Nu är Comic Con Gamex över för det här året, och det blev en riktig folkfest där tusentals och åter tusentals människor trängdes i Friends Arena.
I folkhavet vimlade det också av cosplayare, där vi hittade karaktärer som Tifa Lockheart och Vincent Valentine från Final Fantasy 7, Harley Quinn (i Suicide Squad-tappning) och en sjuksköterska från Silent Hill. Ni hittar bilderna nedan, och de blir större om ni klickar på dem.
Nu är det dags för årets upplaga av Comic Con Gamex, och när Kistamässan blev för litet flyttade arrangörerna lasset till Friends Arena borta i Solna. Och självklart ska vi dit och träffa en massa trevliga människor, spela galet mycket spel och göra diverse videoreportage som ni kommer att kunna se här på PlayZine.
Vi kommer att springa runt i kläder med PlayZine-loggan på, så ser ni oss får ni gärna komma och säga hej. Halva poängen med Gamex är mötet med alla härliga människor.
Efter att jag testat vår nya ljudutrustning så skickade jag en ljudfil till vår designer David. Han gjorde en Gamex-teaser av det hela och den blev minst sagt udda, riktigt kul, konstig och… ja, se ‘det’ helt enkelt på vår Facebook-sida.
Som alla dagliga besökare har märkt så har vi inte öst på med lika mycket nyheter under den senaste (dryga) veckan, men trots den minskade mängden texter från oss så händer det mycket bakom kulisserna här på PlayZine.
Vi började med att göra vår första video (bortsett från rena filmklipp,) där undertecknad berättade om Dragon Quest Heroes till Playstation 4, och även om videon klockar in på knappa sex minuter tog den betydligt längre tid att klippa ihop. Jag lärde mig emellertid mycket under processen, och just nu arbetar vi med förberedelserna inför ett stort videoreportage som vi kommer att göra under Comic Con Gamex – som går av stapeln den 30 oktober.
Vi spelar också mer än någonsin just nu för att kunna ge er recensioner av spel som WRC 5, Uncharted: The Nathan Drake Collection, Life is Strange, Destiny: The Taken King och Skylanders SuperChargers. Dessutom arbetar vi med flera projekt som vi kommer att berätta mer om längre fram.
Visual Concepts är inte rädda för att ta risker, och med NBA 2K16 har de plockat in Spike Lee som manusförfattare och regissör för ge oss ett karriärläge med en skräddarsydd story. Det lät intressant på förhand, men hur fungerar det i praktiken?
Ett karriärläge där vi får ta på oss rollen som en potentiellt blivande stjärna är knappast något nytt i sportgenren idag, men vi har aldrig tidigare fått se ett riktigt storyfokuserat läge där vi även får följa spelaren från ‘high school,’ genom collage, och hela vägen till finrummet i världens bästa basketliga – NBA.
I NBA 2K16 är det väldigt enkelt att forma sin spelare efter eget tycke och smak. För det första har vi en hel drös med mallar att välja bland för att få en ordentlig grund att starta på, och sedan finns det mängder av olika punkter som vi kan dra åt olika håll och riktningar för att bestämma ansiktsdragens form. Den som har en Playstation-kamera kan dessutom lägga in sitt egna ansikte, men det är något som jag själv inte har kunnat testa på. När karaktären sedan är färdig är det dags att kasta sig ut på djupt vatten.
Spelaren får axla rollen som Frequency Vibrations – ett udda namn – men går under smeknamnet Freq, och allt börjar på en liten asfalterad basketplan i Salem. Förutom huvudpersonen får vi träffa Freqs syster, och en otroligt jobbig kompis som jag inte ens minns namnet på. Problemet är att jag inte riktigt fattar tycke för någon av karaktärerna – och inte ens Frequency själv känns särskilt intressant när han mest glider med och inte riktigt verkar bry sig särskilt mycket om sin framtid – förutom att han ska tjäna galet mycket pengar så att han snällt nog kan låta sina föräldrar pensionera sig.
Handlingen känns inte alls dynamisk heller, och den verkar inte ta någon som helst hänsyn till det som händer på basketplan. Jag gör en totalt urusel förstamatch, missar skott, blir bortdribblad och får flera passningar brutna, och lyckas endast göra en handfull poäng. Ändå överöser collage-scouterna mig med beröm – trots att jag fått höra att de nyss suttit på läktaren och spanat på just min prestation.
När scouterna sedan gör sitt för att försöka locka Freq till just deras collage möter vi det typiska försäljningssnacket och jag bara väntar på att någon mer naturlig person ska dyka upp. Det gör det inte. Valet av collage var långt ifrån lika intressant som jag trodde att det skulle bli.
Jag har bara känt på storyläget i NBA 2K16 än så länge, och jag hoppas att mina upplevelser kommer att bli betydligt bättre när jag väl kommer in ordentligt i säsongen. Men, det viktigaste av allt är ändå att spelet på banan känns som gjutet, och där gör Visual Concepts sällan några misstag.
Recensionen för NBA 2K16 publiceras under nästa vecka.
