Månad: augusti 2016

Ubisoft har samlat ihop resterna från det trasiga, och undermåliga Assassin’s Creed: Unity. Denna gång får vi besöka ett viktorianskt London förpackat med en blytung atmosfär.

Denna gång får vi följa med tvillingarna Jacob och Evie Fry på deras äventyr där de åtar sig uppgiften att stoppa tempelriddarna som försöker ta över Edens artefakter. Spelarna får hjälpa radarparet att förhindra deras planer som går ut på att kontrollera världen bakom kulisserna. Protagonisterna målas upp på ett spännande sätt, och de bjuder på en härlig syskonkärlek som bakas in i en berättelse som utspelar sig i slutet av den industriella revolutionen, 1868. Båda huvudkaraktärerna är spelbara, och de håller sig till sina egna roller, där Evie kämpar med att förhindra tempelriddarnas onda planer genom att hon själv vill ta kontrollen över delar av Eden. Jacob å sin sida vill rensa Londons gator, och gör allt i sin makt för att ta livet av orderns alla medlemmar, och grundar organisationen ”the Rooks” för kunna bekämpa elden med samma medicin.

Det är emellertid inte bara personligheterna och det primära tillvägagångssättet som skiljer syskonen åt. De har också sina egna exklusiva färdigheter. Jacob är brutalt när han ställer sig ansikte mot ansikte med fienden, medan Evie gömmer sig i skuggorna och förlitar sig på sina stealth-metoder när hon tar sig fram obemärkt likt ett spöke. Storyn lämnar dock en del att önska, men den håller sig på en helt klart godkänd nivå. Berättelsen saknar det lilla extra, även om jag är nöjd när eftertexterna börjar rulla.

Stridssystemet i Assassin’s Creed: Unity var trots allt riktigt bra, och Ubisoft har behållit kärnan från sin föregångare. Fienderna står för en härlig mix, och stridsupplägget är väldigt lätt att ta till sig,  men samtidigt är det även svårt att bemästra. Precis som det ska vara med andra ord. Förutom de rena huvuduppdragen har Ubisoft förgyllt äventyret med en stor dos sidouppdrag, och vi hittar också fighting-klubbar där vi kan sätta våra färdigheter på prov. Dessutom kan vi tävla med häst och vagn, vilket är en välkommen ingrediens som gör upplevelsen mer varierad.

Vi hittar också nya tillvägagångssätt för att ta sig runt i staden utan att behöva använda benen. Vi har också nya sätt att ta dig runt du kan svinga dig mellan byggnad till byggnad med den nya zipline-funktionen. Dessutom kan spelaren använda sig av färdmedel som häst och vagn, och Ubisoft har implementerat ett gäng olika roliga och coola mål.

Ubisoft har verkligen lyckats att baka ihop ett fullpackat paket, och äventyret är så pass bra att det konkurrerar med Assassin’s Creed 2 – vilket är min personliga favorit i serien. En av få solfläckar är stealth-momenten, där spelaren kan göra ett och annat misstag utan några konsekvenser. Efter två genomspelningar av Assassin’s Creed: Syndicate kan jag med säkra ord säga yes, yes och yes. Spelserien är tillbaka, utan att vara fylld med buggar och haltande bilduppdatering och den här gången handlar det inte om en enkel ‘cash grab’ som Ubisoft levererade med sitt trasiga Assassin’s Creed: Unity.