Recension: Marathon

Efter över 40 timmar med Marathon, Bungies senaste förstapersonsskjutare, är jag fast. Tillsammans med tusentals andra spelare har jag gett mig ut som en Runner på den ”förlorade kolonin” Tau Ceti IV och försökt överleva både mot AI-styrda och spelarkontrollerade motståndare, men kanske framförallt upplevt oväntade möten och samarbetat med andra spelare världen över då vi kan spela både själva och med upp till två andra personer i vårt team.

När jag tog mina första stapplande steg på Tau Ceti IV gav jag mig på alla fiender jag såg. Jag avlossade skott som aldrig förr, men snart kunde jag inte längre besöka nybörjarservrarna på Perimiter. Det som till en början knappt fylldes på med mänskliga spelare blev snart en spännande mix av möten med AI-fiender och andra spelarkontrollerade Runners och jag fick upptäcka att ljudet är lika viktigt som i andra typer av PvP-spel. När jag avlossar skott från vapen, springer, helar mig själv eller laddar om mitt vapen exempelvis så hörs det. Och det lockar till sig andra spelare som är lika intresserade av min ‘loot’ som jag själv är. Extraction-shooters har verkligen blivit en populär genre med spel som Arc Raiders – och efter att ha lagt min själ i Marathon så har jag verkligen fått en ny favorit.

Den mörka sci-fi-framtiden låter mig inte bara leta efter material som gör att jag kan uppgradera alla möjliga aspekter – jag kan utöka min heat-mätare (läs uthållighetsmätare), låsa upp möjligheten att köpa riktiga dundervapen, väskor som gör det möjligt att plocka med mig mer material, vapen och diverse implantat och sköldar som gör mig till en riktig supercybernetisk best. När jag formar mitt ‘kit’ kan jag förstärka mina vapen med alla möjliga tillbehör liksom förse mig med olika implantat som gör att jag får alla möjliga fördelar – vissa är rena boostar till olika sorters parametrar, men de kommer också med en viss fördel, en så kallad ”perk”. Det finns dock en kittlande fara i det hela, när jag ger mig ut kan jag förlora precis allt jag tagit med mig ut i de ogästvänliga områdena om jag inte överlever och tar mig ut levande.

En sak som Bungie verkligen är experter på är att få vapnen att kännas riktigt grymma, och med Marathon ser vi inte något undantag – tvärt om. De har tagit all sin erfarenhet och gjort något ännu bättre – det känns så otroligt bra. Energivapnen som går på en form av batteri fullkomligt sprutar elektriska skott mot fienderna och det är något speciellt med ljudet, med känslan – tyngden i dem som gör att det känns galet bra. Det är lätt att hitta favoriter, och platsen för två vapen gör det möjligt att ha ett sekundärt prickskyttegevär för att ta ut fiender längre bort, eller använda en redig hagelbrakare för närstrid.

Marathon ser otroligt bra ut, och det flyter otroligt bra i 60 bilder per sekund och inte en enda gång har jag upplevt någon form av dipp – även när skärmen fullkomligt fyllts av skotteld och rejäl action samtidigt som blixtrar bokstavligen slår ned i backen. Områdena känns väldesginade och har en sorts retrofuturistisk stil med starka klara klickar av färg som livar upp. Det här är allt annat än ett grott och tråkigt extraction-äventyr, det lever verkligen i färg samtidigt som det känns sådär härligt sci-fi-mörkt.

Något jag snart kom att uppskatta otroligt mycket är att det inte heller är så otroligt långa avstånd mellan kartornas intressanta platser. Vi har ungefär 25 minuter på oss att göra det vi vill innan det är för sent att komma levande från Tau Ceti IV, och även om vi startar på andra sidan kartan och behöver ta oss längst bort för att utföra ett uppdrag så hinner vi gott och väl – om inte något annat tar vår uppmärksamhet vill säga. De har lyckats att minimera de så kallade döytorna, och varje plats och område känns riktigt genomtänkt. Det gör att spelet känns snabbt, och ingen runda har känts bortkastad. Även om jag inte tar mig därifrån så lär jag mig något nytt, som att jag bör ha kniven framme i trånga utrymmen, eller funderar på om jag hade kunnat göra något annorlunda när jag dör. För att dö, det kommer man att göra.

Jag väljer faktiskt oftast en gratis loadout när jag ger mig ut. Det beror förstås på vad jag har för mål med den kommande ”run:en”, men jag har spelat det lite som en rouglike där jag oftast hittar nya vapen och go utrustning under en färd till en av kartorna, och överlever jag lämnar jag uppgraderingsmaterial i det säkra valvet, men behåller vapen, eventuell sköld och olika implantat. Jag fyller sedan på med ammunition och helande prylar som höjer livet och min sköld för att sedan ge mig ut igen. Visst svider det när jag blir av med något som är riktigt värdefullt, men det är som jag tidigare varit inne på lite av tjusningen – hur ska det gå den här gången?