Mikael – PlayZines nya skribent – ställer sig frågande till Rainbow Skies (red.) Strategirollspelet har många ögon riktade emot sig, men kommer handlingen verkligen vara tillräckligt nyanserad för den lite äldre publiken?
SideQuest, studion som gav oss Rainbow Moon (som släpps till PS4 under 2016, men som redan nu går att spela på PS3 och PS Vita) tillkännagav under augusti att deras nya spel Rainbow Skies kommer att släppas till samma berörda format nästa år.
Spelet kommer erbjuda oss den alltid uppskattade cross-save-funktionen mellan Playstation-konsolerna. Det är dock i sig inget som kommer göra dig intresserad av spelet. Så varför ens bry sig?
Jag spelade deras tidigare spel Rainbow Moon till Playstation 3 när det gavs ut via Playstation Plus och blev föga imponerad. Det är ett strategirollspel med olika svårighetsgrader och jag valde givetvis en av de tuffaste utmaningen. Detta skapade ett behov av att döda fiender efter fiender för att få erfarenhetspoäng nog för att gå upp i erfarenhetsnivå, varav jag därefter med en starkare arm kunde svinga mitt svärd och dräpa de olika monstren som rörde sig på kartan.
Det var emellertid dessa strider som tillslut fick mig att ge upp spelet i dess tidigare skede, det var nämligen väldigt långsamt och föga engagerande. Karaktärens egenskaper var alltså inte av intresse och lockade mig aldrig, något som den tråkiga karaktärsdesignen inte agerade som en stormvall emot.
Ett nytt spel innebär emellertid i detta fall en ny riktning, för om det blir vad SideQuest utlovat så kommer vi få ett spel som lägger en större tonvikt på handlingen och karaktärernas bakgrund. I det stora hela speglar de en bild av ett spel som är intressant med en välformad stoy som ska suga in oss och göra spelaren förvånad när den tar en oanad vändning. De påpekar att detta sker via en komplexitet i spelets bakgrund, något som för den vuxna spelaren är mer än varmt välkomnat. Med kunskap, och kanske ibland ålder kommer nämligen oftare än sällan behovet av fler nyanser än de traditionella svarta och vita tonerna i berättelserna vi tar del av.
I ett utspel ämnat att locka oss så har de i all sin PR-kunskap kommit ut och påstått att de tagit hjälp av en dedikerad författare för handlingen, och ytterligare en för de dialoger som spelet använder sig av. Något som har bidragit till att spelet nu låter flera karaktärer prata samtidigt med målet att skapa mer realistiska och levande konversationer.
Det framstår emellertid som att spelet bygger på samma tematik som Rainbow Moon, man känner igen det mesta till stilen, det är alltså lite som det Bethesda gjorde med Skyrim efter Fallout 3. Nämligen piffade upp motorn genom att lägga till flera animationer och andra för mig främmande termer för att göra spelet mer engageande.
I det stora hela så känner jag faktiskt en viss tillförlit till det deras PR kastar ut sig, om att de har tagit till sig av spelarnas kritik till föregångaren Rainbow Moon, och har använt sig utav denna i utformningen och den polering som hitintills har lagts på spelet.
Vi kommer fortsätta att skriva om detta spel i takt med att ett lanseringsdatum ges, och även berätta för er om SideQuest i sin adaption av Rainbow Moon till Playstation 4 har infört några av de förbättringar som de skapade för Rainbow Skies. Till dess lämnar vi er med frågan; Låter detta intressant?
Spelet handlar nämligen om Damion, en person som ämnar att bli en monstertämjare. Något som i hans hemby anses vara ett väldigt viktigt jobb då de av någon konstig anledning ständigt utsätts för angrepp från monster. Föga nytänkande, men vad är nu det idag? Så sabbar huvudkaraktären sitt prov för att bli monstertämjare. Och inte bara det, här ges även ett klassiskt komiskt inslag där även platsen där byns tämjda monster förvaras förstörs. Självklart är han i början lite mörk, vilket för författarna ger möjlighet till att utveckla karaktären under berättelsens gång då han istället för att berätta och be om hjälp försöker dölja det han har orsakat. Som konsekvens så för handlingen därefter karaktären och hans examinator framåt genom allt värre händelser för att slutligen finna sig mellan två stora världskrafter som strider emot varandra.
Handlingen verkar alltså inte särskilt nytänkt, men det är som sagt väldigt lite idag. Förhoppningsvis lyckas de däremot skapa något engagerande istället för det träsk många rollspel numera befinner sig i. Nämligen upprepningar på upprepningar där man följer accepterade former av handlingsberättande.
Monsterspelaren Erin.
Om handlingen däremot låter intressant, så kan jag varmt rekommendera anime-serien Kemono no Souja Erin ”Monsterspelaren Erin,” vilket jag personligen tycker illustrerade monstertämjare och en värld av konflikt på ett extremt bra sätt. En serie som passar alla åldrar men som enbart uppskattas i all sin prakt av den mer analyserande tittaren då den är rik på nyanser och utspelas i olika skeenden av Erins liv. Där man får följa henne från hennes barndom med sin mor ändra fram tills hon själv får en dotter.
X PLAY! ZINE 