Vi blir presenterade för ett London i en alternativ Viktoriansk tid, där en tät smog täcker hemligheterna i de dunkla gränderna. Men vad gömmer sig egentligen under det välklädda texturerna, och bakom det enorma hype-tåget?
Året är 1886 och Londons gator är inte bara fyllda av rebeller som smider planer mot landets ledare, utan de mörka bakgatorna är också bebodda av otyg som varulvar och andra faror. Därför hittar vi en strikt riddarorder som ska hålla staden ren från det illvilliga hotet. Tyvärr stöter vi på ett problem som genomsyrar den största delen av The Order: 1886, och det är att vi inte riktigt lär känna karaktärerna, utan kastas in i ett kaotiskt drama utan att jag som spelare får några direkta känslor, förutom en växande tristess.
Sackboy – redan år 1886?
Den välsmorda ytan är tyvärr bara en kuliss, och det finns inte några möjligheter att utforska London utöver den röda tråd som Ready at Dawn har lagt framför våra fötter. Det blir extra tydligt när vi får se en scriptad sekvens där en stor vagn rullar in framför en passage och våra karaktärer vrålar att de måste ta en annan väg – trots att vem som helst hade kunnat välja att krypa istället.
Handlingen trummar på och vi får trycka på triangel om vart annat för att dra i en spak eller öppna en dörr allt medan filmsekvenserna avlöser varandra, och när det hettar till ordentligt ploppar diverse QTE-sekvenser upp på skärmen. Jag tyckte om fenomenet när Yu Suzuki implementerade dem i Shenmue, men Ready at Dawn lyckas inte skapa någon symbios mellan film och actionsekvenser.
När vi inte blir påtryckta en filmscen för att glida ned från ett tak, eller annan onödig scriptad situation, finns det tillfällen då vi får en dos tredjepersonsaction. Det känns som en blandning av Uncharted och Gears of War, men skådeplatserna blir sällan särskilt upphetsande. Skydd uppbyggda av trälådor blir bortsprängda, precis som vi är vana vid, och med ett enkelt knapptryck kan vi kasta oss ifrån granater och andra mindre trevliga saker att få i vårt ansikte.
Det finns några intressanta vapen, där man exempelvis kan skjuta ut antändlig rök för att sedan få det att explodera med hjälp av lite eld, men dessa tillfällen erbjuds på tog för sällan. Fokuset ligger istället på att klämma fram en fantastisk yta, och där har Ready at Dawn verkligen lyckats, men bakom den tunga ridån finns det sällan särskilt mycket att göra förutom att följa den utlagda röda tråden. Och då blir inte heller de tekniska bedrifterna särskilt imponerande.
The Order: 1886 växer emellertid vid varje spelsession, och jag kommer huvudkaraktären Galahad lite närmare. När jag väl fattar tycke för karaktärerna är det dock för sent, och även om jag hittar en väldigt underhållande timme någonstans bland trevande dialog och vändningar som kan ifrågasättas, så räcker det inte.
Ready at Dawn har emellertid byggt upp något intressant, men de har bakat in för lite spel och lagt för mycket tid på ytan. Jag vill gräva ned mig mer i universumet och inte bara titta på en ödelagd kuliss, och jag vill definitivt lära känna karaktärerna bättre. En uppföljare som faktiskt är mer ett spel, än ett grafiskt demo, kan bli riktigt bra om äventyret skulle behandlas på rätt sätt, men The Order: 1886 är årets hittills största besvikelse och vi får se om Sony ger serien en chans till.
X PLAY! ZINE 