löser fallet och kan peka ut den skyldige. Klarar sig mördaren blir han eller hon fri, medan de andra eleverna blir avrättade. Lyckas de övriga avslöja den skyldige blir det dock mördaren som blir avrättad medan de andra eleverna får leva vidare på ön.

Spelet är uppbyggt kring tre faser – fritid, utredning och rättegång. Och under fritiden har man tillfälle att umgås och bekanta sig mer med de resterande eleverna. Det är högst frivilligt, men det ger spelet mer djup, och bör inte förbises då spelets djup ligger i just handlingen och dialogerna. Utredningen startar å sin sida när eleverna har hittat en död kropp, och här får deltagarna i uppgift att hitta ledtrådar som sedan används för att fälla den skyldige.

Under rättegångarna får man använda sig av bevismaterialet – och diverse karaktärers uttalanden – för att bena ut vad som har hänt. Oftast inleds en hätsk diskussion, och då får man använda bevismaterialet för att sätta sig emot de andra elevernas antaganden. Rättegångarna bjuder även på en sorts interaktiv version av ‘hänga gubbe’ och en spelsekvens som kallas för ‘logic drive.’ Det sistnämnda innebär dock mest frustration då vi får ställa oss på någon sorts snowboard och åka genom en tråkig och ful bana fylld av hinder som poppar upp mitt framför ögonen.

Rättegångarna är underhållande, men de spelmässiga delarna tenderar att bli frustrerande när en hel del lösningar är väldigt långsökta och kräver trail-and-error – något som rent tekniskt inte betyder något för spelet – förutom ett lägre slutbetyg – i och med att man alltid kan välja ‘retry. Sett till historieberättandet är de emellertid riktigt spännande, och de tar ofta stora svängningar innan fallen blir lösta.

Mitt i all förtvivlan är Danganronpa – både föregångaren och uppföljaren – fylld av knasig humor,som blandas tillsammans med en stor dos spänning och intensitet. Det finns dock några stora skillnader mellan Trigger Happy Havoc och Goodbye Despair. Medan originalet bibehöll mitt intresse från start till mål så känns en del av uppföljaren som ren transportsträcka. Det blir något mord för mycket som måste lösas, och medan vi hela tiden fick veta lite mer kring den mystik som finner sig runt omkring Hope Peak’s Academy i föregångaren så handlar den största delen av storyn kring att Monokuma vill skapa mordmotiv. Det är först på slutet som handlingen hettar till ordentligt, och det var först då som spänningen – som jag upplevde genom hela originalet – kom fram ordentligt.

Danganronpa 2: Goodbye Despair är ett riktigt bra spel, men det blir något för långt för sitt eget bästa, och diverse sexistiska onödiga inslag svärtar ned helhetsintrycket kraftigt. Flera gånger blir det så pass osmakligt att jag bara känner för att stänga av.

Det är fortfarande i största hand själva storyn som står i fokus, och även om rättegångarna är underhållande blir de också frustrerande mellan varven. Karaktärerna och spelets handling når inte upp till originalet, men det är fortfarande en spännande resa som kommer att tilltala de flesta som uppskattade Trigger Happy Havoc.

Call of Duty: Advanced Warfare

Publicerad den 2014-12-152015-09-11 av Tommy

Sledgehammer levererar ett helt nytt Call of Duty i och med Advanced Warfare. Vi kliver in i utvecklarnas framtidsvision av hårdför krigföring och tar reda på om de lyckas vända den nedåtgående trenden efter medelmåttiga Call of Duty: Ghosts.

Året är 2054, och i huvudrollen hittar vi Jack Mitchell (Troy Baker) och tillsammans med den bästa vännen Will Irons ska de hjälpa Seoul mot Nordkorea som anfaller sitt grannland. Det går dock inte som planerat, och samtidigt som Mitchell förlorar sin vänsterarm blir Will Irons ett av krigets alla offer.

Under Wills begravning ger emellertid den avlidne sonens fader Jonathan Irons (skickligt spelad av Kevin Spacey) ett erbjudande till Mitchell – en plats i Atlas, en armé som säljer sina tjänster till högstbjudande. Här får soldaterna alla möjliga tekniska fördelar, så som en robotarm som gör att Mitchell kan ge sig ut i krig och slåss för det han tror på återigen.

Dessutom får vår huvudkaraktär en högteknologisk Atlas-dräkt som ger alla möjliga fördelar. Bland annat gör den så att vi kan dubbelhoppa, bli extremt starka och slå sönder bepansrade bilar med händerna och med en snabb boost går det att förflytta sig med (näst intill) ljusets hastighet. Vi kan också plocka fram en otroligt stark sköld och i cloak-läget blir vi näst intill osynliga i renaste Crysis-stil. Så länge Atlas-dräktens batteri är tillräckligt uppladdat vill säga.

Handlingen är fylld av Hollywood-floskler, och ibland fälls så överpretentiösa kommentarer och meningar som istället blir lite pinsamma och skrattretande. Trots detta tycker jag ändå att Sledgehammer bjuder upp till dans och levererar en ganska väntad men spännande tvist. Röstskådespelarna ger också liv till karaktärerna, och inte minst inhyrda Kevin Spacey som också lånat ut sitt utseende till actionäventyret.

Men, istället för att spelet kretsar kring handlingen är det handlingen som kretsar kring spelet. Vi blir bjudna på episka spelmoment med grym och grov action samtidigt som det hela aldrig känns som en ren upprepning. Trots att det tog knappt sex timmar att ta sig igenom kampanjen i Advanced Warfare tycker jag att vi får den mest spännande och varierade kampanjen sedan Modern Warfare 2. Det enda som drar ned helhetsintrycket en aning är att någon sekvens känns lite väl scriptad och inte lägger något fokus på själva gameplayet.

Det som de flesta ändå lägger störst vikt på när det kommer till Call of Duty-serien är ändå flerspelarläget. Vi får återse klassiska spelmoment som search & destroy, team deathmatch och ordinära ”alla mot alla-matcher,” men också det nya spelläget ”Uplink” som i princip går ut på att ta ett föremål och lägga det motståndarlagets bas.

Multiplayer-delen känns riktigt fräsch i och med de nya möjligheterna tack vare Atlas-dräkten. När vi stiger i level blir inte bara fler spännande vapen tillgängliga, utan även diverse förmågor. Att sitta och skräddarsy sin egna loadout har aldrig tidigare varit lika beroendeframkallande, och det har inte heller gett spelaren lika många val som nu.

Call of Duty: Advanced Warfare är en helgjuten actionupplevelse med mängder av episk krigföring i en framtidsvision som inte är allt för långt ifrån vår egna tid. Sledgehammer har gett spelserien nytt liv, och de överraskar med en riktigt fantastiskt förstapersonsskjutare som mäter sig med de allra starkaste korten som finns i genren. Filmscenerna är så pass snygga att jag funderade på om det verkligen var spelgrafik och inte en inspelad verklig sekvens som jag satt och tittade på, och ett par sega bilduppdateringssekvenser till trots så är Advanced Warfare ett av de absolut mest tekniska imponerade spelen vi har fått se i år.