Johan

Final Fantasy XIV Fan Gathering Sverige

Publicerad den 2016-07-282016-08-08 av Johan

I mitten av juli arrangerades den årliga ’fan gathering’ för svenska Final Fantasy XIV-spelare, den tredje i ordningen så här långt. Man skulle nästan kunna gå så långt som att kalla det för en officiell ‘fan gathering,’ de gjorde i alla fall reklam för den på FFXIV officiella Facebook-sida. Förra året firade vi releasen av Heavesward på ett stort gamingcenter i Stockholm, men i år fick vi för oss att prova på något de flesta av spelarna kanske är mindre vana vid: vara utomhus. Ett 25-tal äventyrare trotsade solljuset för diverse upptåg i Rålambshovsparken på Kungsholmen i Stockholm, där de skulle slåss mot moogles, jaga skatter och sätta sina kunskaper på prov. De flesta var från Odin-servern, men även från bland annat Lich, Moogle och Cerbereus. Efter alla placerats i ‘duty finder’ blev det till slut 6 stycken ‘light parties’.

Första utmaningen äventyrarna fick ta sig ann var en trial: Kubbo! (eller kubb i folkmun), lätt inspirerat av allas vår favorit-trial Thornmarch. Alla partyn möttes i en turnering för att visa vilka som var bäst på att ta ut motståndarnas moogles och till sist moogle-kungen så klart. Ja, så länge man inte dog utav en rage förstås.

Mellan matcher kunde partyn ge sig iväg på skattjakt. Med karta i hand och dess utmarkerade mål fick man ta sig runt området och hitta de frågor som var postade där. Väl tillbaka fick man med hjälp av sina svar ta fram nyckeln till kistorna med loot! Man möttes då också av dagens RNG-moment: Tre kistor, men bara en fick öppnas!

En av dagens mest intressanta utmaningar kan ha varit chocobo-racet. Det kan bli en väldans fart på folk när det står loot på spel, det här var inget undantag. Iklädda sin chocobo-dräkt (nåja, det var en gul sopsäck) skulle man alltså hoppa säck fram och tillbaka längs en bana, med extra poäng utlovade till bra chocobo-imitationer. Jag måste erkänna att jag sällan skådat sådana språng som denna dag. Chocobo-racet mynnade också ut i en av de roligaste oplanerade händelserna under dagen. Sällskapet jämte där vi hade placerat oss bestod av 2-3 familjer som hade bestämt sig för att grilla denna trevliga lördag i parken, och beskådade spektaklet med till synes stor förundran. Framför allt barnen såg spänt på och undrade ivrigt om deras föräldrar kunde få tävla när vi var klara. Så det fick bli ett extra spontanrace för våra parkgrannar, som kämpade minst lika hårt även de.

Dagen avslutades med min favorit bland aktiviteterna, jag är dock osäker på om den åsikten delas av majoriteten av våra äventyrare: FFXIV-quizet (som ni kan hitta här). De utsattes för ett dylikt även förra året, och jag tror svårighetsgraden hamnade på ungefär samma nivå i år. Återigen i sina party fick de ta sig igenom drygt två sidor av frågor kring diverse FFXIV-trivia och lore. Jag tyckte det mesta var sådant man skulle veta, men av resultaten att döma så kanske min bild är lite skev. Nåja, den lore-nördiga och smått sadistiska sidan av mig tyckte i alla fall det var en höjdare! Ifall ni vill sätta era kunskaper på prov så har ni quizet här:

När man tittar tillbaka på dagen så inser jag att det är svårt att skriva ner det hela i ord på ett sätt som gör dagen rättvisa. Förhoppningsvis förstärks det hela lite grann av bilderna, men jag tror inte de heller kan fullt ut beskriva vilken rolig dag det var. Aktiviteterna i sig var roliga, men de var mer av ett tidsfördriv och en ursäkt att dela ut en massa loot. Den stora behållningen var att träffa andra med samma intresse, vissa som man känner från spelet och andra man aldrig träffat förut i någon form. Att få samlas kring vårt gemensamma intresse och uppleva något nytt tillsammans. Det hela förhöjs givetvis när tack vare vår representant från Koch Media var på plats och kunde bidra med en hel del loot och priser som vi hade möjlighet att dela med oss av till våra spelare. Nyckelband, t-shirts av flera varianter, moogle- och chocoboplush, in-game minions, A Book of Stone and Steel art book, och signerade vykort av Yoshida själv. På det hela så tycker jag att det var en utmärkt dag i solen, och fick intrycket av att mina medäventyrare delar min uppfattning. Och så får vi hoppas att vi blir ännu fler nästa år. Säkra källor säger att det kommer bli en höjdare.

