Den 9 februari 2012 var Playstation Vita en färsk konsol i Japan, och om mindre än två veckor skulle Sonys bärbara enhet släpps i Sverige. Då lanserades Acquire Corps Sumioni: Demon Arts, och den Okami-doftande designen och det klassiska upplägget var det som lockade mig till att importera den fysiska versionen som damp ned i brevlådan för några dagar sedan.
Jag missade totalt lanseringen av Sumioni: Demon Arts trots att jag har en väldigt bra koll på utbudet till Playstation Vita även om vi inte blir överösta med information kring formatet. Men den fantastiskt snygga (rent designmässigt) actionplattformaren fungerar utmärkt att importera även för oss som inte förstår det japanska språket. Spelet finns visserligen på europeiska PSN, men vi som föredrar butiksversioner före digitalt kan gladeligen importera, och förutom vissa förklaringar kring kontrollen missar vi bara lite handling som flyger förbi i form av text på skärmen någon gång då och då.
Sumioni: Demon Arts startar lika hektiskt som det sedan fortsätter. Mängder av fiender attackerar vår hjälte, och med hjälp av fingerdragningar över skärmen bygger vi plattformar så länge som bläcket räcker – vilket även används för att rita tecken som framkallar ett par olika gudar som hjälper oss i striderna.
Ibland får spelaren slåss mot olika fästningar.
Efter en halvtimme, och den första riktiga bossen, börjar sluttexterna att rulla. Det första slutet uppenbarar sig för mig, och spelet har inte riktigt gett mig någon utmaning förrän under den allra sista sekvensen. Nu måste jag jag spela om från början, och istället för att banorna kommer i följd finns det en karta med olika nivåer. När spelaren får högsta betyg på vissa speciella banor kan man klättra ned en nivå vilket leder till nya banor och möjligheten att låsa upp ett nytt slut.
Upplägget med egenmålade plattformar, klassisk action och innovativa bossar uppbackat med en fantastisk design låter lockande i teorin, och Sumioni: Demon Arts är underhållande till en början. Det blir dock väldigt repetitivt när vi hela tiden måste spela om samma banor för att ta oss vidare, eftersom att vi inte kan starta en bana vi redan klarat av. Det blir en upprepande sörja som slutade med att jag blev trött på Sumioni: Demon Arts efter bara en timmes speltid. Actionäventyret vill inte riktigt ta fart, utan stagnerar, och jag har inte någon lust att ta reda på om det faktiskt blir bättre när allt tyder på det motsatta.
X PLAY! ZINE 