Med Resident Evil 5 tog Capcom ett steg ifrån skräcktemat och levererade ett spel som bestod av mer action. Nu är den remastrade versionen här, och undertecknad har återigen rest till Afrika för att sätta blykulor i den infekterade befolkningen.
Efter att Resident Evil Remake aldrig blev någon försäljningsmässig hit – trots den goda kritiken i media – valde Capcom att ändra inriktning. Spelserien som satte skräckspelen på kartan var inte längre särskilt läskig, och klagomålen var många. Jag var en av de som var besvikna, till en början. Det var inte längre samma magiska resa genom en läskig herrgård, och det bjöd inte heller på samma bisarra sekvenser. Ändå hade äventyret andra kvalitéer vilket gjorde att jag la ned mer tid på del fem än jag gjort på något av seriens tidigare spel.
Kodordet är action mixat med samarbete. Coop-möjligheterna är spelets största ess, och det gäller såklart även för denna remastrade version. Precis som tidigare Resident Evil-spel innehåller äventyret olika pussel som ofta måste lösas med hjälp av de båda spelbara karaktärerna. Det ligger dock aldrig några klurigheter bakom de olika lösningarna, utan de är lika hjärndöda som en smutsfläck på skjortärmen. Detta möjliggör emellertid ett större flyt, och samarbetet fokuseras emellertid på hur spelaren och hans eller hennes vän tar ut de infekterade. Vi hittar kända fiender så som blodtörstiga, dödssura hundar, och andra igenkännbara monster som försöker göra livet surt för spelarna. På de tuffare svårighetsgraderna krävs också riktig teamwork för att lyckas bra, eller en riktigt uppgraderad arsenal.
Chris Redfield beger sig till Afrika för att sätta klorna i en ökänd vapensmugglare, och dessutom utrota det som återstår av den förödande infektionen. Han stöter på Sheva Alomar, en av BSAA:s representanter för den afrikanska falangen, och tillsammans slår de följe för att råda bot på den epidemi som startade i och med incidenten i Raccoon City under 1998.
Runtom på banorna kan vi hitta diamanter och andra föremål som kan säljas för en slant. Stålarna kan sedan användas till att köpa förnödenheter, och framförallt vapen som sedan kan uppgraderas ordentligt. Seriens triumfvapen, magnum, blir såklart tillgänglig under äventyrets gång, och den är precis så stark som vi är vana vid när det kommer till Resident Evil. När vapnet är ordentligt uppgraderat är det i princip bara spelarens prickskyttefärdigheter som kan stoppa honom eller henne. Det blir en beroendeframkallande syssla att utvidga och förstärka sina vapen, och när man står med en fullt uppgraderad hagelbrakare kan man fullkomligt splittra fiender även på distans.
Resident Evil 5 spelas som vanligt i tredjeperson, och spelaren har oftast en form av lasersikte att förlita sig på. Siktet rör sig automatiskt fram och tillbaka eftersom att karaktärerna inte lyckas hålla sina vapen hundra procent stilla, och detta gör att tajming är oerhört viktigt för att träffa de allra svåraste monstrens ömma punkter. Detta blir extra viktigt i den tyngre bosstriderna – som är något av en höjdpunkt. Vi hittar maffiga fiender, och spelets antagonist Albert Wesker gör allt för att göra livet surt för spelarna.
Remastern ger äventyret ett snyggare yttre, och även om detaljerna inte är lika många som i de större spelsläppen till Playstation 4, bjuder den högre upplösningen på en behagligare resa. När vi kommer nära texturerna visar sig dock bristerna tydligt. Miljöerna känns dock relativt tråkiga på sina håll, och när vi når de blöta träskmarkerna fylls jag av ren tristess, trots att fienderna varierar och bjuder på underhållande spelsekvenser. Områdena bjuder sällan upp till dans, men när en ilsken jävel kommer kutande med en motorsåg i handen, och en tygpåse över huvudet fylls kroppen av adrenalin, och för en stund glömmer jag bort det monotona område där jag befinner mig.
Resident Evil 5 levereras med allt nedladdningsbart material som släpptes till originalutgåvan, och det har förgyllts av högre upplösning och en snabbare bilduppdatering. Jag förväntade mig emellertid att vi skulle slippa de svarta ytorna som fanns med i originalet när vi spelar tillsammans med en vän på delad skärm. Istället får vi fortfarande stora svarta, störande ytor och rejält bantade grafiska detaljer när vi spelar coop på en och samma konsol.
Trots skavankerna är det emellertid ett underhållande äventyr, som helst spelas tillsammans med en vän över nätet. Handlingen och skrämselementen har fått kliva åt sidan för ren och skär action satt i en skrämmande miljö – som hade kunnat vara lite mer inspirerande. Medan vi nöter igenom de olika svårighetsgraderna samlar vi emellertid på oss pengar, uppgraderar vapen, och det blir en beroendeframkallande resa som inte är slut förrän eftertexterna börjar rulla efter att den sista bossen har dött på den tuffaste svårighetsgraden.
X PLAY! ZINE 