Tio ungdomar åker till en enslig stuga i bergen för att festa, men efter ett elakt busstreck går något extremt fel. Någon smyger omkring i den mörklagda skogen medan snön fullkomligt öser ned, och två tjejer försvinner i ovädret.

Until Dawn är ett skräckfyllt äventyr där spelaren får vara med och påverka dialogerna, handlingen och det mesta som händer. Ni är säkert bekant med uttrycket fjärilseffekten – där en liten gärning kan få stora konsekvenser – och den har en central roll i äventyret. Det handlar alltså inte bara om små skillnader som i Telltales The Walking Dead-serie, utan rejäla förändringar som påverkar utgången.

Flera av karaktärerna är stereotypiska för filmer med huvudkaraktärer i tonåren, med den typiska populära tjejen-och-killen-duon som mest är jobbig, men det betyder inte att de för den delen inte är intressanta. Dessutom gömmer sig några riktiga guldkorn bland ensemblen och skådespelarna har gjort ett fantastiskt jobba med att sätta liv i sina karaktärer. Vi hittar bland annat Samantha – som gestaltas av Hayden Panettiere – och Sveriges Peter Stormare gör ett fenomenalt jobb när han spelar en obehaglig psykolog som ställer mystiska frågor till spelaren.

De visuella bitarna är fenomenala, och det är svårt att hitta några spår från den Playstation 3-version som var under utveckling innan Until Dawn bytte format till Playstation 4 i fjol. De mörka, trånga och i många fall klaustrofobiska miljöerna bryts av med en ljussättning som jag inte har sett i ett spel tidigare. När vi letar oss fram i skogen eller en kall källare lyser ofta en ficklampa eller någon annan mindre ljuskälla upp en liten, liten bit av nattmörkret.

Atmosfären byggs inte bara upp av den välputsade grafiken, utan även musiken gör sitt till för att höja tempen. De audiovisuella bitarna höjer atmosfären tillsammans med den välskrivna skräckhistorien, och när spelet väl är igång är det svårt att lägga ifrån sig kontrollen. Min nyfikenhet vill hela tiden veta vad som kommer att hända härnäst, och även om den sista delen inte är lika bra som de första partierna, fann jag äventyret underhållande rakt igenom.

Jag blev dessvärre inte särskilt skrämd, trots att vi hittar både psykologisk skräck, och rena skrämselmoment. Det beror troligen på att jag är luttrad inom genren, men atmosfären är väldigt speciell och lockande. Istället dras jag till mystiken, karaktärernas relationer och även om de rena spelmomenten mestadels är begränsad till att förändra handlingen uppskattar jag upplägget.

Kameravinklarna är relativt låsta, och ibland kan det ge smärre kontrollproblem. I den här genren gör det mig emellertid inte särskilt mycket, och jag föredrar att kameran fokuserar på det som är viktigt för handlingen. Vid några få ska vi dock använda skjutvapen, och tyvärr finns det inte någon möjlighet att ändra Y-axeln till det omvända – det vill säga att kameran går uppåt när man trycker nedåt. Lyckligtvis är träffytan relativt stor, och vi får ganska lång tid på oss att sikta, men jag hade uppskattat möjligheten att använda mig av ett sådant sikte som passar mig.

Personligen föll jag pladask för Telltales spelifiering av The Walking Dead-serien, och Until Dawn tar konceptet steget längre. Här får vi chansen att påverka handlingen rejält samtidigt som jag nästan spricker av spänning för att ta reda på vad mina handlingar får för konsekvenser. Äventyret är runt nio, tio timmar långt, men jag måste spela om det för att ta reda på vad som händer om jag gör andra val.

Until Dawn är spänning och mystik – på riktigt.