Vi spelar Final Fantasy XIV: Revenge of the Horde

Publicerad den 2016-07-072016-07-20 av Johan

Oj, vad tiden går. Det har redan flugit förbi en månad sedan patchen kom, och jag håller mig i alla fall fortfarande sysselsatt. Men nog finns det tid för att dela med sig av tankar och reflektioner över vad vissa delar vi fått uppleva så här långt. Jag hoppas ni har spelat igenom huvuddelarna i patchen (Reds. anmärkning – annars bör ni läsa Johans förhandstitt av Revenge of the Horde), om inte så rekommenderar jag att ni vänder om och gör det omedelbums. Annars kommer majoriteten bli avslöjat på förhand, och tro mig, det vill ni inte. Lita på mig när jag säger att det här är en patch som heter duga.

Huvuduppdraget
Vilken resa. Vi har fått tampas med inte bara en utan två överdrakar, stoppa ett krig, rädda en till synes förlorad själ och kanske får lägga locket på Draksångens Krig en gång för alla. Överlag var det nog så episkt som många hade väntat sig, och förhöjdes med riktigt saftiga filmsekvenser. Däremot är jag ganska besviken med hur det hela slutade.

Jag tycker att på det stora hela så håller berättelsen ganska bra nivå, med väl genomtänkta tvister så när som på vissa saker som jag personligen hade velat se annorlunda. Men scenen efter man besegrat Nidhogg och befriat Estinien ur hans grepp? Om det är något jag stör mig på så är det uppenbara upplägg för kommande problem och tvister, men som då inte blir så mycket av en tvist för att man såg det komma från mils håll. Du kan inte ta två drakögon, två reliker fyllda med aetherisk energi sedan millenium tillbaka och kapabla till saker utanför vårt förstånd, och tro på fullaste allvar att allt löser sig genom att slänga ner dem i en dal? Inte ens sära på dem, utan bara kasta dem gemensamt över brokanten. Jag var så inne i hela den filmsekvensen vid det laget (för den är ganska mäktig fram till dess), att jag nästan satt och skrek att de åtminstone skulle “köra en kniv eller något igenom dem, släng inte bara iväg dem era jäkla stollar!” Och mycket riktigt, bara någon minut senare får vi se en av Warrior of Darkness kumpaner stå på någorlunda närbelägen klippa och bevittna hela spektaklet. Jag tror alla kan räkna ut vad som kommer att hända. Nåja, slut på min klagan nu! Mest bara irriterad över att en annars grymt mäktig episod fick ett sådant fånigt slut.

Sedan får vi se vad som händer i nästa patch, nu när denna delen av berättelsen är till ända. Troligtvis börjar det byggas upp ännu mer mot nästa expansion, prolog till det som kommer att ske i 4.0, varvat med lite hyss från Ascians och Warrior of Darkness. Misstankarna om Ala Mhigo och Gyr Abania växer sig ständigt starkare, men vi får se om vi får det bekräftat i nästa patch, eller om det blir först i oktober när de utannonserar nästa expansion. Om ens då, kanske drar de ut på det ännu längre.

Weeping City of Mhach
Alltid är det prat om hur instanser är för lätta och spelare har bett om att få svårare instanser, speciellt när det handlar om räderna för 24 spelare. Den här omgången, med andra delen i Shadows of Mhach-sagan, tycker jag utvecklarna gav svar på tal och levererade därefter. I vårt Free Company hade vi förberett oss på att ge oss in med en fullständig allians på 24 man samma dag som patchen släpptes, för att ge oss in utan förhandsinformation och gemensamt lista ut striderna och dess mekaniker, och fixa första segern tillsammans. Men så blev det inte. Jag vill ju inte skämma ut mitt kompani, men jag måste dessvärre bekänna att räden besegrade oss. Och det var bland det bästa jag varit med om.

