Metroidvania-äventyret Shadow Labyrinth ger oss en stor värld att utforska där hemligheter gömmer sig bakom vart och vartannat hörn. Det är också en helt ny tolkning av Pac-Man där dess huvudkaraktär Puck följer med oss på resan som är betydligt mörkare än vad vi någonsin upplevt med den gula ikonen tidigare.
Detta äventyr är en hyllning till Namcos arkadklassiker som firar 45 år och det ingår även i Bandai Namcos obskyra delade universum UGSF – men det är förstås inte något som vi behöver ha koll. Detta gäller även det prequel-avsnitt av Secret Level – kallat Pac-Man: Cirkel – som introducerar oss till denna sci-fi-horror-liknande tolkning av Pac-Man.
När Shadow Labyrinth börjar möts vi av en ganska linjär värld där vi följer en labyrintliknande karta och precis som i många av de mer moderna spelen i genren är det lätt att förstå var vi behöver ta oss för att röra oss framåt. Här får vi även se hur Puck väcker den mystiske och tyste protagonisten Swordsman som vaknar upp till en värld full av hemligheter – något som målar upp sig på kartan i form av frågetecken (när vi ser dem, men nödvändigtvis inte kan komma åt dem) och några kan vi hitta direkt efter att vi har listat ut hur vi tar oss dit – men många av dessa kräver förstås att vi får nya förmågor.
Efter fyra, fem timmar gjorde jag en mental anteckning om att bossarna var lite väl enkla – oftast kunde de besegras genom att gå in i spelets form av rage-läge (tänk Kratos i God of War) där vi tar formen av en mecha där vi verkligen kan gå loss mot fienden. Det resulterade i att jag undvek detta för att jag ville ha mer utmaning – något som däremot snart skulle komma att ändras.
Puck vill initialt att vi ska ta oss genom ödemarken och upp för Black Tower – men efter ett antal timmar så öppnas äventyret upp ordentligt. Förutom att vi kan gå tillbaka till tidigare områden för att leta reda på nya prylar – som exempelvis kan utöka vår livmätare eller så kallade ”Perks” som ger oss en mängd olika sorters fördelar – så kan vi helt enkelt ta oss till helt nya platser när vi har nya förmågor. Det finns inte några ikoner som visar var vi ska ta oss för att röra oss framåt i berättelsen, och det är inget som håller oss i handen. Bossarna har kanske bara runt tre olika attacker, men dessa strider blir snart betydligt mer utmanande än de vi möter i ett tidigt skede. Deras livmätare är rejäl och det finns sällan rum för några större misstag, och utmaningen sträcker sig verkligen till plattformshoppningen också.
Vi ställs inför alla möjliga utmaningar, där vi bland annat möter fiender som endast stryker med om vi kastar specialförmågor på dem – något som tar kraft från vår ESP-mätare som kan liknas vid en uthållighetsmätare då det även krävs kraft för att vi ska kunna kasta oss undan fiendens slag eller dasha fram på marken och i luften. Detta blir extra knivigt när vi stöter på dessa fiender på små smala plattformar där vi både behöver hoppa, använda en enterhake och samtidigt undvika eller ta ut fiender med en specialförmåga.
Plattformshoppningen kräver snart ordentlig precision där vi exempelvis får använda enterhaken för att svinga oss fram i luften genom miljöer fulla av dödande taggar, och plattformar som aktiveras och avaktiveras där det med största sannolikhet finns något hinder som gärna stöter oss ned till osäker plats där vårt liv sakta men säkert sänks. Samtidigt är våra stridsfärdigheter inte allt för mäktiga – där vårt svärd har inte någon ordentlig räckvidd och vi måste hela tiden överväga om det är rätt läge att använda en specialattack – där vissa även kan användas för att låsa upp nya vägar i den oförlåtliga världen.
Shadow Labyrinth blandar ordentlig frustration och ren och skär upptäckarglädje. När jag tillslut tagit mig igenom en riktigt utmanande passage för att bara upptäcka att jag tar mig till en plats där jag redan varit, eller står där och synar den något förvirrande kartan för att försöka ta reda på var jag ska, kan jag känna att jag är på väg att ge upp. Men vi tränar upp vår karaktär och blir aldrig av med den valuta vi hittar som vi både kan handla för och uppgradera Swordsman. Vi blir hela tiden starkare och även om vi dör och får återvända till en chekpoint eller en plats där vi kan resa snabbt mellan olika platser så blir vi aldrig av med dessa erfarenhetspoäng – eller rättare sagt valuta.
Förutom att Puck följer med oss som både assistent och ledsagare så finns det betydligt mer av Pac-Mans DNA i Shadow Labyrinth. Vi hittar mer eller mindre gömda Pac-Man-labyrinter i de olika biomerna där spelet förändras totalt och mer liknar en modern version av de klassiska Pac-Man-spelen. Här ska vi käka upp massa ”prickar”, käka upp fiender (vilket vi även gör med Mecha-formen ute i huvudvärlden) och slåss mot bossar. Även detta blir riktigt utmanande efter den enklare tutorial-labyrinten, men den som lyckas får förstås betalt för mödan.
Shadow Labyrinth är en riktigt bra, mörk tolkning av Pac-Man. Berättelsen är mystisk och jag undrar vad som egentligen händer, och det ger den där utelämnande känslan – samtidigt som det inte finns något som håller mig i handen. Det är en titel för de som vill ha den där klassiska utmaningen – där vi kommer till tuffa sekvenser som nästan får oss att ge upp – men nyfikenheten för vad som ska komma härnäst håller oss kvar. När jag får börja utforska världen själv utan annat än en riktigt vag indikation om var jag ska är Shadow Labyrinth som allra bäst – och trots att jag känt att den stundande utmaningen har varit en mindre omöjlighet så har viljan och envisheten tagit mig framåt.
Betyg: 8 av 10
Testat till PS5
Finns även till:
Xbox Series X/S
Nintendo Switch
PC
Shadow Labyrinth utvecklades av Bandai Namco.
X PLAY! ZINE 