Det finns mängder och åter mängder av uppdrag att ta sig ann. Det kan röra sig om ett huvuduppdrag rörande en av sex olika faktioner, eller ett uppdrag som är återkommande. Vissa är förstås lättare än andra, där jag exempelvis ska skjuta spelets AI-styrda robotar, någon av deras befälhavare, eller öppna en vapenbox (de är riktigt trevliga, där gömmer sig alltid ett vapen och ammunition). Sedan kan det röra sig om svårare uppdrag där jag behöver hitta olika ting utefter kartorna, och om vi inte tar Google till hjälp så är det riktigt underhållande att faktiskt försöka lokalisera målen på egen hand. Det kan också bli otroligt utmanande, speciellt om det utspelar sig på någon av de senare kartorna vi låser upp – och det är här communityt kommer till hjälp. Visst kan vi ge oss ut ensamma (och då möter vi också andra spelare som inte kör i ett team), men de gånger jag inte har haft möjlighet att spela med vänner så har det oftast varit riktigt trevliga och hjälpsamma spelare som jag har möts av. När vi sedan har försökt lösa uppdragen tillsammans har det varit extra underhållande, och det är med en bitterljuv känsla som vi sedan tackar för speltiden och säger hejdå precis innan vi lämnar kartan.

Det är inte bara vår utrustning som vi kan skräddarsy ordentligt efter eget tycke, vi har också tillgång till flera olika klasser – eller ”skal” till våra karaktärer. Dessa bio-cybernetiska Runners har olika förmågor, som klassen vi får testa i tutorialdelen – Destroyer som bland annat har en sköld och kan dasha fram snabbt. Detta ”skal” har även en specialare som skjuter ut målsökande raketer. Sedan har vi också lönnmördaren (Assassin) som kan bli någorlunda osynlig och skapa hindrande rök. Dessa gör spelet intressant, där vi bland annat kan använda en änterhake med tjuven (Thief), och röra oss snabbare och dubbelhoppa med Vandal. Vi kan hela tiden ändra sättet vi spelar på, eller stanna vid någon om vi hittar en favorit och jag har mest spelat som Triage – en helare som bland annat kan kasta fram en drönare som helar dig eller dina lagkamrater. Dessutom har denne en specialare som kan återuppliva medspelare på håll, eller attackera fiender.

Det finns också en specialklass som kan vara riktigt kul att använda för att växla tempo – Rook. Med detta ”skal” får vi en gratis loadout och vi får äntra en karta mitt i en pågående match. Vi kan endast spela med Rook solo (även om vi kan möta fiendelag), och klassen fungerar lite som ett snabbt sätt att ta sig in på en karta för att hitta loot och sedan försöka ta oss därifrån levande. Vi kan till och med använda en specialare som gör att vi ser ut som en AI-fiende för att undvika attacker från riktiga spelare eller överraska med en attack på en inte ont anande motståndare.

En annan sak som jag uppskattar väldigt mycket med Marathon är att det är riktigt PvP-betonat. Endast en enda gång under mina drygt 40 timmar har jag stött på en mänsklig spelare som inte har öppnat eld, och jag var ganska snabb med att sluta försöka ropa ”friendly!” eftersom att alla började skjuta på mig ändå – och det är riktigt intensiva bataljer, speciellt när man spelar i grupp med andra och oftast möter minst tre stycken motståndare. Därför är ljudet väldigt viktigt, vi behöver lokalisera motståndarna så snabbt som möjligt, och hör vi någon exempelvis klättra, hela, ladda om ett vapen eller röra sig på ett eller annat sätt behöver vi snabbt fundera på om det är värt att gå till anfall eller bege oss därifrån. Är det värt att gå till attack och möjligen förlora all vår utrustning? Belöningen vid en vinnande strid kan vara stor där fienden kan ha väldigt åtråvärd loot, men vi kan också gå därifrån med noll.

Vi som har nått en högre level har också möjlighet att förbereda oss under veckan för att bege oss ut till Cryo Archive – Marathons rediga end game-karta. Här har vi en labyrint att bita i, pussel att lösa och en fullkomlig actionfest där målet är att låsa upp valv och få med sig riktigt bra prylar. Utmaningen är otroligt stor, men belöningen kan vara värt det om vi är beredda att ta med oss ‘gear’ och en loadout som minst är värd 5000 av spelets ingamevaluta. Vi får en blandning av trånga korridorer och stora, öppna ytor som bara skriker PvP-bataljer och vi får ta allt det vi har lärt oss under våra timmar med detta fantastiska spel för att försöka överleva och ta oss därifrån med den grymma ‘loot’ som kartan erbjuder. Kommer vi att klara det den här gången, eller kommer vi att falla mot de tuffa fienderna eller andra spelare som är ute efter våra prylar?

Det finns så mycket som gör Marathon bra. Som alla händelser på kartan, oväntade saker som mynnar ut i episka stunder. Ibland dyker det upp något intressant som får oss att skippa de kontrakt (uppdrag) som vi har och fokusera på något annat, eller så mynnar det hela ut i en hetsig och spännande PvP-strid. Man vet aldrig vad som kommer att hända och det är just de oväntade upplevelserna och mötena som har varit som allra mest spännande. Jag hade höga förväntningar på Bungies förstapersonsskjutare, men studion överträffade alla mina högt ställda förväntningar.

Betyg: 9 av 10
Testat till PS5
Finns även till:
PC
Xbox Series X/S