I sedvanligt manér så har Weeping City fyra bossar, men lite spridda fiender emellan som man får ta sig förbi. Efter att ha tagit sig förbi den första bossen, Arachne Eve, som bjöd på den nivå av utmaning man hade kommit att förvänta sig från den här typen av räder blev vi väl invaggade i någon form av falsk trygghet, för sedan började det gå utför. Vi dog på Forgall. Och sedan en gång till. Och igen. En stor skillnad med bossarna den här omgången jämfört med tidigare är att de har fyllt deras arsenal med lite fler attacker som är väldigt oförlåtande, eller som rent av tar kål på dig om du inte följer taktiken. I tidigare iterationer är det vanligt med bossar som har en ultimat attack som du måste undvika på något sätt, annars dör alla. Jodå, Forgall hade en sådan han med, så klart. Sedan hade han en till, som man var tvungen att lista ut. När man väl hade dött någon gång eller två och tagit sig förbi det… Så visade sig att han hade en till attack av snarlik typ, som rätt och slätt dödade alla. Det stora problemet var inte attackerna i sig, det handlade bara om trial and error; man förstod ganska fort hur man skulle undvika en viss attack. Men problemet var att attackerna utplånade hela alliansen när man misslyckades. Så då var det bara att börja om, och ta sig fram till nästa typ av attack som omedelbart tog livet av alla. Och det var bara andra bossen.

Till slut kom vi till den delen alla hade sett fram emot, den bossen som man hade fått veta skulle komma och alla undrade hur han hade översatts till Final Fantasy XIV: Ozma. Först och främst är det en av de häftigaste bossarna de har gjort, speciellt i den här typen av instans. Den är så lugn, men samtidigt så förvirrande och kaotisk. Men jisses vad den kan straffa dig om du gör misstag, den bygger verkligen på att alla tre grupper skärper sig och drar sitt strå till stacken. Bara en sådan sak som att striden har en fas där man blir uppdelad i sina tre grupper för att besegra en helt separat fiende, men varsin avskiljd plattform. Och om man har för bråttom och bara tänker på sin egna grupp kan man försätta en annan grupp i en situation där de helt enkelt inte kan klara den, och då dör de. Helt plötsligt är man en grupp kort. Eller om man råkar trampa utanför plattformen, då faller man till sin död. Eller släpper meteorer från himlen för nära varandra. Eller inte märker att man har en långsam statuseffekt som smäller av om 2 sekunder. En av en trillar folk av pinn. Så till skillnad mot Forgall kanske du inte blir utplånad av en enstaka attack, utan överväldigad och sakta men säkert gå mot förlust så snart spelare börjar dö. Men det känns aldrig stressigt. Allting liksom smyger sig på en. Det är så många olika mekaniker i striden, så när vi körde den första gången klarade vi den inte. Nej, vi hade tagit för lång tid på oss på Forgall, att tiden sedan tog slut efter upprepade försök på Ozma. Kanske var vi dumma, men det tog för många försök att lära sig alla de olika mekanikerna (varvade med lite klantiga misstag förstås, kan erkänna att jag och min grupp stod för ett par), så vi hann inte bemästra den innan vi blev utslängda. Så vi fick samlas vid vårt hus och skämmas lite. Men att vi misslyckades så fatalt på material som vi är vana vid ska vara för enkelt gjorde mig lycklig.

Ett sista ord, eller mer av ett tips: Om du spelar Dark Knight, använd inte ‘Plunge’ på de ‘adds’ som kommer från meteorerna under striden med Ozma. Åtminstone inte om de befinner sig ute i luften, utan mark under sig… Jag har ju inte gjort det själv, förstås, utan det är vad jag har hört. Och jag har absolut inte gjort det ett flertal gånger.

Aquapolis
Att något så simpelt kan vara så kul. Om jag skulle gissa så skulle jag nog säga att Aquapolis ligger långt upp på listan över det jag har spenderat tid på sedan patchen kom. Principen är så simpel och kanske inte låter sådär överdrivet engagerande när man förklarar det för någon, men jag kan inte sluta. Att få tag på en karta om dagen (något man bara får göra en gång var 18e timme) har nu blivit en av mina viktigaste dagliga sysslor, så att man har ett lager till nästa gång man drar ihop ett gäng för Aquapolis-äventyr.

Det är inte ens särskilt bra föremål som man hittar väl där inne. Lite materia, massa pengar, lite minions, material för crafting. Endast ett fåtal saker som inte går att få tag på annat håll. Men den där jakten på att komma ner till det sista rummet, den är beroendeframkallande. Hos var och en av oss har det växt fram diverse vidskepliga strategier och ritualer för att nästa dörr man öppnar ska leda en längre ner. Be för kistan, strö pengar omkring sig, slå tärning, flexa sin muskler, sjunga på Teamspeak, med mera. Desperationen är total.

