Resident Evil Requiem ger oss redigt hemsk skräck och den zombieaction som vi lärt känna genom senare spel i serien. Den här gången har Capcom delat upp det hela i två delar som knyts ihop på ett fantastiskt sätt.
Capcom har länge letat efter ett sätt att blanda skräck med skräckorienterad action på ett balanserat sätt. Med Resident Evil 6 var skräcken mer eller mindre borta och var mer ett tematiskt överdrag, och med Resident Evil Village försökte de hitta en balans mellan action och den skräck vi alla vill ha från ett Resident Evil-spel. Det sistnämnda är ett av mina favoritspel i serien, men det saknade den skräck vi fick tillsammans med Ethan Winter i Resident Evil 7. Den här gången förser Capcom Resident Evil Requiem oss med de båda ingredienserna där vi får en mer skräckfylld, nästan skrämmande hjälplös upplevelse tillsammans med Grace för att sedan växla tempo när vi spelar som Leon där den klassiska actionhjälten har en tung arsenal att tillgå.
Det ger oss inte bara en god mix av action och ren skräck, det känns verkligen att Capcom har gett lika mycket kärlek och omtanke till båda delarna. Leon är en härjad actionhjälte, och det syns i hans ansikte. När det kommer till hans stridsegenskaper märks det emellertid inte att han har blivit äldre, och när jag för första gången avlossar hans starka handkanon fullkomligt flyger fienderna. Jag får fylla zombishorder med bly och blir snart attackerad av en zombie som lagt sina infekterade händer på en motorsåg. När jag lyckats sänka denna zombie kan jag själv plocka upp motorsågen, och det känns sådär actionpackat och underhållande som när jag spelade Resident Evil 5 för första gången. Spelmomenten är förstås förbättrade och förfinade sedan dess, men i seriens femte titel saknades något – skräcken.
Här kommer Grace in. Vi hör inte bara hennes egen panik, vi känner den. Ammunitionen är skral, om vi ens har tillgång till något handeldvapen att försvara oss med, och vi möter inte bara sedvanliga zombies, utan fiender som är som hämtade från våra värsta mardrömmar – ibland är det värre än så. När vi står där med en simpel flaska i handen som enda vapen mot en fiende som tornar upp sig borta i en mörk, kall och trång korridor kommer paniken och skräcken jag känt under ett gäng olika tillfällen har jag inte känt på bra många år. Någon gång fördes tankarna till Little Nightmares-serien, men där de skruvat upp skräcken något enormt och den utsatthet jag känner kan knappast beskrivas som mysläskig (som jag väljer att benämna nyss nämnda spelserie) – utan ren och skär skräck. Här får vi även lösa sedvanliga pussel och frågan är om vi ska använda vår skrala ammunition, eller använda en kniv som snart går sönder, för att ta ut fienderna runt omkring.
Den grafiska aspekten är oerhört skarp och gör det ännu läskigare när det hela ser så verkligt ut tillsammans med den fantastiskt hemska – i positiv mening – designen vi känner igen från serien. Ljudbilden är emellertid minst lika viktig och här levererar Capcom något utöver det vanliga, ljudeffekterna är verkligen fantastiska. Det skrämmande soundet gör oss uppmärksamma på att det lurar någon hemskhet runt hörnet och de läskiga ljuden är verkligen bidragande till att höja stämningen till max. Man talar ofta om ‘jump scares’ och här har jag verkligen fysiskt hoppat till många gånger och det händer inte ofta i skräckspel längre. Det har många sekvenser som jag kommer att minnas länge och Victor Gideon kanske inte skapar samma ”buzz” som Lady Dimitrescu, men det är likväl en fantastisk karaktär.
Resident Evil Requiem är fyllt av goda detaljer och det märks verkligen att Capcom har lagt ned hjärta och skäl i detta projekt. Den första detaljen vi görs uppmärksamma på är att vi får valmöjligheten att spela i tredjeperson och förstaperson – men att vi kan välja varsitt alternativ för Grace skräckupplevelse och ett annat för Leons mer actionfokuserade sekvenser. Vi blir uppmanade att spela Grace sekvenser i förstaperson och de mer actionfokuserade spelmomenten med Leon i tredjeperson – och Capcoms rekommendation gör verkligen sitt för spelupplevelsen. I de intensiva skräckmomenten dras vi in än mer när vi ser det ur Grace ögon istället för över axeln medan Leons spelupplevelse bäst spelas i just tredjeperson.
Som ni märker har jag varit väldigt förtegen kring skräckäventyrets spännande och läskiga berättelse, liksom många av de sekvenser som jag kommer att bära med mig. Det är saker som bör upplevas på egen hand så som händelserna i Racoon City – staden där allt en gång började – dit vi äntligen får återvända.
Resident Evil Requiem är ett helt fantastiskt skräckspel och Capcom har verkligen lyckats med att skapa ett balanserat skräckspel där vi får känna oss utsatta, jagade (Grace) och samtidigt vara den som jagar (Leon). Den som vill ha en mer klassisk upplevelse kan dessutom spela det klassiska läget där vi får använda oss av det gamla bläcket för att spara, men vi andra nöjer oss med det moderna spelsättet och tackar och tar emot för varje uppgradering och förbättring som vi kan göra.
Resident Evil Requiem är oerhört läskigt och helt fantastiskt. Vi fick en oerhört stark Game of the Year-kandidat tidigt i år.
Betyg: 10 av 10
Testat till PS5
Finns även till:
Xbox Series X/S
PC
Nintendo Switch 2
X PLAY! ZINE 