Jude, som agerade protagonist i Tales of Xillia, har lämnat över huvudrollen till Ludger Kresnik. Tales of Xillia 2 tar upp handlingen där föregångaren slutade, och äventyret startar med en värld ur balans och en familjerelation sätts på prov när spruckna dimensioner drar in det karismatiska gänget i en kaotisk situation.
Ludger Kresnik lever med sin storebror Julius och den ständige följeslagaren Rollo – en härlig, knubbig katt. Förutom att Ludger är en fantastiskt stridskämpe med både svärd, pistoler och stav är han också en mycket duktig kock som – enligt lilla Elle som dras in i historian – dock använder lite väl mycket tomater i sina recept.
Ludger blir dock snart indragen i ett terroristdrama som hans bror får skulden för, och utan att han vet ordet av har han fått en mardrömsskuld på 20 000 000 gald. Lyckligtvis finns det mängder av sidouppdrag att utföra där vi får agera allt ifrån springpojke, till utplånare av en viss sorts fiende. Genom dessa får vi både pengar och föremål, samtidigt som vi stiger i rang och knyter åt oss bättre och bättre uppdrag.
Föregångaren var i princip tom på sidouppdrag, och det fanns väldigt få sysslor som inte hade med själva huvudtemat att göra. I Tales of Xillia 2 är det istället tvärtom, och även om spelet lutar sig mot en handling om storföretaget Spirius som ger Jude, Ludger och alla de andra i uppdrag att rensa spruckna dimensioner, finns den största behållningen i en mängd olika valbara kapitel som istället fokuserar helt på spelets härliga karaktärer.
Vi får veta mer om gudinnan Milla, kungen Gaius och Jude, samtidigt som vi bygger starkare relationer mellan karaktärerna. Ludger Kresnik är en väldigt tystlåten karaktär, men förutom något ”tack” här och ”okej” där är det spelaren själv som avgör vad han ska säga. Ibland får vi se diverse bonusscener – om vi utfört tillräckligt många kapitel för den berörda karaktären – och det känns ändå som att man kommer närmre spelets karaktärer.
Världen är dock brun och grådaskig samtidigt som det känns som att Bandai Namco Games endast bytt ut texturerna på vissa områden – och samtliga platser förutom något enstaka fanns med i originalet. Det blir snabbt repetitivt, i synnerhet när vi sedan får besöka de spruckna dimensionerna som är en sorts annan version av samma värld. Som tur är livar några animesekvenser upp färgskalan, och de är precis som vanligt – när det kommer till Tales of-serien – riktigt vackra.
Stridssystemet är riktigt actionfyllt, och vi kan länka ihop med andra karaktärer för att utnyttja deras styrkor, och när det verkligen hettar till kan Ludger transformera sig och göra betydligt mer skada.
Jag tilltalades aldrig av Tales of Xillia, förutom när det kom till karaktärerna. Världen är precis lika grå, och livlös som tidigare, men när det stora fokuset ligger på Alvin, Jude, Milla och inte minst Elle – en liten flicka som Ludger tar hand om då hennes pappa är försvunnen – blir det genast mer intressant. Jag bryr mig inte särskilt mycket om huvudtråden som fokuserar på det försvunna landet Canaan, och det är i det smala som vi hittar det stora i Tales of Xillia 2.
Sidouppdragen – som ändå har ett stort fokus – blir dock väldigt repetitiva, och musiken är blek. Det finns emellertid något som driver mig att vilja fortsätta, men Tales of-serien har haft betydligt ljuvare stunder än vad Bandai Namco Games kan leverera med Tales of Xillia 2.
X PLAY! ZINE 