Däremot så är det mer eller mindre bevisat att det inte är en simpel 50-50 chans på att komma vidare som man först trodde, det är lite högre än så. De drog antagligen slutsatsen att om det var för svårt så skulle folk inte ha tålamod nog. Men det får givetvis inte vara för lätt heller. Jag tycker de har hittat en bra balans på sannolikheten, den har åtminstone hållit mitt intresse vid liv. I skrivande stund har jag lyckats komma ner till sista rummet tio gånger, och det är på jag vet inte hur många kartor sedan patchen släpptes.

Och sedan väntar vi ju faktiskt ännu på Palace of the Dead som inte kommit ännu. Nu har vi till och med fått ett datum: 19 juli, då ska vi få bege oss ner i Issom-Har och se hur långt vi förmår att komma i djupet. Till dess får vi fortsätta brottas med gobliner och cykloper i Aquapolis!

Bilderna nedan blir större om ni klickar på dem.

Julafton för FFXIV-spelare – nu kommer Revenge of the Horde

Publicerad den 2016-06-062016-06-07 av Johan

Vår nya Final Fantasy XIV-expert Johan Fröhlander debuterar med sina tankar om den färska Revenge of the Horde-uppdateringen som släpps till rollspelsäventyret under morgondagen.

Nu är det alldeles snart julafton i Eorzea ännu en gång; jag talar givetvis om att det är dags för den nya patchen 3.3. Den här omgången har utvecklarna snott ihop en blandad säck med godbitar, och det skulle förvåna mig om inte alla kan hitta åtminstone någonting däri som faller dem i smaken. Bland annat väntar oss episka uppgörelser i huvudberättelsen, ny PvP, ny raid i Shadows of Mhach-berättelsen, mer Hildibrand, fortsättning på Anima-vapnet, och moogles. Massor med moogles. Här nedan följer ett axplock av det jag ser fram emot mest.

Revenge of the Horde
Inför den förra patchen, Gears of Change, avslöjade utvecklarna på förhand att vi skulle nå slutet på Draksångens Krig, eller the Dragonsong War, men vi vet nu att saker och ting inte gick så fredligt till som man hade hoppats. Nu anländer vi äntligen till den förhoppningsvis slutgiltiga uppgörelsen med Nidhogg och hans släkte. Av trailern att döma så väntar oss en episk strid, och jag misstänker att jag inte är den enda som knappt kan bärga mig efter att ha sett smakprov på den. Får bara hoppas att stridens namn, the Final Steps of Faith, inte är avskräckande efter alla vändor i Steps of Faith.

Vi kan nog också räkna med att vi får fler ledtrådar om vart berättelsen är på väg efter vi är klara i Ishgard och vad Yda och Papalymo sysslar med. Teorierna flödar fritt på internet, och många verkar vara övertygade om att vi kommer styra kosan mot Ala Migho härnäst och att det är där nästa expansion kommer att ha sitt fokus. Vi får se hur teorierna ser ut efter detta.

The Minstrel’s Ballad: Nidhogg’s Rage
För den som är ute efter den där lilla extra utmaningen, så kommer det dessvärre inga mer Alexander Savage den här gången, men jag misstänker att många där ute fortfarande håller på med Midas. Däremot så måste vi ju få någon ny, svårare strid, så det bjuds på en extremversion av The Final Steps of Faith. Nya vapen till segraren, samt en ny, extremt fräck fågel för den som har lite extra tur.

The Weeping City of Mhach
Nu får vi äntligen följa fortsättningen i Shadows of Mhach-berättelsen, och se var Diabolos tog Shadow Queen Scathach. För den som är ‘lore’-intresserad så är detta nästan lika spännande, om inte mer, än huvudberättelsen. Förhoppningsvis får vi lära oss mycket mer om Mhach, då vår jakt tar oss till Yaefem Saltmoor, där Mhach-civilisationen hade sitt fotfäste innan det gick under efter the War of the Magi, och den nya räden för 24 personer: The Weeping City of Mhach. Många av er har antagligen redan sett förhandstittarna, och vet att Osma väntar på oss därinne. Håller tummarna för att vi lyckas ta oss igenom utan för många fall av PTSD bland de som spelat Final Fantasy IX.

