Clid the Snail är en tvåspaksskjutare med en snigel i huvudrollen och den actionpackade spelupplevelsen backas också upp av en berättelse som blandar humor och vemod på ett riktigt snyggt sätt.
Här hittar vi helt klart en oförväntad protagonist, inte minst i en twin stick-shooter – en genre som brukar bjuda på snabb action och sniglar associeras knappast oförtjänt som långsamma. Det rör sig emellertid inte om en helvild upplevelse, utan vi behöver planera våra drag samtidigt som vi skjuter de muterade monstren med allt från lasergevär till giftspottande puffror.
Mänskligheten, som benämns som jättar, har dött ut medan sniglar, kaniner och andra arter har sina egna samhällen. Det hela börjar med att Clid blir utslängd från sin by efter att ha – som byns ledare uttrycker det – retat upp fienden för mycket. Snart ansluter vår käre huvudkaraktär emellertid till en grupp som slåss mot världens stora hot, ‘slugs’ som attackerar och skapar förödelse var de än går.
Clid the Snail levererar härlig utmaning och vid ett av de svårare segmenten tidigt in i äventyret ska vi försvara ett samhälle i ren ‘tower and defense’-anda. Jag kastar ut landminor framför barrikaden samtidigt som jag matar fienderna med ett uppladdat lasergevär och använder eldkastaren till de allra största bestarna. Denna sekvens fick jag spela om sju, åtta gånger, men även om jag höll på att slita av mig håret så finns det något triggande i att hitta de bästa strategierna och helt enkelt nöta sig fram för att sedan känna riklig glädje när man slutligen går vinnande ur striden.
Vi har en ganska gedigen arsenal, men vapnen känns tråkigt nog ganska mjäkiga. Ljuden de ger ifrån sig är ungefär lika klena som de är – för det krävs ofta ganska många träffar för att fälla fienderna och vissa strider blir lite väl utdragna. Det finns visserligen lite intressanta finesser, så som möjligheten att uppgradera snigelhjältens skal som gör att vi bland annat kan skjuta ut raketer eller får stora isblock som cirkulerar kring oss.
Den postapokalyptiska världen är mörk och det ligger som en solkig dimma över det hela. Det är sällan som färgerna bryter ut ur färgschemat och grafiskt sett är det knappast någon höjdare. De vanliga fiendernas design är oftast intetsägande medan deras attackmönster känns aningen ointressanta även om vissa av de mer hektiska striderna bjuder på en del underhållning. Det som sticker ut mest är emellertid bosstriderna som alla skiljer sig markant från varandra. De står för riklig variation där alla inkluderar spännande ingredienser.
Förutom att vi får skjuta på en massa illasinnade ‘slugs’ inkluderar Clid the Snail en hel del pussel. De blir aldrig svårare än att de går att lösa efter en stunds knåpande, men det är också ett trevligt inslag och ett avbräck från äventyrets actionmoment. Dessutom engagerar berättelsen och flera av spelets karaktärer med både humor och viss spänning. Storyn får aldrig överdrivet fokus, men det innehåller ett par minnesvärda moment. Röstskådespeleriet lämnar dock en del att önska då allt prat består av märkliga läten, men jag föredrar det ändå framför total tystnad och endast text.
Clid the Snail har sina skavanker, men det är trots allt ett underhållande actionäventyr, speciellt när det kommer till upplevelsens sista halva. Det är bara det att många aspekter skulle kunna ha varit betydligt bättre. När utvecklarna missar saker som möjligheten att gå tillbaka till tidigare områden för att leta efter hemligheter (som bland annat kan ge oss mer liv) eller att vapnen och fienderna skulle kunna ha varit lite intressantare, då är det omöjligt att inte tänka på vad Clid the Snail skulle ha kunnat vara om det hade fått lite mer puts. Men även om det inte når upp till sin fulla potential så är det fortfarande ett intressant och underhållande spel.
PlayZine 