Square Enix

I Life is Strange får vi följa tonårstjejen Maxine Caulfield, och hänga med på en resa i både tid och rum. Dagliga ämnen som tonårsbekymmer, mobbing och andra incidenter blandas med något betydligt större än så.

Life is Strange börjar med att Maxine, eller Max som hon kallas, drömmer om en tornado som sväljer en fyr. När hon vaknar upp befinner hon sig i ett klassrum på Blackwell Academy där hon upptäcker att hon kan spola tillbaka en liten bit av tiden. Max känner sig förvirrad över sin nya förmåga och beger sig till toaletten för att få reda på sina tankar, och plötsligt stormar två personer in och börjar bråka. Medan Max gömmer sig hör hon hur ett skott avlossas, och sedan upptäcker hon att hennes barndomsvän Chloe är skjuten till döds. Självklart drar hon nytta av sin nya, mystiska förmåga.

Max går en fotoinriktad linje där hennes analoga kamera får en stor roll, och varje avsnitt av det episodbaserade äventyret inkluderar flera olika möjligheter att ta kort. Vi får en liten hint om vad som kan fotas i ett anteckningsblock, och redan här ligger Dontnod lite före alla utvecklare som lägger in olika prylar som ska hittas och samlas in i deras spel.

Den senaste tiden har vi sett många äventyrsspel som kretsar kring handlingen. Telltale Games levererar serier som The Walking Dead och Game of Thrones, och tidigare i år fick vi se det mycket intressanta Until Dawn (läs gärna recensionen.) Ändå känns Life is Strange som en väldigt fräsch och egen upplevelse. Musiken och designen skapar en egen typ av magi, och vardagsproblemen växlar med något betydligt större. Det intressanta är att karaktärerna får en väldigt stor plats, och Dontnod har lyckats skapa en hel hög av spännande individer som alla känns levande. Allt från mobbare, lärare och väktare har väldigt speciella personligheter, och inga irriterande stereotyper har letat sig in någonstans. Samtidigt får vi vara med och påverka allt som händer, och precis som med Until Dawn handlar det om fjärilseffekten – små förändringar kan få stor betydelse i ett senare skede.

Dontnod har gjort ett mästerligt arbete med alla detaljer, och allt från små notiser som ligger utspridda lite varstans till rena dialoger med birollsinnehavare har alltid en relevant plats för spelaren. Varje gång jag hittar en bänk, eller träd slår jag mig ned och Max berättar om ett härligt minne, eller reflekterar över situationen. Många spel fylls med påtvingad information, men i Life is Strange finns det liv i allt, och ibland blir jag riktigt förbannad, och då njuter jag av att få ge igen. Maxine har också en dagbok där hon berättar om saker som händer, och även om jag hela tiden hänger med i handlingen är det riktigt mysigt att läsa om hennes tankar kring alla möjliga situationer.

Life is Strange är årets största överraskning, och varje avsnitt av de fem episoderna avslutas med en riktigt fantastisk sekvens som får mig att längta efter mer. Spelaren ställs sällan inför enkla beslut som läggs fram med svart på vitt, och Dontnod levererar en av de mest medryckande handlingsbaserade äventyren någonsin.

Life is Strange är ett underbart äventyr som låter oss leka med tid och rum, träffa en massa spännande karaktärer och det levereras med helt fantastiska dialoger. Dessutom är det förpackat i en audiovisuell upplevelse som inte växer på träd.