Nya dungeons
Utvecklingsteamet har sedan 3.0 dragit ner på antalet nya ‘dungeons’ per patch. Förr i tiden var det tre och nu får vi två per omgång. Detta för att de ska kunna lägga mer fokus på annat mindre traditionellt material, vilket jag är helt för. Hellre nya och experimentella instanser, även om de må floppa. Som tidigare så får vi en ‘hard mode’-version av en tidigare dungeon, samt en helt ny.

Hullbreaker Isle (Hard Mode)
Våran ‘hard mode’-dungeon är denna gång Hullbreaker Isle. Efter vårt tidigare äventyr i jakt på Mistbeards skatt, så anlade Maelstrom en ny träningsanläggning på Hullbreaker som vi ska ta oss igenom. Det låter ju lite som Halatali Hard Mode 2.0, som är en av gladiatorernas träningsanläggningar, så jag är lite tveksam till det tematiska får jag erkänna. Men jag gillar Halatali Hard Mode, och tror nog att jag ska kunna roa mig på Hullbreaker också.

I förhandstittarna har vi fått se att vi kommer få möta ett välbekant ansikte, och en kanske mindre känd nuna: vi får mäta vår styrka mot Storm Marshal of the Maelstrom, Eynzahr Slafyrsyn, och vi får besök av den första bossen från Final Fantasy VI, Whelk (eller Ymir, beroende på version). Får se vad han har kommit på för nya tricks sedan 1994. Gruuuuu…

Sohr Khai
Som en del av patchens berättelse kommer vi att bli tvungna att ta oss igenom Sohr Khai, som en gång i tiden var Ratatoskrs hemvist, innan hon gick sitt öde till mötes. Efter hennes bortgång döpte drakarna om platsen till Sohr Khai, som översätts till något i stil med Sorgsen Ursäkt. Det hela ser väldigt mysigt och pampigt ut i sann FFXIV-anda, men jag ska erkänna att jag var väldigt förbryllad när jag såg de första filmerna för det hela, då det såg ut som om man slogs mot Moglin och hans garde. Sedan kom patch-trailern som visade desto mer, bland annat den sista bossen i Sohr Khai, och det hela stämde bättre överens. Men jag är fortfarande väldigt nyfiken på vad som leder upp till det hela…

Uppgradering av Anima-vapen
Okej, det här är inte en av de delarna jag ser fram emot mest med patchen, men jag vet att jag kommer göra det ändå. Det verkar som om Ardashirs forskning har burit frukt och vi kan nu fortsätta fostra vår anima. Denna gång kommer vi att få anpassa våra vapens attribut i stil med hur det var för Zodiak-vapnet, men utan att spendera en uppsjö materia. Exakt hur det kommer fungera har berörts på ytan i ‘Live Letters,’ men det viktigaste att ta med sig är att man kommer att kunna justera om sina attribut om man inte skulle vara nöjd, gissningsvis i stil med hur man kan justera attributen för sina klasser. Ingen måste alltså börja om ifall man råkar klanta sig och sätta ‘spell speed’ på sitt monk-vapen. Men, nästan viktigast av allt är att vapnet får ett nytt utseende när man är klar!

Aquapolis
Ifall man tyckte att skattkartor var lite för lite för att lägga sin energi på, så kommer här goda nyheter. Varje gång man öppnar skattkistan från en Dragonskin Treasure Map så kan det öppnas en portal till Aquapolis. Väl inne får man möta en ny uppsättning monster som vaktar en ny kista. och när man besegrar dessa får man sin belöning, samt en nyckel. Här kommer twisten med det hela – man ställs nu framför valet mellan två dörrar: Ena dörren leder till nästa rum, och den andra dörren leder ut. Ju längre man kommer, desto bättre belöningar. Vem vet vad som väntar i det sjunde och sista rummet. Sannolikheten för att man kommer dit lämnar jag som en övning till läsaren.

Palace of the Dead
Ett till exempel på den typ av experimentellt material utvecklarna testar, och som pessimisterna kallar Diadem 2. Vi tar oss till det underjordiska riket Gelmorra, staden som beboddes av Elezen och Hyur innan de skapade Gridania. Där möts vi av en serie rum och utmaningar med målet att komma så långt som möjligt. Man börjar praktiskt taget på level 1, och kan bara öka sina färdigheter och attribut med föremål man kommer över därinne. Det betyder att alla börjar med samma utgångspunkt, oavsett deras utrustning, så alla kan ta sig an utmaningen på samma villkor från dag ett. Det ska även kombineras med en leaderboard, så för den lite mer tävlingsinriktade så finns det ännu mer att hämta.

För de som är intresserade av ‘lore’ kan man hoppas att vi även får lära oss mer om Gelmorra där det hela utspelar sig, som är en viktig del av Eorzeas, men framför allt Gridanias och Padjals, historia. Sedan antydde patch-trailern ganska kraftigt att vi får ett kärt återseende med en gammal bekant. Inget konfirmerat såklart, men jag vet vad jag tror.

Dessvärre måste vi hålla oss till patch 3.35, då de släpper Palace of the Dead, i samband med nästa säsong av The Feast.

Big fishing i Ishgard
Något som inte har diskuterats så mycket och som jag höll på att missa om jag inte läst patch-noteringarna noggrant – alla vet ju var det sanna ‘endgame’ är: fiske! Nu har det kommit ny fisk till de nya områdena. Får se hur lång tid det tar innan man har listat ut alla kombinationer av väder, beten och så vidare för att fånga dem, och jag vet att jag är exalterad i alla fall.

Diverse QoL
Något man nästan blir fånigt upphetsad över varje gång det rör sig om en ny patch är alla de uppdateringar av den typ man kallar ‘Quality of Life’ (QoL), det vill säga diverse ändringar för att göra vårt liv enklare eller behagligare, utan några egentliga ändringar i spelmekaniker eller spelupplevelsen. Ett axplock:

De har ÄNTLIGEN fixat så att man inte får en fanfar för varenda föremål man lämnar in till sitt Grand Company. När man tidigare varit ute på en runda och gjort en hög ‘dungeons’ och kommer hem med kappsäcken full med utrustning som man inte behöver och byter in allt hos sitt kompani för valuta, så fick man en fanfar för varje föremål, som inte slutade till dess att alla hade spelats. Det fanns ingen undanflykt, man kunde teleportera där ifrån och bli förföljd av text på skärmen och den glada fanfaren. Denna tid är nu förbi.
Machinists kommer nu att kunna dölja sin ‘gauss barrel,’ efter mångas klagomål om att den är ful och förstör vapnets estetik.
Square Enix har lagt till ett alternativ i ens utrustningsvy där man automatiskt tar på sig “rekommenderat gear”, det vill säga den utrustning man har tillgängligt med högst level. Ifall man till exempel har köpt ny utrustning, eller spelar på en annan dator, så slipper man nu leta upp allting utan kan nu istället bara trycka på en knapp och utrusta sig med det som systemet tycker är bäst.
Multipla HUD-layouts. Ifall man vill ha sitt gränssnitt annorlunda för olika klasser, kan man nu spara fyra stycken olika layouts och växla mellan. Kan vara käckt om man till exempel gillar att ha listan över sina party-medlemmar på en särskild plats när man spelar healer, men ur vägen när man spelar monk. Då bryr man sig väl inte om sina kamrater ändå, utan ska bara dela ut käftsmällar för glatta livet utan distraktioner.
Man kommer att kunna se i sin fiskelogg om man behöver en så kallad folklore-bok för att kunna fånga fisken. Då är risken mindre för att man står och försöker fånga en fisk pinsamt länge utan att egentligen möta de kriterier som behövs. Inte för att det har hänt mig…

Och mycket, mycket mer. Vi får ett nytt PvP-läge, fler uppdrag kring Hildibrand, allas vår favoritdetektiv, massvis med ny utrustning (speciellt för crafters), lite fortsättning på Warring Triad-berättelsen, nya ‘beast tribe’-quests (moogles!), fler ‘orchestrion rolls’, möjlighet att odla plantor inomhus, fler hus att köpa, fler Triple Triad-kort, fler minions, Fenrir kan flyga, fler hårstilar, nya emotes, med mera, med mera! Jag älskar nya uppdateringar.

Avslutningsvis, ett personligt tips jag brukar dela med mig av i sådana här tillfällen. Kom ihåg att man bara kan uppleva saker för första gången en gång. Vi spelar alla olika, men för mig personligen är de nya upplevelserna bland det roligaste som finns i massiva onlinerollspel, få lista ut nya mekaniker, och så vidare. Låt dig inte bli stressad till att spela igenom allt så snabbt som möjligt mot din vilja. Det går nästan alltid att hitta folk i ‘party finder’ som vill göra det på dina villkor. You’re not alone.